2 år!

Jag jobbar med ett gäng som inte har barn och således inte FÖRSTÅR hur stort det känns när ens unge fyller år. Jag sa det lite i förbifarten vid lunchen och ingen sa ens grattis? Och här sitter jag och känner mig tusen gånger pirrigare än på min egen födelsedag. De senaste dygnen har jag vid olika klockslag tänkt tillbaks på vad som hände precis då för två år sen (t ex imorse: "ah, nu låg jag och väntade på epiduralen") och kan inte riktigt fatta att två år redan har gått. Samtidigt som livet innan R känns extremt avlägset. Vad gjorde vi med alla eoner av tid? Hur kunde jag klaga på att jag var trött? Jag kunde ju sova ikapp närsomhelst. Jag måste erkänna att jag även då och då tänker sånt här om mina jobbarkompisar: "Men herregud nu klagar hon på att hon är trött igen, kom tillbaks efter 2 år av enträgen sömnbrist". Jag har blivit en sån där hemsk mammamänniska. Men jag låter i alla fall bli att säga det till dem, än så länge.

Nätter osv

Hej och halleluja. Så här vid nästan två års ålder har barnet slutat äta på natten! Jag hoppas verkligen att jag inte jinxar det nu, men det har gått väldigt många nätter då han bara har vaknat en gång, jag har då lyft över honom till vår säng och han har sen sovit där utan att vakna resten av natten. Tänk att det liksom löser sig av sig själv så småningom sånt där. Förra helgen var vi bortresta tillsammans jag och hans far och R var hemma med sin farmor och sov utan nån av oss för första gången och det hade också gått hur bra som helst. Han ammar fortfarande på morgonen och på kvällen men det är helt fine by me. 

Jag sov dock som en kratta natten då vi var borta. Mest pga pressen att somna och sova ut. Det gick bara inte. Jag somnade kanske vid 3. Vaknade vid 7. Den extra timmen gav mig ju i alla fall 5 timmars sömn, men ändå, jag hade snarare tänkt mig 12 och att vara en helt ny människa den här veckan. Det  kan jag inte säga att jag är. Stressnivån och tröttheten är tyvärr samma som innan helgen, men jag kämpar på och framförallt försöker jag klämma in en stunds qi gong varje kväll (lyckas cirka varannan) för att sprida lite ro i den här trötta kroppen. Mer och mer hippie för var dag som går. 

Nu ska jag springa till tåget, åka hem och äta lunch, samt gosa med R och sen möta upp med hans faster och kusin och gå och köpa grejer till kusinernas födelsedagsfest i helgen. 

En rörig uppdatering från septembers mitt

Sitter och tänker på hur fint det är att man kan inspirera och påverka folk bara genom att finnas till omkring dem, och vara sig själv och tycka saker. Som min sambo t ex: på senaste jobbmiddagen hade han tydligen pratat feminism med några jobbarkompisar (spanska MÄN) och varit den som försvarat feministiska resonemang. Det hade inte hänt för bara några år sen när jag fortfarande kunde riva av mig hårtussar i frustration över att vissa saker inte gick in. Men det gör det tydligen, man får bara nöta i cirka tio år (hej i oktober är det tio år sen vi träffades, och obs alltså hade on and off-relation och träffade andra hit och dit i några år först). (Och ok, senast ikväll sa han om nån tjej att hon är "como un tío" och jag "fast tjejer kan ju också vara så" och han "jamen såklart, men du fattar, det är ett sätt att beskriva". Ja, men...)

Och nu, för en filmgrej han håller på med har han bestämt att alla eventuella intäkter ska gå till ett välgörande ändamål. Jag: "Me gusta, mucho!" Han: "Lo sabía, te conozco" Jag, kan inte låta bli: "Lo haces por mi, no?" Han: "Sí". Så fint ändå att även gamla hipsterspanjacker kan lära sig sitta.

För övrigt jobbar jag mest, men efter september kommer allt vara lite lugnare, i alla fall enligt planen men det kan man aldrig så noga veta. R sover rätt krattigt igen, vaknar mycket och sover lugnt bara i vår säng, men det är väl som det är. Jag antar att det har med utveckling att göra. Vi borde köpa nån slags juniorsäng istället för spjälsängen, jag har en känsla av att han skulle trivas bättre, plus att vi då skulle kunna i alla fall halvligga bredvid honom och natta om istället för att lyfta över honom till vår säng och sen inte lyckas få tillbaks honom till sin egen säng. Jag samsover gärna men just nu ligger vi liksom utträngda på varsin kant, medan R breder ut sig i mitten. I lider nog mer än jag, jag tycker det är ok bara R sover, jag anpassar mig liksom, kanske lite för mycket, jag kanske borde tänka mer på mig själv, men vafan, de här åren är så korta, det kommer inte alltid att vara så här, måste behålla perspektivet.

Om nån vill ha ett boktips tycker jag ni ska läsa Amy Poehlers självbiografi. Man kanske bör ha nåt slags intresse för komedi för att uppskatta den helt men annars är den som den bästa sortens självhjälpsbok alltså en bok som inte är skriven eller tänkt som en självhjälpsbok men som får en att skratta, känna igen sig och samtidigt ger fina råd om livet från en som kommit en liten bit längre på vägen.

Nu vaknar nog R snart, måste göra mig redo för natten.

Första dagen efter semestern

Nämen hej bloggen! Jag har visst försummat dig under semestern. Jag har faktiskt läst böcker istället för att internetta. Mitt mål var att läsa 1 bok under semestern och jag har läst 4,5 (OK, en var en seriebok - Kunskapens frukt av Liv Strömquist - men den räknas!). Är följaktligen mycket nöjd. Och då har jag inte tillbringat långa dagar liggande i en hängmatta läsande, utan snarare långa dagar springande efter en snart 2-åring (puh!), men semesterandan har liksom fått mig att läsa några sidor under döda stunder istället för att pilla på telefonen (jag kanske ska erkänna att jag även, under de sista dagarna ensam med R hos mina föräldrar, lät honom kolla på ipaden i sisådär en timme innan läggdags så att han skulle varva ner och jag få läsa i lugn och ro). 

Hursomhelst, det var fint med semester. Först storstad med lån av lägenhet i mysig förort nära vattnet. Lekparkshäng med vänner, museer, promenader. Sen landet, skön monotoni, 8 timmar utelek om dan (vi kom tillbaks till Barcelona med solbrännor). R bondade så mycket med sin mormor och morfar att han började bitas igen i rena glädjen. Han bet bland annat sin mormor i baken, ehem. Dock blev det inte så mycket vila för min del eftersom han har varit extremt mammig. De sista dagarna hade I åkt tillbaks till Barcelona och R lämnade inte min sida ens för att låta mig duscha i fred. Jag överlevde även en 12 timmars resdag ensam med barnet. Men tackochlov var han var så slut efter tidig uppstigning, en morgon på färja, sen biltur och ett antal timmar på flygplatsen, att han somnade efter 15 minuter på flyget och sen sov tills en halvtimme innan vi landade. Vilket A-barn!

Nu har jag jobbat i 6 timmar och mina käkar är redan aj rätt ihopbitna och mitt huvud värker trots att jag tar det synnerligen lugnt idag. Men jag jobbade upp nån slags icke-jobbrelaterad stress redan förra veckan tillbaks i Barcelona med värmebölja och dåliga nyheter till höger och vänster. Till exempel: gammelkatten blev diagnosticerad med diabetes, vilket innebär sprutor morgon och kväll, blodsockermätning och specialmat. Det vill säga ännu fler stressmoment per dag (lägg till att de jävla sprutorna inte går att hitta nånstans så nu har jag efter att ha hasat runt i värmen med stackars R i vagnen och frågat på ett antal apotek och fått veta att de tillochmed var slut på lagren, till slut beställt över internet). För en 15-årig katt. Jag vet inte om det känns värt det, men who am I to say att hej katten här slutar livet för att jag är för lat. Nej, det kan jag ju inte. 

Men nu ska jag jobba. Saknar R. 

Hej besvikelse över noll egentid i slutet av dagen

Klockan är 23 och jag har precis lyckats få mitt barn att somna. Jag har helt klart PMS för tålamod är verkligen inte ledordet för dagen. Var sugen på att bara lämna honom i sin säng ett tag, men skulle aldrig kunna höra honom gråta ens trettio sekunder ensam i en spjälsäng, så släppte den idén väldigt snabbt. Nåja, till slut somnade han efter tusen varv av teta, sång, schhhh-ande, vaggning och milt fasthållande. Men alltså känslan att ha cirka noll minuter över för sig själv i slutet av dagen? Så jävla tråkig, så nu kommer jag vara vaken alltför länge för mitt eget bästa och säkerligen vara på ännu sämre humör imorgon. Dock började kvällen rätt strålande med att I och R kom och hämtade upp mig på jobbet och fick njuta av luftkonditioneringen en stund (samt blev utsatta för min chefs massiva glädje över att få träffa R igen. Obs att R är extremblyg för nya människor och troligen blev lätt traumatiserad på kuppen). Sen gick vi och fikade jättedyr och rätt äcklig kallpressad juice samt en blåbärsmuffin som vi satt ner och njöt av i cirka 2 minuter innan R inte orkade sitta stilla längre. Vi var så glada över att vara tillsammans allihop nere på stan en helt vanlig onsdagskväll så vi glömde visst att han inte alls är restaurang- eller fikakompatibel för tillfället. Så då tog vi tunnelbanan hem. Det är Rs favoritsysselsättning, att åka tåg. Sen åt R middag, bestående av ett kokt ägg samt zucchinisoppa som han inte ens rörde vid (ägget glufsade han i sig). I gick för att träffa en kompis och jag gissade på en tidig ensam kväll för mig själv eftersom R verkade trött, men ack så fel man kan ha. Kan det vara så att en nästan 21 månader gammal unge inte behöver sova på dan längre? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, är han omöjlig att söva på dagen (för sin farmor - jag tycker oftast det är lättare att lägga honom på dagen) och hoppar därmed över siestan. Nattningarna de dagarna går fullständigt av sig själva, även om det oftast blir lite väl tidig läggning med extremtidig uppstigning som följd. Pest eller kolera, liksom. Alla dessa avvägningar.

Vill bo i prunkande grönska, nu tack

Det är konstigt hur snabbt ens åsikter och preferenser ändras i takt med att föräldraskapet fortskrider. För några år sen skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken att bo i området där vi bor nu. Det var mycket viktigare att snabbt kunna promenera hem från en utekväll än att ha nära till parker. Och för bara ett drygt halvår sen, när vi flyttade till vår nuvarande lägenhet, kunde jag inte alls tänka mig att flytta ut från Barcelona. Nu börjar vi överväga det, vi kanske testar? Kanske det vore skönt under några av de här småbarnsåren, då vi ändå inte sådär spontant utnyttjar allt vad storstaden erbjuder, att bo en halvtimme eller så bort med tåg eller ferrocarril. Lite lugnare, lite grönare, kanske en egen trädgård, kanske en pool. Vi ändrar oss säkert igen i höst när svalkan och stadsupptäckarlusten återvänder (och ska i vilket fall som helst inte flytta ännu), men just nu drömmer jag mig bort till en skuggig liten trädgård där vi bara kan öppna dörren och släppa ut katter och barn. 

Generellt tycker jag alltså att livet kunde vara lite mindre såhär:

Igår 22.30. Det var fortfarande drygt 30 grader. R hade sovit en sen siesta 

och var superpigg, medan jag var extremt trött, inte hade ätit middag 

och bara ville gå och lägga mig.

Och lite mer såhär:

Grönt, skuggigt, plats att springa fritt. Den här parken ligger i och för sig bara 

20 minuters promenad eller två tunnelbanestopp från oss så vi hänger rätt ofta där.

Denna värmebölja

Hej värmen, du tar kål på mig. Du gör mig trött och irriterad. Du gör dagarna till ett enda letande efter svalka, läggningarna av R svettiga och utdragna, nätterna till ett enda kaos av uppvaknanden och svettklibbiga kroppar som försöker hitta en bekväm ställning och mesta möjliga luft från fläkten, som står på dygnet runt. Och nu, faktiskt, har du fått mig att fundera på att sluta amma. För, ett visst litet barn som sover dåligt, som svettas och är törstigt, har gått tillbaks till cirka tre tillfällen av "teta, teta, TETA, TE-TA" per natt. Och jag vaknar helt slut och uttorkad. Så nu får det vara. Jag tänkte börja förklara för R nu och sluta amma under den första semesterveckan, när det är mer OK med ännu mer kaosartade nätter. Det känns lite sorgligt, men jag tror min kropp behöver vila nu. 

Guldfiskminne och sena siestor

Jag frågar mig varför jag hela tiden tänker att det här är den sista jobbveckan innan semestern när det i själva verket är tre hela jobbveckor kvar? Det är i och för sig en ganska bra strategi eftersom jag går omkring med en rätt skön pre-semesterkänsla i kroppen. Ett stort minus dock för min ständiga huvudvärk just nu. Misstänker lite lätt uttorkning samt järnbrist. Måste komma ihåg att köpa blutsaft. Samt kopiera en nyckel till porten till I eftersom han har tappat bort sin. Om jag skriver det här kanske jag kommer ihåg det. Hej guldfiskminne.

Nu ska jag väcka R som sover en alltför sen siesta, men jag kunde välja mellan att stå ut under en svettig eftermiddag med en övertrött helt hysterisk unge (alltså hysterisk på ett glatt sätt, men helt överdrivet uppvarvad sådär så det övergår i gråt vid varje liten motgång) som inte hade sovit sin vanliga siesta mellan 13 och 15, eller lägga honom klockan 16 när vi hade ätit lunch och få en stund för mig själv. Men alltså nu måste jag verkligen väcka honom, annars blir det en extremt sent kväll...

En vändning och en helg

Såklart vände det redan dagen efter. I tog ledig i fredags eftermiddag och vi hängde hela familjen resten av dagen och när R äntligen hade somnat (denna värme som leder till extremt svårt att somna för kiddet) satt vi uppe och åt ostar och drack vin och pratade pratade pratade om drömmar och förhoppningar och hur och var vi vill leva, till klockan 2 på natten. Vilket i och för ledde till att vi båda var halvdöda när R väckte oss tidigt på morgonen, men det var det helt klart värt. Jag lyckades tillochmed nysta ut en del av vad jag vill och känner och kanske en och annan dröm. Det är nog extremt nyttigt att fråga varann om sånt ibland och försöka formulera det högt. 

På lördag morgon var vi så ute på gatorna klockan 10 och styrde kursen mot en park bredvid en byggnad där I bodde några år som barn. Den ligger även extremt nära sjukhuset där R föddes och där vi var på alla ultraljud, så I hade tagit med mig på en nostalgitur redan då, men nu ville vi se hur R reagerade eftersom parken, som nu var helt tom, övergiven och i ganska dåligt skick, har en massa statyer av olika djur som vi trodde R skulle gilla. Men nej, han blev istället så till sig över spårvagnen vi hade sett på vägen dit, att han bara pratade om "tåget" och satte sig i vagnen och ville gå tillbaks. De överraskar en verkligen ständigt de små liven. Så, vi gick en sväng i parken, tvingade mer eller mindre R att rida på några djur, och gick sen och tog spårvagnen, till R:s stora lycka. Väl hemma fixade jag lunch till R medan I åkte och handlade till en mexikansk lunch vi skulle äta hos våra vänner som bor cirka två minuter från oss men som jag fortfarande inte hade varit hos sen vi flyttade hit i december (medan vi har bjudit dem på lunch/fest två gånger)... Så vi bjöd helt enkelt in oss, med argumentet att de har luftkonditionering, och lagade en del av maten (rätt misslyckade quesadillas eftersom I fixade över maten och inte trodde på mina råd trots att jag hade förhört mig om receptet med min mexikanska jobbarkompis tillika fd KOCK!). Sen gick liksom hela dagen, som det brukar bli på helgluncher här. Och nu är det söndag, redan. Jag var ensam med R på förmiddagen, traskade runt till två olika parker i gassande sol och höll på att gå under av svett. Nu har I tagit med honom på en promenad (för att äta glass, misstänker jag) och jag har äntligen en stund för mig själv och har börjat skissa på några idéer för ett projekt som jag insåg att jag åtminstone måste försöka mig på, efter att ha formulerat mina drömmar högt i fredags natt. 

Det blir bra det här livet.

Svackor

Gah, jag orkar inte. I har hamnat i nån slags svacka igen och är helt icke-kommunikativ. Senast i söndags eller måndags var allt frid och fröjd och vi planerade en massa och gjorde tillochmed en familjebudget för att komma på ekonomiska fötter igen och jag minns att jag tänkte att vi hade det så bra. Sen hann vardagen ikapp och jag antar att han har haft en skitvecka på jobbet och som vanligt tusen ångestgrejer i huvudet. Men, eftersom jag själv är extremt trött och tja, rätt låg jag också, mest på grund av trötthet tror jag, samt av vardagen som känns som nån slags varm och fuktig sänkmark just nu, så orkar jag inte lirka och gräva i vad det är som felas honom. Jag orkar inte vara mamma till nån annan än R just nu. Så jag har gråtit lite av frustration och nu sitter jag med datorn i R:s rum för att få vara ifred och han gick just och lade sig utan att säga godnatt, efter att jag i och för sig demonstrativt hade tagit med mig datorn hit in utan att säga ett ord, efter att han hade varit helt opepp på mitt förslag att se en serie som jag i mitt anletes svett laddade ner igår, och efter att han inte ens hade sagt tack för middagen som jag var och handlade och sen lagade (ok, en sallad, så "lagade" kanske är att ta i). Egentligen blev jag först sur av att han när jag kom hem från affären låg i sängen med R och kollade på nåt på ipaden när han egentligen borde ha försökt lägga honom eftersom klockan var närmare 21. Och han hade såklart inte ens borstat tänderna på honom eller satt på honom en blöja ifall han skulle råka somna (ok, det händer i och sig inte). Jag orkar inte med att alltid vara den förnuftiga.

Och alltså jag inser ju att han inte är tankeläsare och att jag borde ha förklarat allt det här, men jag orkade bara inte försöka förklara mitt beteende för nån som inte har gjort den minsta lilla ansats till att verbalisera sitt kassa humör de senaste dagarna. Så jag är tyst jag också.

Och jag vet ju att det kommer att bli bra. Att det vänder. Att det är vardagen och tröttheten och noll pengar och noll ork som gör det här med oss och att det inte hjälper på att vara två överkänsliga personligheter under samma tak. Men det är sjukt jobbigt att inte känna att jag har honom vid min sida just nu, när jag ändå tvivlar på cirka alla mina mänskliga relationer.

Semesterlängt

Jag är så himla glad för häromkvällen lyckades vi ÄNTLIGEN boka semesterhemresa i augusti och vi ska för en gångs skull vara en hel vecka i Stockholm eftersom vi får låna en kompis lägenhet, och sen en hel vecka på landet hos mina föräldrar. Vill åka nu nu nu. 

Dock, igår skrev jag jättepeppade mail till mina cirka nio kvarvarande kompisar i Stockholm med omnejd och bara fyra har svarat varav två inte är i stan precis då (eller ja, en visste jag ju om eftersom vi ska bo i hans lägenhet och den andra kommer att vara här i Katalonien just då eftersom hennes barn är halvkatalaner). Det blev lite antiklimax, men jag antar att icke-svar av de andra beror på semestertider där borta just nu.

I alla fall, så skönt att ha det planerat och att se fram emot. De här sista jobbveckorna i värmeböljans Barcelona är aningen sega. Igår sov R fortfarande siesta när jag kom hem från jobbet vid 18, vilket ledde till att han somnade för natten först vid 23-tiden, och sov sen väldigt oroligt med en del långa uppvak pga värmen, men vaknade som vanlig vid 7-tiden. Han måste vara så himla trött idag stackarn... Men tackochlov är det lite svalare nu. Igår var tydligen den varmaste julidagen på många år. 

Tillbaks i vardagens värmebölja

Det gick bra, såklart, att vara borta från varandra en natt. R sov när jag gick hemifrån klockan 5 på torsdag morgon, och sov när jag kom hem klockan 1 i fredags kväll. Däremellan hade han frågat efter mig, men blivit lugn när I förklarade att mamma var i Italien och jobbade och åt pizza. Han verkade även förstå när jag förklarade innan jag åkte, att jag skulle vara borta när han vaknade och längre än jag brukar, för han upprepade "borta, noo!", men verkade även förstå att jag skulle komma tillbaka. I Florens var det varmt, 38 grader, och intensivt, men allt gick bra. Själv sov jag rätt oroligt under min ensamma hotellnatt, vaknade många gånger under morgonkvisten - men kanske hade det snarare med antal glas vitt vin uner kvällens middag att göra, än med R-saknad. När väckarklockan ringde hade mina stackars bröst blivit sprängfyllda. Men det gick bra det med, en snabb tömning i duschen bara. 

Det är så skönt att resan är över. Jag älskar att vara hemma. Fast nu sitter jag på jobbet, såklart. Det är bastuvarmt i Barcelona. 30 grader klockan 8 imorse och nu säkert runt 38. På jobbet har vi AC men inte hemma. Jag höll på att bli helt galen igår, hade tagit ledigt och var hemma med R. Vi var till en park på förmiddagen tills det blev outhärdligt. Gick hem och badade kallt badkar. Somnade båda två en stund på dagen. På eftermiddagen kom jag på den geniala idén biblioteket, men när vi kom fram visade sig precis en organiserad väldigt lugn sagostund för barn börja (det vill säga definitivt inte en R-anpassad aktivitet) och efter att ha gått/sprungit ett varv runt resten av biblioteket och insett att vi troligtvis ansågs som ett rätt störande element tvingades vi ut i värmen igen. Så vi gick hem och satte oss med en ipad framför fläkten. Det var liksom det enda sättet att stå ut, men jag fick aningen dåligt samvete över hur många ipad/dvdtimmar det blev igår... Alltså vad gör man i värmebölja med intensiva småbarn?

Resångest i kvadrat

Mellan torsdag morgon och fredag kväll kommer jag att vara i Florens på jobbmöte och seminarium, dvs det blir den första natten någonsin som R kommer att sova utan mig. Jag kan meddela att jag inte får så himla mycket sympatier för den ångest det här ger mig. Tydligen ska det inte kännas nånting att resa bort från sitt barn. Jag tror - vet - att han kommer att klara sig fint. Ja, han kommer säkert att vakna och bli ledsen när jag inte är där, men han kommer att bli tröstad av sin far och han kommer att somna om, tids nog, trots att hans kära teta inte är där. Men jag är så  - antagligen obefogat - rädd att han kommer tro att jag har övergivit honom, och kanske inte vilja kännas vid mig när jag kommer tillbaks - han är ju för liten för att kunna fatta att jag kommer tillbaks även om jag är borta längre än vanligt. 

Förutom den här ångesten har jag även fem andra - mer eller mindre fåniga - typer av ångest kring den här resan:

1. Vanlig resångest. Jag fattar inte varför jag alltid blir så orolig dagarna innan en resa, men det bli jag. Alltid. Det var bättre en period när jag reste väldigt mycket både i jobbet och privat, men sen jag fick barn är den uppe på rekordnivåer. Tänk om planet störtar och jag dör? Tänk om det händer R nåt när jag är borta? Nu ska vi dessutom åka svintidigt pa morgonen vilket lägger till effekten "tänk om jag inte vaknar av väckarklockan", samt "hur ska jag ta mig till flygplatsen?" 

2. Amningen. Hur kommer mina bröst må av så länge utan amning? Kommer jag att tvingas hålla presentationer med mjölkstockning? Jag kommer att behöva handpumpa ur, men kommer det att räcka? Inte heller det här väcker några större sympatier. Exempel på kommentar: "Men då kanske det är ett bra tillfälle att sluta?". Ja det må det kanske vara, men det väljer i så fall jag, och R. 

3. Presentationerna jag ska göra. Jag har hittills gjort väldigt skissartade utkast, men måste hinna göra nogranna anteckningar samt öva lite, och säkert korta ner efter det. Nuförtiden har jag inget emot att hålla föredrag men som fd extremt rädd för att prata in public är jag helt enkelt tvungen till noggranna förberedelser - annars finns det risk att jag raskt kastas tillbaks till total blockering, högröd i ansiktet och stammande. 

4. Möteskläder. Är så sunkig just nu. Har inga vettiga kläder. Det kommer dessutom vara 35 grader varmt. Jag kör väl på kjol och t-shirt och den enda någorlunda vettiga icke-superkorta klänningen jag har. Så inte så himla mycket ångest pga cirka noll valmöjligheter.

5. Packning av hygienartiklar med bara handbagage. Jag brukade resa mycket och ha ett litet lager, men nu har jag har noll småförpackningar av nåt. Dvs måste hinna köpa. Den allra fånigaste ångesten, men ändock, den existerar. 

Jag trodde jag skulle skriva nåt annat men det blev att handla om städning

Efter en ensam helg med R, pga hans fars jävla jobb, satt jag faktiskt och njöt av lugnet på jobbet idag. Känner spontant att jag vill skicka blomsterbud eller nåt till alla ensamstående föräldrar som bär allt på sina axlar ensamma dag efter dag efter dag. Jag vet ju att jag får avlösning. Som idag, när I äntligen var klar med jobbet från helgen vid 18-tiden. Han tog med sig R ut och vad gjorde jag då? Eh, jo jag städade faktiskt. Jag är verkligen inte en person som normalt prioriterar städning framför att till exempel lägga mig i soffan och vila en stund, men nu hade både stöket och smutsen nått min smärtgräns och jag kände hur ångesten späddes på av kaoset i vardagsrummet. Leksaker och damm (eller snarare katthår) om vartannat, överallt. Så, helt emot min natur ägnade jag min en och en halvtimme av ensamtid åt att dammsuga och torka golven i hela lägenheten och precis när jag var klar hörde jag ett "mami, mami" utanför dörren. Föräldraskap alltså, vad det gör med en. Eller moderskap? Eftersom en ju kan fråga sig om min bättre hälft hade gjort detsamma? Jag misstänker att svaret är nej. Dock - hej ruttna könsroller som vi trots mina feministiska ideal och att vi båda egentligen är ungefär lika dåliga på allt praktiskt har fallit ner i - brukar han passa på att fixa småsaker som behöver fixas när han är ensam hemma. Jag kunde ju bara be honom visa mig hur borren fungerar. För jag lärde honom faktiskt sy i knappar häromåret. Alltså alla dessa saker som vi har lärts i olika utsträckning bara pga våra kön. Åh, jag vill verkligen inte föra över det till R. Om så bara för det får vi faktiskt skärpa oss med uppdelningen här hemma. Hittills älskar R i alla fall att sopa och har fått en egen liten sopborste och skyffel. Jag brukar pika min svärmor ibland med att jag vill att hennes sonson ska lära sig städa eftersom hennes son är så kass på det, men hon verkar inte alls fatta att hon borde ta åt sig. Jag misstänker att det beror på att de hade städhjälp... Klart städning inte är ett problem om en har vuxit upp med att nån annan tar hand om skiten. Det är för övrigt en av få "kulturkrockar" jag fortfarande upplever i vardagen: varje gång jag tar upp uppdelning av städning till diskussion med nån kompis är det ett totalt icke-ämne. "Hur hinner ni städa? Hur delar ni upp det?" "Vår städerska kommer en gång i veckan". Jaha. (Obs att jag har slängt alla ideal kring det här för länge sen och att det bara är vår kassa ekonomi som hindrar oss från att anställa första bästa städperson att underlätta våra (mitt) liv en aning.)

Glömde ju gosstunden med en liten nybadad en med hockeyfrilla

En av de finfina delarna av livet med barn. Så jävla värt allt kämp ändå.

Det där så kallade livspusslet

Igår var en sån där eftermiddag när jag kände att jag kanske inte är gjord för det här familjelivet, eller snarare, det där att bolla jobb och barn och det mesta av ansvaret för allt och aldrig få en stunds vila eller tid för mig själv. 

Jag tog med R till en park på eftermiddagen  efter jobbet, och hade tänkt sitta en stund på gräset i skuggan och slappna av (HUR fick jag ens den tanken med tanke på mitt sällskap?) men istället småsprang jag - såklart - efter R i stekhet sol med vagnen i ena handen medan jag så gott det gick försökte undvika:

1. Att R skulle ramla i fontänen eller dammen;

2. Grupper av barn / tweens / tonåringar med smällare (Sant Joan är nästa vecka - ungefär vår motsvarighet till midsommar, dock med raketer och smällare istället för stång och dans - vilket innebär alla kids över cirka sju år slänger smällare omkring sig och bör undvikas just nu);

3. Lekparken, eftersom enbart en liten inhägnad del i just den här parken är till för små barn och därmed är proppfull, vilket min trötthetsgrad inte riktigt orkade med;

4. Solen;

5. Skolavslutningsfesten med hoppslott och reaggetón i en rätt central del av parken. Till slut gick vi dock dit och kollade lite, varpå R stod och dansade och tittade en stund och sen frivilligt ville sätta sig i vagnen (!) och gå därifrån!?

Så, då passade jag på att smita iväg från parken (eftersom ett barn snällt sittande i en vagn inte händer hela tiden i min värld) och promenera, fortfarande i stekhet sol (ska jag kanske nämna att det är fredag idag och att jag inte har duschat sen i onsdags?) till mataffären vilket helt klart är min mest hatade del av vardagen med barn. Alltså, att försöka tänka ut vad som behöver köpas medan en försöker underhålla ett barn som blir mer och mer rastlöst. De senaste gångerna har jag helt enkelt tagit en baguette och gett honom en bit, sen plockat på mig random mat så snabbt som möjligt. Det går någorlunda smidigt, förutom att han igår lyckades sätta bröd i halsen precis när jag höll på med min mest hatade del av handlingen, nämligen att packa ner allt, samtidigt som jag betalar och försöker underhålla R. Så, helt svettig försökte jag dunka honom i ryggen, ge vatten, betala och packa, medan kön till den enda kassan bara blev längre och längre. Det gick såklart bra, men med den totala efterjobbet-tröttheten i kroppen, samt värmen, kändes det som att ha bestigit ett berg eller så när jag väl hade lyckats ta oss hem, uppför trappstegen (gah!) in i huset, upp för trappstegen (dubbelgah!!) till delen där hissen är, in i den trånga hissen, obs med ett barn som absolut vill gå ("dando, dando" = "andando" = gå) istället för att sitta i vagn, dvs svettig koordination av vagn, matkasse och barn. Sen, packa ur allt, fixa middag till R, låta honom kolla på ipaden medan han äter (dvs en liten lugn stund för mig), bada R, leka lite, få honom att somna vilket igår inte var en höjdare eftersom han efter kanske 15 minuter hörde sin pappa komma hem vilket gjorde att det tog säkert en halvtimme till att få honom att komma till ro och somna (medelst sång, gos, amning, dricka vatten tusen gånger om...). Då var väl klockan cirka 21.30 och jag var vrålhungrig. Jag hade egentligen tänkt laga en ny sorts pesto, men tackochlov hade  I köpt med sig en frusen pizza som kändes som sänd från himlen. Så vi åt den, kollade på de tre sista avsnitten av den första säsongen av Last Man on Earth (rekommenderas!) och gick och lade oss. Ingen av oss diskade.

Men sen, faktiskt, halleluja: R sov ända till klockan 5 i sin egen säng. Jag vaknade några gånger innan dess och trodde att han hade ramlat ur vår säng innan jag fattade att han låg i sin egen. Klockan 5 vaknade jag av att han satt helt lugnt, utan att gråta, i sin säng och sa "teta, teta". När han väl hade fått sin teta och låg och snusade mellan oss vaknade såklart min hjärna till liv och kunde inte varva ner. Så, sen dess har jag varit vaken. Men det är fredag. Och midsommar tydligen. Jag känner mig lite nostalgisk, vilket sällan brukar hända. Jag vet inte ens vad jag längtar efter - jag har inte direkt varit en ivrig midsommarfirare in the past.  Jag längtar inte heller direkt efter min familj eller mina vänner hemifrån, eftersom jag har tappat kontakten med rätt många det senaste året eller så (dvs när jag inte har haft tid och ork att upprätthålla kontakten hör bara de allra allra närmsta därhemma av sig och de är inte så många längre - det är en sorg men jag antar att det lätt blir så efter många år utomlands och när de flesta är upptagna med småbarnslivet och inte kan komma och hälsa på lika lätt längre eller har eoner av tid för att skriva mail eller ringa). Jag antar att jag längtar efter ett sammanhang bortom jobb och familj. 

Dagis eller inte?

Hej nu behöver jag lite input, om nån läser det här. Vi kommer inte få en kommunal dagisplats till R i höst, och privatdagis skulle bli väldigt dyrt. Så, vi funderar på att ha honom hemma med sin farmor i ett år till, och att han sen börjar direkt i skolan nästa höst istället (ja, de börjar vid 3 år... Det är väl nån slags "förskola", som inte är helt obligatorisk, men 98% eller så går den). Nu betalar vi visserligen ungefär lika mycket till R:s farmor för att ta hand om honom, men då får han all hennes uppmärksamhet istället för att vara i en grupp med kanske 15 barn på en personal. 

DOCK började jag nu fundera på om det här innebär att han blir efter? För även om han lär sig mycket med sin farmor, är det ju inte nån pedagogik bakom det, utan det blir mer random. Obs att han hittills är tidig i utvecklingen - han har redan så smått börjat sätta ihop ord, har koll på kroppsdelar, har precis förstått begreppen "stor" och "liten" osv - så han lär ju sig uppenbarligen saker. Men han kanske behöver mer stimulans (inte just nu, men kanske under det kommande året)? Och även rent socialt, att sen plötsligt kastas in i bland en massa andra barn vid 2 år och 10 månader, där de flesta redan är vana att inordna sig i gruppaktiviteter, blir det en för stor omställning då? Han är i lekparker och träffar andra barn 1-2 gånger varje dag (plus att han hänger med sin jämngamla kusin varje dag), men där kan han ju välja om han vill interagera med dem eller inte och tvingas inte in i nåt system. Ah, jag vet verkligen inte. 

[Om en tänker tillbaks rent historiskt så har ju inte barn inskolats så tidigt, utan kastats in direkt i skolvärlden, så det är ju egentligen bara här och nu som vi är så måna om att integrera dem i den "riktiga" världen så tidigt som möjligt  - såklart pga stora sociala framsteg som att kvinnor faktiskt befinner sig på arbetsmarknaden nuförtiden, men systemet här är ju så kasst med bara 4 månaders föräldraledighet så folk pusslar så gott de kan ELLER stannar hemma (mamman) och så kommer vi aldrig nånstans med jämställdheten. Fler (och billigare) kommunala dagisplatser skulle i alla fall lösa en del av problemet. Hej där tappade jag visst tråden totalt och kom in på nåt helt annat.]

Throwback Wednesday

Började läsa lite i min gamla blogg. Det här skrev jag för 5.5 år sen:

"Mina enda två svenska tjejkompisar här är båda med barn och ska fly landet. Vart? Jo, hem till trygga suecia.
Och jag? Kommer bli evig spinster, dömd att vandra jorden med en strulande barnfobisk trollman für immer. 
Fast, vafan, jag har faktiskt nån slags karriär, kommer nån vart. Yes. Karriären. Hepp.
Men seriöst, jag förstår verkligen inte helt grejen att flytta hem för att man vill stadga sig, bilda familj. För mig skulle det vara att ge upp, rendirse, att erkänna att det här livet här, det var bara på låtsas, att svennelivet är det som gills och gäller, att faktiskt tycka att ens barn inte har rätt att växa upp i ett myllrande kvarter fyllt av pisslukt och trashiga excentriker, att de inte har rätt att bli streetsmarta kids med tre modersmål. 
Jag lovar, cuando me toque a mi, no me rendiré."

Och så blev det ju. Alltså inte spinster-biten, men att jag inte gav upp livet här trots att vi fick ett barn. Vi har ju i och för sig flyttat till ett barnvänligare mer posh område i stan, men myllret och pisslukten är bara 7 minuters metroresa hemifrån.

Hej hå!

Jag är äntligen klar med alla projektansökningar för den här säsongen. Helt sjukt att den här dagen faktiskt kom. Jag unnar mig således att blogga och svara på privata mail under den första jobbtimmen. 

Jag har varken sytt eller lagat nån vidare speciell mat hittills under veckan, men däremot var jag ut och sprang i måndags kväll. Och dog inte på kuppen. Sprintade tillochmed uppför några trappor i sann Rocky-anda (rätt nära att spy efter det dock, så inte så gloriöst). För en gångs skull lyckades min springlust (läs: behov av ångestdämpning samt bättre sömn) sammanfalla med att I kom hem tidigt från jobbet. Tidigt i vår kontext är alltså 19.45 (gah, det här landet!). Så då drog jag. Jag tror jag måste göra det oftare. Liksom TA mig tiden för mig själv, för ingen kommer ge den till mig helt spontant (eller väldigt sällan i alla fall). Och jag behöver den. 

En vecka i juni

Det är söndag kväll. Barnet sover. Han somnade vid 20.30 på cirka 7 (!) minuter efter att ha sovit en tidig dagsvila och sprungit/joggat (alltså han vägrar att gå - det långsammaste han tar sig fram är joggning) runt i en park i nån timme på eftermiddagen i cirka 30-gradig värme. Älskar vad fysisk aktivitet gör med barn (ibland - blir det för mycket för sent är det bara uppvarvning som gäller och evighetsnattning på det).

Den här veckans mål i mitt liv är att:

- Överleva två extremstressiga jobbdagar på måndag och tisdag
- Lämna in en ansökan om forskningsanslag på cirka 5.5 miljoner euro (eh, gulp) på tisdag kväll nån gång.
- Andas ut, komma försent, och ta det mycket lugnt på jobbet på onsdag och torsdag. Börja skriva på en rapport, typ.
- Laga en vettig middag nån av veckans kvällar. Dvs, inte halvfabrikat eller spontanihopslängt av det som finns i kylskåpet (eller, det rätt vanliga alternativet: smörgås eller ingen middag alls för min del pga trötthet och noll mat hemma - alltså R får ju alltid middag såklart, men han äter tidigare och jag fixar oftast middag till mig när han har somnat, eller om I är hemma fixar den ena middag och den andra nattar), utan testa nåt nytt (men obs obs! enkelt och snabbt recept ifall en viss ung man är vaken - blir mycket stressad av att laga mat med ett barn runt ena benet). Sån är vår standard just nu på matfronten, så jag tänkte rycka upp mig en aning och det känns som ett mål som kan nås.
- Klippa av nåt par av R:s långbyxor och sy om till shorts (tveksamt om det kommer att ske eftersom jag först måste plocka fram symaskinen vilket brukar vara ett effektivt hinder. Planen är att alltid ha den framställd men jag har inget vettigt ställe just nu. Har därmed hittills sytt noll gånger sen flytten i december). Han har tre par shorts vilket var ett antal som funkade fint förra sommaren, men jag kan meddela att graden av nedsmutsning har vuxit exponentiellt under det gångna året. Idag, efter att ha fallit x antal gånger i sanden i parken pga alltför snabbt sprintande över trädrötter var han genomgående brunfärgad. Lägg till klibbig isglass på det.
- Vara ledig på fredag för att väga upp en del övertid. Tänkte hitta på nåt skoj med R, kanske en strand? Tidigt på förmiddagen i så fall, och om det inte är dödshett, då blir det kanske ett luftkonditionerat bibliotek istället. Eller nej, antagligen inte strand, hatar tanken på en varm strand med barn, vid närmare eftertanke. Men tänker att jag nog måste offra mig nån dag för barnet, för att se om han gillar det, fast då får det bli utanför stan. Min egen mamma hatade bad och stränder och det var onekligen lite sorgligt att bara bli skjutsad framochtillbaks för ett snabbt dopp då och då (minns bara att jag alltid fick ont i öronen och därav fortfarande helst inte doppar huvudet) och sen hem igen, och aldrig det minsta lilla strandliv. Och så blev det ingen strandmänniska av mig heller. Det kanske kan åtgärdas? (Obs att jag älskar att ligga och flyta i vattnet på en öde strand på Menorca eller annan valfri medelshavsö men såna tillfällen uppenbarar sig ju tyvärr väldigt sällan).

Och sen är det helg igen. Nu ska jag sova så jag orkar hetsjobba imorgon.

Så seg

Gud vad jag jobbar segt idag. Tydligen bara såna dagar jag bloggar? Lämnade in en stor ansökan igår eftermiddag och luften pyste ur mig helt efter det. Igår kom en kompis från Stockholm på besök och ska bo hos oss fram till söndag, så vi satt uppe och pratade och drack öl till efter 1 nån gång, vilket verkligen inte passar med mitt trötta liv just nu, men ibland måste en väl leva on the edge. Hursom, jag är lite extra trött idag. OCH imorgon ska jag gå på primavera sound! Jag är aningen nervös över att jag troligtvis kommer att vara dödstrött vid 23 och vilja åka hem, men jag ska kämpa, lovar, för att väga upp alla kvällar då jag lagt mig vid 21 för att få en liten pöjk att fortsätta sova. Det goda är att jag faktiskt har kul de få gånger jag går ut nuförtiden. Nu jinxade jag det säkert. Ja ja, oavsett om jag har kul eller inte ska jag i alla fall se Sleater-Kinney och lite andra gamla kvinns. Jag är inte alls emot nostalgi på festivaler.

Jobb vs jam

Jag sitter på jobbet och har lite grann resignerat under stressen och prokrastinerar således istället fullt ut eftersom jag inte lyckas fokusera på att ta tag i nån härva. Halva morgonen har gått åt till ett skypemöte med extremt dåligt ljud från en del av deltagarna och eftermiddagen kommer att slukas av ett troligtvis evighetslångt och rätt onödigt möte. Det vill säga det är NU jag borde ta tag i allt, men nej, jag är så trött och jag har för många bollar i luften. Varför tar jag alltid på mig för mycket? Jag tog över en arbetsuppgift av en kollega för att avlasta henne och nu sitter jag och är stressad istället, utan att lyckas delegera till vår nyanställda becaria för att allt är för snårigt och krångligt och komplicerat att det tar längre tid att sätta in nån annan i det och sen supervisa än att helt enkelt göra det själv. 

Tacksamt nog för prokrastineringshumöret skickade min svägerska precis en video på min son och hans kusin när de jammar med munspel och melodika, som jag har kollat på cirka tio gånger om. De är så söta! Och så duktiga! De liksom tittar på varann och spelar om vartannat! Och dansar! Aah, jag dör söthetsdöden! Och det känns ännu mer värdelöst att sitta instängd på ett kontor för en halvusel lön istället för att vara där med dem...

Inte så dålig mor after all...

Tandgrejen visade sig bara vara en liten medfödd anatomisk missbildning och inget att oroa sig för. Trevlig och mycket lugnande tandläkare. R vägrade ju såklart öppna munnen (jag förstår honom fullt), men framtänderna kan ju tackochlov tittas på ändå med ett litet läpplyft. En tycker ju att barnläkare borde ha nån slags grundläggande kunskaper i tandvård och kunna skilja på en missbildning och karies för att inte skrämma upp en stackars moder i onödan? Hursom, jag ska tvinga in ordentligare tandborstning morgon och kväll nu ändå. Plus att jag nu kan använda tandläkarens råd (inget socker, ingen mat mellan måltiderna, rengör tänderna, ett tandläkarbesök om året) för att få den spanska släkten att sluta ge en massa skit med socker i till barnet. Nu generaliserar jag, men gemene spanjor har en väldigt stor tilltro till vad läkare/tandläkare/apotekspersonal säger. Själv tror jag oftast mer på google och sunt förnuft. 

Språk, pottor och föräldraskryt

Nu går det undan med språket - jag tycker det dyker upp nya ord nästan varje dag, och fler och fler på svenska. Faktum är att hans mest frekvent använda ord just nu är på svenska: bil och boll. De senaste dagarna har han även börjat säga "blöja" på svenska. Och, relaterat, har börjat kissa på en potta jag köpte häromdan (bara på skoj för att ha hemma ifall han skulle visa intresse, men jag hade inte alls förväntat mig att han skulle fatta direkt eller ens vara intresserad av att använda den). Inte varje gång såklart, men han verkar medveten om hur det funkar. Igår pekade han på den och sa "pipí" (kiss på spanska), varpå jag satte honom på den och han kissade. Förlåt mig, men jag är så grymt äckligt föräldraimponerad av mitt genibarn just nu. Har åtminstone lyckats att inte skryta om honom på facebook på senare tid, även om det kliar i fingrarna emellanåt. 

Hej maj!

Vi var på 1.5-årskontroll för R imorse, och det visade sig att han hade vuxit 5,5 cm de senaste 3 månaderna - inte så konstigt att byxorna börjar bli korta och att han plötsligt når en bra bit upp på matbordet. Han är nu 82 cm lång och väger 10,6 kg. Min lilla räka börjar bli stor. 

Nu till min lilla oro för dagen: Rs framtänder har varit konstiga och liksom hackiga från början (tror jag) och jag har inte tänkt på att fråga om det förrän idag, men det visade sig att läkaren inte kunde säga nånting - det kunde vara karies (det känns inte särskilt troligt) eller en emaljskada (mer troligt enligt mig och mitt googlande). Imorgon ska vi i alla fall till tandläkaren och kolla upp det (bokade idag och fick tid imorgon bitti!) och jag tänkte passa på att fråga lite om tandskötseltips samtidigt. Jag är tyvärr inte världsbäst på att lyckas borsta hans tänder ordentligt eller på att tvinga honom till det, men försöker vispa runt lite med tandborsten morgon och kväll samt låta honom tugga lite på den själv. Jag har kanske vaggats in i lite för mycket säkerhet av den spanska attityden till tandborstning på små barn som i stort sett går ut på att inte borsta fram till två års ålder - vi har i och för sig fått rådet av barnläkarna att försöka borsta men det är absolut inget de påpekar är helt nödvändigt eller promotar särskilt mycket (vilket de ju borde). Nu när jag tänker på det får jag lite ångest - tänk om min 1.5-åring har karies!? Men näe, så som jag ändå försöker undvika socker (även om farmor ibland ger honom kex och allt möjligt sött mellan varven, men pratade med henne om det imorse) och så mycket socker som gemene spansk bebis äter utan att borsta tänderna... å andra sidan sa läkaren att karies ibland kan bero på streptokocker och det kan en ju inte råda över. Hon sa även att hursomhelst, även om det skulle vara karies gör man inte nånting åt det på mjölktänder utan det enda en kan göra är att vara noggrannare med rengöring (efter varje måltid t.ex.). Nu ska jag sluta angsta, imorgon vet jag mer. 

För övrigt upptog räkan åter sin tidigare amningsfrekvens vid en magsjuka (hans första - usch och fy vilken ångest över vätskeintag, tvinga i ersättning etc) för några veckor sen, så amningen är ON igen. Men det gör mig ingenting. Tids nog kommer vi kanske till ett naturligt avslut och just nu känns det bra som det är.

Till slut: Jag måste ta mig tid att blogga mer, eller skriva på nåt sätt, för jag vet att det gör mig gott, även om jag känner att jag inte kan formulera mig bra på nåt språk längre (har spanska, svenska, engelska och katalanska i en enda röra i hjärnan).

Nä, en sak till: Jag känner mig helt sprattlig av vårkänslor, kan knappt sitta still på jobbet, vill ut, NU! Liksom hej livsglädje, välkommen tillbaks! Hej maj, du blir nog bra. 

Mer amning, mer jobb, mindre depp, mer pepp

Nu har jag ändå ammat en gång per natt de senaste nätterna. Men poquito a poco verkar det som att vi håller på att sluta.

On another note går det riktigt bra att jobba hemifrån. Idag har jag suttit i vårt kaosrum (rummet som vi hade tänkt ha som gästrum men som nu innehåller: 2 stora garderober, en stor spegel, en bänk full med kläder, en motionscykel, en byrå, samt en jättestor trasig tavla, och således mest tjänstgör som klädkammare) eftersom I behövde sin stationära dator i vårt hemmakontor. Jag har koncentrerat mig överraskande bra här eftersom det känns som en konstig liten cell där datorn är det enda att egentligen fokusera på. Dock dyker det upp nya små arbetsuppgifter hela tiden (mest i och med att jag håller på och rekryterar till en extratjänst för att hjälpa oss de kommande månaderna och det är ju en del pyssel med att screena CVs, svara på mail osv), och jag har inte alls hunnit så långt som jag hade tänkt i mitt rapportskrivande. Men men, jag har i alla fall fått en paus från kontoret. Imorgon jobbar jag också hemma, och sen är jag ledig i fyra dagar!

Och, bäst av allt, min kille, som har varit halvt deprimerad en tid och helt under isen de senaste dagarna (vi hade precis börjat prata om att han kanske skulle behöva gå till läkaren för att få nån antidepressiv medicin eftersom det började kännas helt ohållbart), mår plötsligt mycket bättre. Vilket i och för sig har fått både mig och honom att fundera på om han kanske har nån slags lätt bipolär problematik, när det liksom bara svänger så snabbt - i och för sig klickade det till och svängde åt rätt håll pga ett positivt jobbmail, så kanske är han bara hyperkänslig och lätt utbränd och därför lättpåverkad av yttre grejer just nu. Hursom, vi kanske får hålla lite koll på såna mönster, men just nu uppskattar jag i alla fall extremt mycket att ha en kommunikativ aktiv partner igen. Och jag känner mig också rätt pepp på livet.

Hejdå nästan sjutton månader som mänsklig napp?

I nästan 17 månader har jag ammat. Det trodde jag aldrig när jag kämpade på med white spots vid 4 månader och tvingade mig att hålla ut till 6 månader, då det plötsligt gick så smidigt att jag inte hade en tanke på att sluta. Och nu har det gått 11 månader till sen dess. Galet. Jag ammade senast för kanske 40 timmar sen, och kanske var det den sista gången? Han har inte bett om det sen dess, inte ens inatt vid femtiden när han vaknade, hans vanliga amningstid. Alltså, den första natten på nästan 17 månader som jag inte har ammat?! Nej, han sov inte hela natten och det tror jag inte han kommer börja med heller i första taget (han har t ex redan vaknat en gång inatt och klockan är cirka 23 - nu ligger han i vår säng med sin pappa). Men nattningarna börjar gå smidigare igen, tackochlov. De var kaos där ett tag när han inte kunde bestämma sig för om han ville amma och grät, bets, skrattade och var allmänt hysterisk om vartannat. Kan det gå så här lätt? Jag känner mig en aning snopen, men nöjd, och lite lite självgod, över att det liksom blev som den där jävla hippiemamman i mig ville. Och jag kommer tacksamt att undersöka den ickeamningsvänliga delen av min garderob igen.

(Och min mamma - som av nån outgrundlig anledning har hängt upp sig på att jag har ammat såpass länge och frågat mig ett antal gånger när jag ska sluta, med start vid kanske 8 månader, eller ännu tidigare - kommer bli så nöjd så jag överväger att aldrig tala om det för henne och låta henne tro att vi fortfarande håller på långt upp i tonåren...)

Eller snarare...

Såklart jag kan förstå tröttheten och frustrationen som får en att vilja slänga nåt i väggen, men just det där att inte stå emot den impulsen i det ögonblicket, det är fan lite läskigt. 

Men ja ja...

...nästa vecka är det påsk och universitetet är stängt hela veckan och jag ska jobba hemma och slipper således se nån som helst chef. Och kan gosa med R mellan varven. Och jobba i pyjamas. Och kanske sova lite längre nån morgon medan min svärmor tar hand om R? Känner just nu att den veckan kommer att bli min räddning från total utbrändhet och galenskap. Med vänlig hälsning signatur "Slängde in min mobil i väggen så skärmen totalkrasades sönder i söndags och har idag betalat 95 euros för att få den reparerad" (verkligen ett ögonblick av total galenskap som jag har extremt svårt att förstå mig själv i så här i efterhand. Men det verkar ha fungerat som katarsis för jag mår bättre nu och har bestämt mig för att börja springa igen och bli sund bara jag blir frisk från den här förkylningen)