En sån där lista

Vad ville du bli när du var liten?

Arkeolog eller veterinär.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Skådespelare ett tag, men det var en sån där dröm som jag knappt vågade säga till nån. Jag spelade teater när jag var yngre och som extremt blyg minns jag hur jag sjukt nog trivdes på scen. Sen, lite senare, på gymnasiet var det nog mer verklighetsförankrade yrken, såna typiska som man bör bli om man har bra betyg, t ex läkare. 

Gick du någon nishad gymnasielinje?

Det fanns inte, men däremot kunde man bygga ihop sin eget program och välja kurser. Jag läste en massa tråkiga naturvetenskapliga ämnen för att ha alla dörrar öppna. 

Vad hade du för betyg?

Jag gick i skola på åland och var således inne i det finska skolsystemet med betyg 4-10 (logiskt? näe.). Tror jag gick ut gymnasiet med 9.5 eller 9.6 i medel.  

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Sämst: Matte. Jag var bra på det ända till gymnasiet då jag insåg att jag inte hade fattat nånting. Bäst: Svenska och engelska.

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Jorå. Hoppade runt ett tag: först en termin praktisk filosofi (borde ha fortsatt!) på Stockholms universitet . Sen lyssnade jag lite väl mycket på min mor som tyckte att jag borde skaffa mig ett riktigt yrke och jag villegärna jobba med barnhabilitering och helst autistiska barn så jag började plugga till logoped. Efter 1.5 år insåg jag att jag inte alls var mogen för nåt sånt så jag hoppade av (eller "tog en paus" - som har varat i, vad kan det vara, 16 år nu?). Då hittade jag, efter random läsande i Stockholms universitets kurskatalog socialantropologi. En kompis övertygade mig om att det var bättre att läsa det inom Kulturvetarlinjen så då hoppade jag på den och tog en magister i socialantropologi och genusvetenskap. 

Vilket var ditt allra första jobb?
 
Ogräsrensning i lökland som 13-åring, i några veckor en sommar (2 kanske?).

Vad har du mer haft för yrken?

Hjälpreda på tryckeri (min pappas jobb), städare hos äldre familjebekanta (svart), au pair, HR-administratör, telefonförsäljare för Apple, kundtjänst för språkreseföretag, forskningsassistent, och nu forskare och projektkoordinator (eller vad det kan tänkas heta på svenska). 

När hamnade du i den banan du är i idag?

Egentligen redan när jag började plugga socialantropologi, även om jag då inte trodde att jag faktiskt skulle få jobba med det. Men på riktigt som första jobb inom området var det när jag, med väldigt knapp erfarenhet, fick mitt förra jobb som forskningsassistent i ett EU-projekt. Där stannade jag i 3 år, tills projektet tog slut. 

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
 

Jag vet fortfarande inte det. Just nu är jag på rätt, men jag tror inte jag kommer att stanna i den akademiska världen i så himla många år till. För att få en fast tjänst inom den akademiska världen måste man vara extremt ambitiös och målinriktad, vilket kanske inte är mina främsta egenskaper, och särskilt inte mitt i småbarnssörjan. Arbetsmarknaden är shite här i Spanien.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Att jag är effektiv (med spanska mått mätt, hahaha), att jag håller koll på saker och ting (många bollar i luften etc), att jag skriver bra, att jag är bra på att koordinera på ett klart och tydligt sätt...

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Jag gillar egentligen inte alls teamwork. Jag kan bli rätt irriterad när folk pratar bort möten och inte är effektiva. Jag är dålig på att knyta nya kontakter och småprata med okända face-to-face (per email är jag dock jättebra på att nätverka..). Jag kan skjuta upp saker som är jobbiga lite väl länge om jag har några trötta dåliga dagar, istället för att bara ta tag i dem. Jag är rätt lat, men samtidigt perfektionist så jag tror inte att det märks så mycket. 

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Rott iland finansiering av ett antal projekt. Fokuserat på social utsatthet ur olika perspektiv och kanske gjort nån liiiiten skillnad nånstans (tveksamt). 

Vad går ditt jobb ut på mest?

Just nu mest på att koordinera ett europeiskt forskningsprojekt, koordinera och sköta administration (gah!) för vår avdelning och forskargrupp, samt skriva artiklar och liknande. 

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Nåt jobb där jag skulle behöva vara på topp socialt precis hela tiden, eller sälja saker, eller nåt som jag omöjligen skulle kunna göra pga moraliska skäl, t ex slaktare.

Vad gör du om fem år?

Vilken läskig fråga. Antingen har jag äntligen tagit mig i kragen och håller på och doktorerar och siktar således in mig på en framtid i forskningsvärlden, eller så gör jag nåt mer kreativt eller nåt mer praktiskt solidariskt. Kanske har jag utbildat mig till doula också? Får se hur pepp jag är efter den här graviditeten. 

Vad gör du när du är 60 år?

Herregud, ångest. Helst är jag nog pensionerad och sitter under en palm nånstans och läser böcker. Men det är föga troligt. Lär ju jobba till 75 om jag stannar i det här landet. 

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Uh, har visst inga jobbdrömmar just nu. Det är ett problem. Jag vet faktiskt inte. Socialantropolog är ju inte så illa ändå.

Allt väl, bara lite panik då och då

Ultraljudet gick ju såklart bra. Hej lättnad. En liten livlig 8 centimeters bebis som låg med benen i kors. Nu vill jag bara att det här illamåendet ska gå över. Och tröttheten. Sen, sen ska jag njuta lite av det som komma skall. Även om jag då och då får lätt panik över what the fuck have we done?! Kunde vi inte ha nöjt oss med ett barn? Tänk om vårt förhållande inte klarar den där 2-BARNSCHOCKEN??! Men vi får ta det då, tänker jag. Panikar lite över namn också, eftersom vi hade ETT (1) pojknamn vi var överens om senast, och det här är troligtvis (min nyfikne sambo frågade ultraljudläkaren om hon kunde se) en till pöjk.

Puh!

Jag känner mig avslappnad och glad för första gången på en vecka. För såklart var allt bra hos barnmorskan. Jag har med andra ord inte hiv. Dock var jag så nervös så mitt blodtryck sköt i höjden, så till den grad att jag var tvungen att gå till ett apotek lite senare och kolla det igen och rapportera in att det nu var på normal nivå. 

Och nu är det fredag och om mindre än en timme drar jag från jobbet! I helgen ska R på födelsedagskalas, och vi tänkte göra en fuling och skicka dit honom med sin farmor och själva gå på bio eller nåt. Det var evigheter sen vi gjorde nåt på tuman hand. 

I've seen better days

Min chef skällde precis ut mig över telefon pga min kollegas misstag. Tack tack. Gravidskör och allmänt angstig den här veckan, började jag såklart gråta när vi hade lagt på (vilket jag inte skulle ha gjort i vanliga fall - börjar blir rätt tjockhudad med jobbskit). Och satt och storgrät när min kollega anlände. Jag sade nåt lagom kryptiskt om att jag generellt hade en skitvecka och att det var en för lång historia för att ta just nu, eftersom jag visste att hon skulle bli tvungen att sätta sig och stressjobba pga chefens ovannämnda utskällning, med en grej som ska presenteras idag. Nu sitter jag här i angstmode och vill bara att dagen och morgondagens morgon (barnmorskebesök) ska vara över. Och gärna de två kommande veckorna också så att jag har fixat barnets skolinskrivning (lätt ångest, point of no return liksom. Han skulle egentligen ha börjat en liten hippieaktig förskola med alternativ pedagogik men den kommer att stänga, så nu blir det en halvprivat -"concertado"- skola nära oss där det går barn från 3 till 12 år... Som verkar helt ok, med "aktiv" pedagogik, men ändå skola, vid inte ens 3-års ålder), varit till London på jobbmöte (inte så mycket ångest, men det är för ett projekt som vi koordinerar vilket ju innebär att hålla i allt samt vara på alerten hela tiden) samt gjort ultraljud (inte heller så mycket ångest, men vill ha det gjort, så jag vet att allt är ok). Sen ska jag slappna av lite. 

Hypokondriker

Min svägerska skickade precis ett meddelande och berättade att R har lite feber, och 'klick' så aktiverades föräldraångesten och hypokondrikern i mig. Tack och lov har oron från den tidiga spädbarnstidetn lugnat ner sig i samma takt som R har vuxit och kunnat kommunicera mer. Men kommer jag har samma galna ångest över varje litet sjukdomssymtom igen med den nya bebisen? Eller kommer jag vara en kolugn andragångsmamma? Only time will tell, antar jag, men jag kommer i alla fall att ha säkerheten av att redan ha gått igenom vissa saker med R, och vetskapen om ungefär när det är dags att söka sjukvård. Obs att vi - peppar peppar - har varit förskonade från allvarligare åkommor. Men just nu går det nåt slags hemskt så kallat enterovirus här i Katalonien, som tydligen sätter sig på nervsystemet och som har lett till att rätt många små barn har hamnat på sjukhus och några enstaka (tror jag) har även dött. Så just nu sitter jag och angstar lite grann över det, såklart. Kanske dags att gå i terapi för det här?

Hetsblogg

Nämen skrivlusten verkar i alla fall ha väckts igen, alltid nåt. I kombination med seghet på jobbet. Jag har en massa småsaker att ta tag i men inget stort som jag sitter och jobbar på just nu. Och varmt är det också. Går klädd i onödigt stora skjortor för att dölja min mage. Jag är pepp på sommar, bara jag blir lite piggare. Om en vecka ska jag till London på möte, det håller liksom inte att gå och lägga sig klockan 20 då (eller? vara asocial och skippa middagen med alla människor kanske?). Det hade onekligen varit trevligt att ha gjort ett ultraljud innan dess och kunna outa att jag kommer att vara tillfälligt borta från projektet från cirka december, men nu vet jag inte om jag vågar. Har kub-ultraljudet först veckan efter (alla gör det här - ingen frågar ens om du vill eller inte... Själv är jag rätt ointresserad av resultaten men vill åt ultraljudet). 

Måste för övrigt kolla upp hur det går med planerna på förlängd föräldraledighet här i landet. Antar att det beror helt på vem som vinner nyvalet om några veckor. Lite mer än sexton veckor vore trevligt (har i och för sig redan flaggat för ett halvårs ledighet med två obetalda månader på slutet - vägrar lämna bort en fyramånaders bebis). 

Vad roligt att jag alltid ("alltid") börjar hetsblogga när jag är gravid. 

Måndag

Det är lite jobbigt att gå hålla in magen på jobbet (på eftermiddagarna ser jag ut att vara i femte månaden). Jag vill inte outa mig för alla förrän jag har gjort ett ultraljud och sett att allt är ok. Den där ständiga oron, som jag ju nu vet inte tar slut när barnet är ute. Imorse var jag och gjorde om blodprovet. Det känns helt OK nu, internet har lugnat mig. Är ett test negativt så är det negativt, och det ena testet var ju det. Men de måste ändå testa om eftersom det var nåt konstigt med det andra. Helt galet hur en sån här grej kan påverka en, trots att logiken säger att det inte kan vara sant. Igår hade jag ångest i stort sett hela dagen, en sån ångest som även när den har mattats av påverkar hela ens dag och sätter sordin på humöret, gör en lättirriterad och gråtig. Förra jävla veckan alltså. I veckans början åkte I ambulans till akuten pga ett helvetiskt njurstensanfall. Han är ok nu men orolig över att det ska komma tillbaks. Sen hiv-hot hängande över hela familjen. Men vi är ok, jag vet ju det. Ser bara inte fram emot att gå tillbaks till den okunniga barnmorskan nu på fredag för att få resultatet. 

Helt on another note: Tänk om jag helt enkelt bara skulle låta bli att säga nåt på jobbet om graviditeten (min chef vet alltså redan). Som ett experiment i hur gravid man kan se ut innan folk vågar fråga?

Surrelistiska stunder

Hej bloggen, 

Jag har inte haft några ord på länge. Eller jag vet inte men jag kan inte skriva på nåt språk längre, inte så där så att det känns, och då låter jag hellre bli. 

Men imorse var jag med om något som (tackochlov för att jag har varit förskonad från katastrofer i mitt liv) var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag är gravid (!) (vecka 10+), tog blodprover förra veckan, och häromdagen ringde de och flyttade fram mitt besök hos barnmorskan till idag för att nåt till prov behövde tas. Jag blev såklart jättenervös, eftersom de inte sa vad det handlade om, men hade tills idag lyckats lugna mig rätt mycket. 

Tills jag sätter mig ner hos barnmorskan och hon säger "jo, du har fått ett positivt resultat på hiv-testet, det är ett oklart resultat, antagligen 'falskt positivt', troligtvis nåt fel från labbet, men vi måste göra om det". Jag blir helt stel och tänker rent logiskt att det är cirka noll risk att jag skulle ha blivit smittad sen min senaste graviditet, men börjar ändå störtgråta, eftersom det är så galet och ologiskt och bara helt surrealistiskt. Det är sånt man tror att man aldrig ska behöva höra. Dessutom kände jag mig i samma stund som hon sa det, totalt stigmatiserad (hann tänka "ok, då får jag bli hiv-aktivist som jobbar mot avstigmatisering, det är ju också nåt att viga sitt liv åt"). Hon vet ju inget om mitt liv, för allt vad hon vet kanske jag eller min partner är heroinmissbrukare. Så jag försökte, hulkande och osammanhängande förklara att jag har noll riskfaktorer, vilket hon verkade förstå, och sade att jag inte skulle oroa mig, att det högst antagligt inte var nån fara alls, men att de måste försäkra sig om det. Så nu ska jag testa igen på måndag morgon. Och alltså bara när jag beställde tid för test kände jag att jag ville förklara hela mitt liv för receptionisten (vilket jag såklart inte gjorde). Gick ut från vårdcentralen störtgråtande, ringde I, som var på tunnelbanan och halvt höll på att svimma, men som lyckades lugna ner mig och säga att det inte är nån fara, att det inte kan vara så, att varken han eller jag har utsatt oss för några risker. Lade på och gick upp till en park och satt och störtgrät en stund, pga det absurda i situationen. Whatsappade om hela galenskapen med en kompis och lyckades så småningom samla mig och åka på jobb. Trots att det är osannolikt att det verkligen är positivt (tydligen två olika test varav det ena sa negativt och det andra oklart) - har googlat och det verkar som om det kan hända gravida ibland pga högre halter av vissa proteiner - kommer jag såklart, som hypokondriker, inte kunna tänka på nåt annat tills nästa fredag då jag får resultatet. Ja ja, bara så att ni vet, det kanske blir en aidsblogg av det här. 

För övrigt var alla andra blodprovsresultat strålande. Man bara "eh, ok, tack".