två sunkinlägg på raken, ser jag

hepp. men jag ser i alla fall inte så ofräsch ut. tror jag. 

kvadratmeter

inte utan att man undrar om man borde ha duschat imorse, när det första ens jobbarkompis frågar när hon kommer in på kontoret är om det är ok att öppna fönstret. man blir ju liksom aningen van vid att vara sunkig som småbarnsförälder. 

för övrigt letar vi lägenhet. behöver fler kvadratmeter och ett rum till R så småningom. samt gärna närhet till nån form av park. men usch vad svårt det är och vad mycket tid det går åt. nu handlar det ju till viss del om var R ska växa upp och inte bara om våra egna nycker och hipsterkriterier. nåja, vi är i alla fall inne på samma linje om vad vi vill ha/behöver. kollade på en igår som var stor och speciell men som tyvärr hade lite för mycket som behövde målas osv (och som hyresgästen skulle åta sig att fixa) plus ingen luftkonditionering vilket nästan känns som ett måste under sommaren.

kroppsligt

alltså man känner sig så himla sunkig när man står och handpumpar bort det värsta mjölktrycket i brösten över handfatet på jobbets handikapptoalett. känner hur mitt allmäntillstånd går ner längs med jobbdagen pga fulla bröst. sån fysisk lättnad varje dag när jag kommer hem och ammar.

på tal om kroppen, förra veckan slog nåt slags bottenrekord. såhär:

migrän

magvirus med feber och muskelvärk (dock utan spyor)

blödande hemorrojder (pga se ovan)

mens (hittills post-roy har jag haft väldigt lite mensvärk, men nu dök den upp igen. tack tack. förresten, är det inte rätt orättvist att som helammande få tillbaks mensen redan cirka nån månad efter förlossningen?)

ja och så fyra små upptittande söta men sylvassa bebiständer som råkar bita till i ens bröstvårta ibland. han kommer se så sjukt rolig ut när de är helt uppe (två uppe och två nere). 

hippiemamma

jag jobbar verkligen stenhårt på att inte vara den där irriterande människan som, när mina jobbarkompisar utan barn klagar på att de är trötta, gapskrattar rakt ut eller påpekar att jag inte har sovit mer än två timmar i sträck de senaste sex månaderna. har hittills lyckats, men det vete fan hur länge det håller. 

nån gång måste han ju sluta äta på natten. eller? 

DOCK, och här kommer vi till det jag har kommit till insikt om på senare tid: är alldeles för mycket hippie som mamma för att försöka gå emot vad han själv verkar känna är hans behov. och med lite framåtperspektiv (som, ja, ibland är väldigt svårt att hålla fokus på) är det faktiskt en väldigt kort period det handlar om. dessutom, det funkar så himla bra nu med amningen. för bara några månader sedan längtade jag efter att sluta amma, men nu känner jag istället, och rätt förvånande, att jag kunde fortsätta hur länge som helst. är helt "ooh jamen det är ju ändå det BÄSTA och praktiskt och ger närhet" osv osv. blir kanske en sån som sitter där och ammar min femåring?! och igår fick jag verkligen verkligen bita mig i tungan för att bara helt diplomatiskt tacka nej till en yoghurt för bebisar som min svägerska gav sin en vecka äldre unge, och inte komma med en föreläsning om att såna produkter är helt jävla onödiga (och dessutom innehåller socker i det här tidvis sjuka landet). VILL verkligen inte bli en sån dömande människa. därifrån är steget antagligen inte långt till att tillbringa all ledig tid på familjeliv och hetsa mot flaskmatning/nappar/vagn/egentid?

men ja, jag är en jävla hippiemamma och det är väl bara att acceptera det så länge jag later andra leva som de vill.

jobb

det känns onekligen skumt att springa omkring med sprängfyllda bröst utan bebis. för ja, jag har börjat jobba igen och det gar faktiskt - om jag far säga det redan sa här den andra dagen - över förväntan. det var rejält angestfyllt att lämna kiddet igar morse - var väldigt nära graten - men tackochlov blev jag direkt inkastad i jobbstress och kaos och hann knappt tänka under dagen. kom sedan, efter fem timmars jobb, hem till en väldigt nöjd bebis. visst, han var amningssugen, men hade sovit en timme (i sin säng?!), ätit glatt (sa glatt att han tydligen hade kladdat ner hela sig och följaktligen hade en mycket konstig kombination kläder pa sig när jag kom hem - farmorn och jag verkar inte tänka helt lika där, men ja ja, det är petitesser i sammanhanget), och lekt med sin farmor. 

imorse var det redan mycket lättare att ga (förutom att han bara ville äta fran ett bröst innan jag gick sa försökte pumpa ur det andra men var sa stressad sa det inte alls funkade).

en sak som gör det hela sa mycket enklare är att han verkligen älskar mat i alla dess former. han har hittills gillat precis allt han har smakat pa. dvs jag behöver inte oroa mig över att han gar hungrig medan mina bröst är pa vift. hittills lider nog brösten mest. 

och, det här far man väl inte säga i det här landet (haha), men fem bebisfria timmar per dag är precis lagom. den här stunden ifran honom gör att jag kommer hem med en nagot uppvilad kropp efter fem timmars respit fran bärande av 8-kilosklump, och liksom bara längtar efter att hänga med honom resten av dagen. det enda jag kunde önska mig är lite bättre sömn. imorse fick en viss herre för sig att 05.30 var en jättebra tid att vara vaken pa. tackochlov somnade han om efter en timme, men ända, i kombination med minst 3 (oftast 4-5) nattamningar blir det lite väl knappt med sueño för att ens hjärna ska vara helt pa topp under jobbtimmarna.