Resångest i kvadrat

Mellan torsdag morgon och fredag kväll kommer jag att vara i Florens på jobbmöte och seminarium, dvs det blir den första natten någonsin som R kommer att sova utan mig. Jag kan meddela att jag inte får så himla mycket sympatier för den ångest det här ger mig. Tydligen ska det inte kännas nånting att resa bort från sitt barn. Jag tror - vet - att han kommer att klara sig fint. Ja, han kommer säkert att vakna och bli ledsen när jag inte är där, men han kommer att bli tröstad av sin far och han kommer att somna om, tids nog, trots att hans kära teta inte är där. Men jag är så  - antagligen obefogat - rädd att han kommer tro att jag har övergivit honom, och kanske inte vilja kännas vid mig när jag kommer tillbaks - han är ju för liten för att kunna fatta att jag kommer tillbaks även om jag är borta längre än vanligt. 

Förutom den här ångesten har jag även fem andra - mer eller mindre fåniga - typer av ångest kring den här resan:

1. Vanlig resångest. Jag fattar inte varför jag alltid blir så orolig dagarna innan en resa, men det bli jag. Alltid. Det var bättre en period när jag reste väldigt mycket både i jobbet och privat, men sen jag fick barn är den uppe på rekordnivåer. Tänk om planet störtar och jag dör? Tänk om det händer R nåt när jag är borta? Nu ska vi dessutom åka svintidigt pa morgonen vilket lägger till effekten "tänk om jag inte vaknar av väckarklockan", samt "hur ska jag ta mig till flygplatsen?" 

2. Amningen. Hur kommer mina bröst må av så länge utan amning? Kommer jag att tvingas hålla presentationer med mjölkstockning? Jag kommer att behöva handpumpa ur, men kommer det att räcka? Inte heller det här väcker några större sympatier. Exempel på kommentar: "Men då kanske det är ett bra tillfälle att sluta?". Ja det må det kanske vara, men det väljer i så fall jag, och R. 

3. Presentationerna jag ska göra. Jag har hittills gjort väldigt skissartade utkast, men måste hinna göra nogranna anteckningar samt öva lite, och säkert korta ner efter det. Nuförtiden har jag inget emot att hålla föredrag men som fd extremt rädd för att prata in public är jag helt enkelt tvungen till noggranna förberedelser - annars finns det risk att jag raskt kastas tillbaks till total blockering, högröd i ansiktet och stammande. 

4. Möteskläder. Är så sunkig just nu. Har inga vettiga kläder. Det kommer dessutom vara 35 grader varmt. Jag kör väl på kjol och t-shirt och den enda någorlunda vettiga icke-superkorta klänningen jag har. Så inte så himla mycket ångest pga cirka noll valmöjligheter.

5. Packning av hygienartiklar med bara handbagage. Jag brukade resa mycket och ha ett litet lager, men nu har jag har noll småförpackningar av nåt. Dvs måste hinna köpa. Den allra fånigaste ångesten, men ändock, den existerar. 

Jag trodde jag skulle skriva nåt annat men det blev att handla om städning

Efter en ensam helg med R, pga hans fars jävla jobb, satt jag faktiskt och njöt av lugnet på jobbet idag. Känner spontant att jag vill skicka blomsterbud eller nåt till alla ensamstående föräldrar som bär allt på sina axlar ensamma dag efter dag efter dag. Jag vet ju att jag får avlösning. Som idag, när I äntligen var klar med jobbet från helgen vid 18-tiden. Han tog med sig R ut och vad gjorde jag då? Eh, jo jag städade faktiskt. Jag är verkligen inte en person som normalt prioriterar städning framför att till exempel lägga mig i soffan och vila en stund, men nu hade både stöket och smutsen nått min smärtgräns och jag kände hur ångesten späddes på av kaoset i vardagsrummet. Leksaker och damm (eller snarare katthår) om vartannat, överallt. Så, helt emot min natur ägnade jag min en och en halvtimme av ensamtid åt att dammsuga och torka golven i hela lägenheten och precis när jag var klar hörde jag ett "mami, mami" utanför dörren. Föräldraskap alltså, vad det gör med en. Eller moderskap? Eftersom en ju kan fråga sig om min bättre hälft hade gjort detsamma? Jag misstänker att svaret är nej. Dock - hej ruttna könsroller som vi trots mina feministiska ideal och att vi båda egentligen är ungefär lika dåliga på allt praktiskt har fallit ner i - brukar han passa på att fixa småsaker som behöver fixas när han är ensam hemma. Jag kunde ju bara be honom visa mig hur borren fungerar. För jag lärde honom faktiskt sy i knappar häromåret. Alltså alla dessa saker som vi har lärts i olika utsträckning bara pga våra kön. Åh, jag vill verkligen inte föra över det till R. Om så bara för det får vi faktiskt skärpa oss med uppdelningen här hemma. Hittills älskar R i alla fall att sopa och har fått en egen liten sopborste och skyffel. Jag brukar pika min svärmor ibland med att jag vill att hennes sonson ska lära sig städa eftersom hennes son är så kass på det, men hon verkar inte alls fatta att hon borde ta åt sig. Jag misstänker att det beror på att de hade städhjälp... Klart städning inte är ett problem om en har vuxit upp med att nån annan tar hand om skiten. Det är för övrigt en av få "kulturkrockar" jag fortfarande upplever i vardagen: varje gång jag tar upp uppdelning av städning till diskussion med nån kompis är det ett totalt icke-ämne. "Hur hinner ni städa? Hur delar ni upp det?" "Vår städerska kommer en gång i veckan". Jaha. (Obs att jag har slängt alla ideal kring det här för länge sen och att det bara är vår kassa ekonomi som hindrar oss från att anställa första bästa städperson att underlätta våra (mitt) liv en aning.)

Glömde ju gosstunden med en liten nybadad en med hockeyfrilla

En av de finfina delarna av livet med barn. Så jävla värt allt kämp ändå.

Det där så kallade livspusslet

Igår var en sån där eftermiddag när jag kände att jag kanske inte är gjord för det här familjelivet, eller snarare, det där att bolla jobb och barn och det mesta av ansvaret för allt och aldrig få en stunds vila eller tid för mig själv. 

Jag tog med R till en park på eftermiddagen  efter jobbet, och hade tänkt sitta en stund på gräset i skuggan och slappna av (HUR fick jag ens den tanken med tanke på mitt sällskap?) men istället småsprang jag - såklart - efter R i stekhet sol med vagnen i ena handen medan jag så gott det gick försökte undvika:

1. Att R skulle ramla i fontänen eller dammen;

2. Grupper av barn / tweens / tonåringar med smällare (Sant Joan är nästa vecka - ungefär vår motsvarighet till midsommar, dock med raketer och smällare istället för stång och dans - vilket innebär alla kids över cirka sju år slänger smällare omkring sig och bör undvikas just nu);

3. Lekparken, eftersom enbart en liten inhägnad del i just den här parken är till för små barn och därmed är proppfull, vilket min trötthetsgrad inte riktigt orkade med;

4. Solen;

5. Skolavslutningsfesten med hoppslott och reaggetón i en rätt central del av parken. Till slut gick vi dock dit och kollade lite, varpå R stod och dansade och tittade en stund och sen frivilligt ville sätta sig i vagnen (!) och gå därifrån!?

Så, då passade jag på att smita iväg från parken (eftersom ett barn snällt sittande i en vagn inte händer hela tiden i min värld) och promenera, fortfarande i stekhet sol (ska jag kanske nämna att det är fredag idag och att jag inte har duschat sen i onsdags?) till mataffären vilket helt klart är min mest hatade del av vardagen med barn. Alltså, att försöka tänka ut vad som behöver köpas medan en försöker underhålla ett barn som blir mer och mer rastlöst. De senaste gångerna har jag helt enkelt tagit en baguette och gett honom en bit, sen plockat på mig random mat så snabbt som möjligt. Det går någorlunda smidigt, förutom att han igår lyckades sätta bröd i halsen precis när jag höll på med min mest hatade del av handlingen, nämligen att packa ner allt, samtidigt som jag betalar och försöker underhålla R. Så, helt svettig försökte jag dunka honom i ryggen, ge vatten, betala och packa, medan kön till den enda kassan bara blev längre och längre. Det gick såklart bra, men med den totala efterjobbet-tröttheten i kroppen, samt värmen, kändes det som att ha bestigit ett berg eller så när jag väl hade lyckats ta oss hem, uppför trappstegen (gah!) in i huset, upp för trappstegen (dubbelgah!!) till delen där hissen är, in i den trånga hissen, obs med ett barn som absolut vill gå ("dando, dando" = "andando" = gå) istället för att sitta i vagn, dvs svettig koordination av vagn, matkasse och barn. Sen, packa ur allt, fixa middag till R, låta honom kolla på ipaden medan han äter (dvs en liten lugn stund för mig), bada R, leka lite, få honom att somna vilket igår inte var en höjdare eftersom han efter kanske 15 minuter hörde sin pappa komma hem vilket gjorde att det tog säkert en halvtimme till att få honom att komma till ro och somna (medelst sång, gos, amning, dricka vatten tusen gånger om...). Då var väl klockan cirka 21.30 och jag var vrålhungrig. Jag hade egentligen tänkt laga en ny sorts pesto, men tackochlov hade  I köpt med sig en frusen pizza som kändes som sänd från himlen. Så vi åt den, kollade på de tre sista avsnitten av den första säsongen av Last Man on Earth (rekommenderas!) och gick och lade oss. Ingen av oss diskade.

Men sen, faktiskt, halleluja: R sov ända till klockan 5 i sin egen säng. Jag vaknade några gånger innan dess och trodde att han hade ramlat ur vår säng innan jag fattade att han låg i sin egen. Klockan 5 vaknade jag av att han satt helt lugnt, utan att gråta, i sin säng och sa "teta, teta". När han väl hade fått sin teta och låg och snusade mellan oss vaknade såklart min hjärna till liv och kunde inte varva ner. Så, sen dess har jag varit vaken. Men det är fredag. Och midsommar tydligen. Jag känner mig lite nostalgisk, vilket sällan brukar hända. Jag vet inte ens vad jag längtar efter - jag har inte direkt varit en ivrig midsommarfirare in the past.  Jag längtar inte heller direkt efter min familj eller mina vänner hemifrån, eftersom jag har tappat kontakten med rätt många det senaste året eller så (dvs när jag inte har haft tid och ork att upprätthålla kontakten hör bara de allra allra närmsta därhemma av sig och de är inte så många längre - det är en sorg men jag antar att det lätt blir så efter många år utomlands och när de flesta är upptagna med småbarnslivet och inte kan komma och hälsa på lika lätt längre eller har eoner av tid för att skriva mail eller ringa). Jag antar att jag längtar efter ett sammanhang bortom jobb och familj. 

Dagis eller inte?

Hej nu behöver jag lite input, om nån läser det här. Vi kommer inte få en kommunal dagisplats till R i höst, och privatdagis skulle bli väldigt dyrt. Så, vi funderar på att ha honom hemma med sin farmor i ett år till, och att han sen börjar direkt i skolan nästa höst istället (ja, de börjar vid 3 år... Det är väl nån slags "förskola", som inte är helt obligatorisk, men 98% eller så går den). Nu betalar vi visserligen ungefär lika mycket till R:s farmor för att ta hand om honom, men då får han all hennes uppmärksamhet istället för att vara i en grupp med kanske 15 barn på en personal. 

DOCK började jag nu fundera på om det här innebär att han blir efter? För även om han lär sig mycket med sin farmor, är det ju inte nån pedagogik bakom det, utan det blir mer random. Obs att han hittills är tidig i utvecklingen - han har redan så smått börjat sätta ihop ord, har koll på kroppsdelar, har precis förstått begreppen "stor" och "liten" osv - så han lär ju sig uppenbarligen saker. Men han kanske behöver mer stimulans (inte just nu, men kanske under det kommande året)? Och även rent socialt, att sen plötsligt kastas in i bland en massa andra barn vid 2 år och 10 månader, där de flesta redan är vana att inordna sig i gruppaktiviteter, blir det en för stor omställning då? Han är i lekparker och träffar andra barn 1-2 gånger varje dag (plus att han hänger med sin jämngamla kusin varje dag), men där kan han ju välja om han vill interagera med dem eller inte och tvingas inte in i nåt system. Ah, jag vet verkligen inte. 

[Om en tänker tillbaks rent historiskt så har ju inte barn inskolats så tidigt, utan kastats in direkt i skolvärlden, så det är ju egentligen bara här och nu som vi är så måna om att integrera dem i den "riktiga" världen så tidigt som möjligt  - såklart pga stora sociala framsteg som att kvinnor faktiskt befinner sig på arbetsmarknaden nuförtiden, men systemet här är ju så kasst med bara 4 månaders föräldraledighet så folk pusslar så gott de kan ELLER stannar hemma (mamman) och så kommer vi aldrig nånstans med jämställdheten. Fler (och billigare) kommunala dagisplatser skulle i alla fall lösa en del av problemet. Hej där tappade jag visst tråden totalt och kom in på nåt helt annat.]

Throwback Wednesday

Började läsa lite i min gamla blogg. Det här skrev jag för 5.5 år sen:

"Mina enda två svenska tjejkompisar här är båda med barn och ska fly landet. Vart? Jo, hem till trygga suecia.
Och jag? Kommer bli evig spinster, dömd att vandra jorden med en strulande barnfobisk trollman für immer. 
Fast, vafan, jag har faktiskt nån slags karriär, kommer nån vart. Yes. Karriären. Hepp.
Men seriöst, jag förstår verkligen inte helt grejen att flytta hem för att man vill stadga sig, bilda familj. För mig skulle det vara att ge upp, rendirse, att erkänna att det här livet här, det var bara på låtsas, att svennelivet är det som gills och gäller, att faktiskt tycka att ens barn inte har rätt att växa upp i ett myllrande kvarter fyllt av pisslukt och trashiga excentriker, att de inte har rätt att bli streetsmarta kids med tre modersmål. 
Jag lovar, cuando me toque a mi, no me rendiré."

Och så blev det ju. Alltså inte spinster-biten, men att jag inte gav upp livet här trots att vi fick ett barn. Vi har ju i och för sig flyttat till ett barnvänligare mer posh område i stan, men myllret och pisslukten är bara 7 minuters metroresa hemifrån.

Hej hå!

Jag är äntligen klar med alla projektansökningar för den här säsongen. Helt sjukt att den här dagen faktiskt kom. Jag unnar mig således att blogga och svara på privata mail under den första jobbtimmen. 

Jag har varken sytt eller lagat nån vidare speciell mat hittills under veckan, men däremot var jag ut och sprang i måndags kväll. Och dog inte på kuppen. Sprintade tillochmed uppför några trappor i sann Rocky-anda (rätt nära att spy efter det dock, så inte så gloriöst). För en gångs skull lyckades min springlust (läs: behov av ångestdämpning samt bättre sömn) sammanfalla med att I kom hem tidigt från jobbet. Tidigt i vår kontext är alltså 19.45 (gah, det här landet!). Så då drog jag. Jag tror jag måste göra det oftare. Liksom TA mig tiden för mig själv, för ingen kommer ge den till mig helt spontant (eller väldigt sällan i alla fall). Och jag behöver den. 

En vecka i juni

Det är söndag kväll. Barnet sover. Han somnade vid 20.30 på cirka 7 (!) minuter efter att ha sovit en tidig dagsvila och sprungit/joggat (alltså han vägrar att gå - det långsammaste han tar sig fram är joggning) runt i en park i nån timme på eftermiddagen i cirka 30-gradig värme. Älskar vad fysisk aktivitet gör med barn (ibland - blir det för mycket för sent är det bara uppvarvning som gäller och evighetsnattning på det).

Den här veckans mål i mitt liv är att:

- Överleva två extremstressiga jobbdagar på måndag och tisdag
- Lämna in en ansökan om forskningsanslag på cirka 5.5 miljoner euro (eh, gulp) på tisdag kväll nån gång.
- Andas ut, komma försent, och ta det mycket lugnt på jobbet på onsdag och torsdag. Börja skriva på en rapport, typ.
- Laga en vettig middag nån av veckans kvällar. Dvs, inte halvfabrikat eller spontanihopslängt av det som finns i kylskåpet (eller, det rätt vanliga alternativet: smörgås eller ingen middag alls för min del pga trötthet och noll mat hemma - alltså R får ju alltid middag såklart, men han äter tidigare och jag fixar oftast middag till mig när han har somnat, eller om I är hemma fixar den ena middag och den andra nattar), utan testa nåt nytt (men obs obs! enkelt och snabbt recept ifall en viss ung man är vaken - blir mycket stressad av att laga mat med ett barn runt ena benet). Sån är vår standard just nu på matfronten, så jag tänkte rycka upp mig en aning och det känns som ett mål som kan nås.
- Klippa av nåt par av R:s långbyxor och sy om till shorts (tveksamt om det kommer att ske eftersom jag först måste plocka fram symaskinen vilket brukar vara ett effektivt hinder. Planen är att alltid ha den framställd men jag har inget vettigt ställe just nu. Har därmed hittills sytt noll gånger sen flytten i december). Han har tre par shorts vilket var ett antal som funkade fint förra sommaren, men jag kan meddela att graden av nedsmutsning har vuxit exponentiellt under det gångna året. Idag, efter att ha fallit x antal gånger i sanden i parken pga alltför snabbt sprintande över trädrötter var han genomgående brunfärgad. Lägg till klibbig isglass på det.
- Vara ledig på fredag för att väga upp en del övertid. Tänkte hitta på nåt skoj med R, kanske en strand? Tidigt på förmiddagen i så fall, och om det inte är dödshett, då blir det kanske ett luftkonditionerat bibliotek istället. Eller nej, antagligen inte strand, hatar tanken på en varm strand med barn, vid närmare eftertanke. Men tänker att jag nog måste offra mig nån dag för barnet, för att se om han gillar det, fast då får det bli utanför stan. Min egen mamma hatade bad och stränder och det var onekligen lite sorgligt att bara bli skjutsad framochtillbaks för ett snabbt dopp då och då (minns bara att jag alltid fick ont i öronen och därav fortfarande helst inte doppar huvudet) och sen hem igen, och aldrig det minsta lilla strandliv. Och så blev det ingen strandmänniska av mig heller. Det kanske kan åtgärdas? (Obs att jag älskar att ligga och flyta i vattnet på en öde strand på Menorca eller annan valfri medelshavsö men såna tillfällen uppenbarar sig ju tyvärr väldigt sällan).

Och sen är det helg igen. Nu ska jag sova så jag orkar hetsjobba imorgon.