I need to sleep...

Är så himla himla sliten av flytt och jobbstress och allmän sömnbrist att jag har bestämt mig för att göra ett försök att sluta nattamma under julledigheten. Eller åtminstone försöka minska det till 1 gång per natt (om det inte är bättre att vara konsekvent och slopa det helt, det kanske bara blir förvirrande att en gång per natt är ok?), för jag kan gå med på att han kan vara hungrig vid 4-5-tiden på morgonen och en gång kan jag stå ut med, men varannan eller var tredje timme som han kör på nu igen känns aningen överdrivet. Bättre än varje timme som R:s jämngamla kusin - vars mamma för övrigt är ett ännu vrakigare vrak än jag - fortfarande kräver bröst? Ja, helt klart, men ändå, några fler timmar i sträck kanske en kunde få kräva av en trettonmånaders, no? Hittills har jag varit helt "go with the flow" och "whatever kiddet behöver ska jag ge honom", men jag tror att jag måste tänka lite på mig själv och min stackars utmattade kropp nu. Vaknar ju helt uttorkad och slut varje morgon. 

Tänker mig: 

- Fortsätta varva samsovning med spjälsäng (han sover de första timmarna i egen säng men jag brukar lägga honom i vår säng efter första gången han vaknat sedan vi gått och lagt oss)

- Erbjuda vatten istället för bröst

- Gosa/krama/klappa

- Stiga upp och vagga om han inte lugnar sig alternativt lämna över till hans pappa som får stiga upp och vagga. 

Vi får se om jag orkar ta striden. Återkommer med recension. 

Update: Flytt!

Hej bloggen! Vi flyttar idag. Äntligen en större lägenhet, mer yta, ett rum för R, morgonsol i sovrum och vardagsrum, golv utan galet bebisväckande knarr , nyrenoverat kök och två (2!) badrum, två parker på några minuters avstånd, lugnt och mysigt kvarter, nära till två olika tunnelbanestationer som tar mig direkt till jobbet på några minuter. Flyttgubbarna och I har just åkt iväg med det första lasset av två till den nya lägenheten, R är med sin farmor hos sin faster och kusin och jag passar på att sno åt mig lite tid för mig själv i den gamla lägenheten, det har inte direkt vankats egentid i överflöd den senaste tiden.

Minns inte ens när jag skrev senast, men R är nu 13 månader och en sån jävla solstråle. Fattar inte hur jag kunde få ett så glatt och nöjt barn? Tillochmed under dagar som dessa, av kaos och förändringar, tycker han det bara är skitkul, action liksom. Sömnen går upp och ner fortfarande. Han äter fortfarande oftast två gånger varje natt (sätter sig upp i sängen och säger "teta" = bröst, onekligen svårt att inte ge honom det då), vissa nätter sover han oroligt, vaknar mer och ammar således mer. Men jag tycker ändå det funkar, bara några bra nätter klämmer sig in mellan de sämre.

Jag har även börjat jobba 30 timmar i veckan istället för 25, vilket i praktiken betyder att jag jobbar till kl 18 istället för 15 två dagar i veckan, dvs äter lunch på jobbet istället för att springa hem och äta med R och min svärmor. Hittills känns det faktiskt positivt att jobba mer - det blir mer variation mellan dagarna och jag längtar verkligen efter mina eftermiddagar med R.

För övrigt, och det enda negativa just nu, har jag känt mig väldigt stressad den senaste tiden, inte haft tid att ta hand om mig själv, vilket har märkts på frekvensen av mina migränanfall. Jag tror att jag har haft tre under den senaste månaden, vilket är mer än jag brukar ha och de har dessutom börjat komma på morgonen istället för på eftermiddagen (t ex: kommer till jobbet, slår på datorn, läser några mail, börjar se dansande ljusprickar, tar en taxi hem, tar piller och däckar i ett mörkt rum i minst fem timmar.). Jag vet ju vad jag behöver för att minska migränen: mer sömn, mer vila, mer avslappning. Men det vet vi ju alla att är lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis kommer det till en viss del automatiskt efter flytten, för flytten i sig har såklart bidragit med sin fair share av stress och nervositet. Sen funderar jag på att testa nån form av avslappnande motion, t ex simning eller qi gong, som på samma gång innebär egentid och avstressning från att varje vaken minut jag inte är på jobb stressa över en annan liten varelses behov (såsom: har han ätit tillräckligt? Har han ätit någorlunda varierat? Borde han få mer kött? Borde han sova nu eller ska jag hålla honom vaken till kvällen? Osv osv. Åh min lilla räka!).

Nu måste jag röja lite här. Om vi nånsin får internet i den nya lägenheten eller jag får en lugn stund på jobbet utan människor bakom min rygg hörs vi igen, snart förhoppningsvis.

Oktobersöndag

Hinner aldrig blogga. Massor av jobb på jobbet och hemma går den mesta av datortiden - dvs när R sover, det är helt omöjligt att göra nånting med en dator eller ipad när han är vaken - åt till att kolla igenom lägenhetsannonser. Dessutom har vi haft tre olika besök under drygt tio dagar. Först en kompis, sen I's pappa och till sist mina föräldrar. Absolut roligt och mysigt men även rätt energikrävande - att inte få vila upp sig en aning under helgen utan flänga runt med R i bärsele (har inte använt vagnen sen innan semestern...) hela dagarna två helger i rad tar på krafterna. Tror jag gick ner i vikt på kuppen, det behövdes inte alls, nu är mina byxor för stora. I vaknade upp med nån slags maggrej imorse som jag verkligen hoppas är matförgiftning (han åt mexikanskt med en kompis) och inte magsjuka. Det var för övrigt väckning klockan 06.30 för hela gänget pga tidsomställningen som jag helt hade missat. R och jag har varit ut och köpt frukost samt vankat runt några gator extra för att han skulle somna i selen, vilket han till slut gjorde och han sover än trots kattjam (blir så sjukt arg på katten som alltid lyckas tokjama preciiiis när R har somnat. Han blev snabbt utslängd på terrassen. Katten alltså, inte R) och hosta/snorande (jag - jävla förkylningar, tredje den här hösten redan?!).

Om en dryg vecka fyller barnet ett år, känns som en milstolpe. Liksom, har orkat amma i ett år. Och överlevt ett år av sömnbrist. Och levt med en helt otrolig liten varelse i ett år, en liten observerande krypande babblande skrattande krabat som är så sjukt rolig att hänga med bara en orkar hålla energinivån uppe och hänga med på hans nivå utan att stressa över allt som borde göras. På tal om det borde jag försöka hinna städa en aning innan han vaknar...

Det blev äntligen fredag

Sällan har väl en fredag varit så efterlängtad. I jobbar sin sista galna dag idag, med inspelning från tidig morgon till sen kväll, liksom igår. Vi sågs några timmar i sängen inatt, sovande. Och hann kramas några minuter imorse alla tre innan han var tvungen att åka klockan 07.00. Klockan 07.38 somnade R fantastiskt nog om, vilket betydde att jag kunde ta en dusch i lugn och ro och sen hade eoner av tid att göra ingenting på, vilket verkligen inte händer var dag som förälder. Jag kom tillochmed i tid till jobbet för första gången den här veckan. Hela nästa vecka är min chef bortrest och jag ska ägna den största delen av veckan åt att redigera några kapitel i en bok (älskar att peta med språk och bättra på tydlighet osv) samt planera resten av året med min kollega. Det kan bli en riktigt bra vecka. Nästa fredag anländer dessutom en av mina bästa vänner från Stockholm och det blir konserter och sånt i dagarna tre.

Och imorgon fyller jag år. Försöker bestämma mig för var vi ska äta lunch. Nåt nytt och roligt som funkar som vego och med bebis. Sen är min önskeaktivitet den här: åka till en naturpark i de norra delarna av stan och titta på ponnys. Tänker att min djurälskande sons reaktion på så stora djur kan bli en fin födelsedagsupplevelse. Ja, och så vill jag klappa ponnys, såklart, och se lite natur. Med lite tur (?) kan man även få se vildsvin på extremt nära håll. 

Föräldraoro

Sen senast har R varit sjuk och jag har jobbat som en tok. Även I har jobbat som en galning och i helgen var jag därför mestadels ensam med R. Han hade som sagt haft lite feber några dagar, sovit taskigt några nätter med många uppvak med gråt, men varit rätt pigg om dagarna. På lördagen, när han äntligen i övrigt var frisk, upptäckte jag en knöl på hans hals precis vid nyckelbenet. Jag tvingade mig själv att tänka att det allra högst antagligt var en lymfkörtel som var svullen på grund av lite sjukdom, men invaderades ändå gång på gång av totala katastroftankar i stilen "Nu har han cancer och kommer att dö. Jag visste väl att han var för bra för att vara sann". Det finns verkligen ingen mer gnagande jobbig känsla än oron för ens barns hälsa. I alla fall om en är hypokondriker. Tips: Googla inte! Du blir oftast inte lugnare. Fast det går ju inte att inte googla. Så, ok, googla, men läs bara på ställen som ger saklig praktisk information som till exempel bloggen Barnakuten (hinner inte kolla länken nu, men den är lätthittad och alla som har barn har säkert koll på den ändå). Nåja, jag bestämde mig för att direkt på måndag morgon skulle jag få ringa läkaren och boka en tid. Tills dess fick jag lov att hålla tankarna i styr eftersom jag ändå inte kunde göra något, vilket funkade rätt bra. 

Igår morse var vi äntligen till läkaren - och mycket riktigt var det ingen som helst fara. Jag frågade även om riktlinjer för när man bör bli orolig för knölar och tillade efter min fråga "Så att vi inte behöver komma hit jämt och ständigt" och hon svarade "Hit är det bara att komma när ni vill, men snarare så att ni kan sova om nätterna", och förklarade sen klart och tydligt hur man ska tänka kring förstorade lymfkörtlar. Hon är så himla förstående och bra och lugn och fin. Verkligen guld värd! 

Men jag, eller vi, för tyvärr är I nästan lika neurotisk kring det här vilket inte är så där himla praktiskt, måste verkligen bli bättre på att hantera den här oron, för den kommer ju inte att försvinna. Dock, rätt snart, när han kan prata lite mer, kommer det ju tackochlov att bli lättare att veta om och var han har ont. Och med saker som har hänt förut, till exempel feber och förkylning, är jag rätt lugn, för jag vet hur jag ska förhålla mig och när vi bör söka vård. Så även nu med lymfkörtlar. Men det kommer ju alltid att dyka upp nya saker. Och ny oro. Och samtidigt bekräftar andra föräldrar att det är så det känns, att man är orolig lite titt som tätt, så jag fattar liksom inte helt om min oro är större än den normala föräldraoron eller om alla går omkring och tänker katastroftankar. Min syster verkar för övrigt vara likadan, och hon är synnerligen oneurotisk sådär generellt (vilket man väl kanske inte kan säga om mig). I föreslog att det kunde ha att göra med att vi har en mamma med en skum sjukdom och det kanske ligger nåt i det. Just nu tänker jag att så länge jag låter mig lugnas av läkare och det inte är nåt som oroar mig hela tiden, så att det stör vardagen, så är det antagligen sånt en får stå ut med som förälder. Jag har ju redan blivit mycket lugnare generellt (fy fan för första gången han hade feber som inte ens 2-månaders...) och antar att tiden kommer att göra sitt till. Men kommer det en sån här episod till inom kort och katastroftankarna dyker upp får jag nog leta upp nån bra professionell människa att prata med. 

Höstsömn = god sömn?

Har 4 sidor med rätt dåliga och väldigt kladdiga anteckningar framför mig och borde skriva en rapport men istället prokrastinerar jag för fullt, vilket egentligen definitivt inte hinns med när en viss herr R kommer att vakna vilken minut som helst. Men imorgon är helgdag här i stan så kan i värsta fall låna några timmar för jobb då.

Det har regnat idag, äntligen. Jag har byxor och långärmad tröja på mig för första gången sen i maj eller så. Hösten kom nån gång under natten, vi frös under vårt tunna lakan, men R sov gott för första natten på länge och slog rekord: 7 timmar i sträck utan uppvak! Plötsligt händer det! Tyvärr gick jag och lade mig jättesent för en gångs skull, så är långt ifrån utvilad, men känner mig rätt hoppfull. Höstkylan är mer än välkommen om den kommer med god bebissömn.

Gammelkatten

Katten har antingen bronkit eller lungmetastaser. Det vore ju onekligen trevligt att veta vilket. Eller, eh, trevligt om det är det första pga botbart, mindre trevligt med det senare, men vore skönt att veta hursom, för att antingen pusta ut eller börja sörja att slutet kanske inte är oändligt långt borta. Nu ska han äta bronkitmedicin morgon och kväll i 2 veckor (precis vad jag behövde för att göra mitt dagliga schema just den här veckan av tokjobb ännu mer tilltalande) och sen ska lungorna kollas igen för att se om de vita små prickarna som syntes på röntgen är borta. Då tas även beslut om att operera eller inte operera bort knölen han har på halsen. Två veckor till på halster således, gah. Nåja, det goda är att han enligt veterinären inte verkar ha ont nånstans och hans tilltagande jamande den senaste tiden beror troligtvis på lite dålig syn.

Har gråtit en skvätt just in case. Och klappat och gett extra lyxmat. Samt tagit en paus från rapporten jag skriver för att tycka lite synd om mig själv. R sover efter att ha varit vaken från 9 imorse till cirka 17, när jag var hemma från veterinären och fick honom att somna, efter att han varit helt hysteriskt övertrött inklusive bitsk (bokstavligt talat - har tandmärken i armen) den sista stunden.

Övertid

Herregud vad mycket jobb jag har haft de senaste dagarna, och tyvärr kommer det fortsätta hela nästa vecka. Rätt kasst att det sammanfaller med Is mest stressiga veckor, men vi pusslar så gott det går. Har precis skrivit klart en rapport medan R sover och I sitter ute på terrassen och jobbar med en kollega. Det är verkligen inte lätt att få till övertidsjobb som förälder.

Vi hade egentligen tänkt skita i allt jobb idag och göra nån slags rätt ambitiös utfärd men insåg tackochlov att det är alldeles för varmt för sånt nu på förmiddagen och smartare att satsa på en eftermiddagsutfärd (förutom att vi inte kom fram till vart vi skulle åka eftersom allt kändes alldeles för dyrt eller för krångligt - hej vi har varken bil eller körkort - så det får nog bli något mindre ambitiöst - en park eller nåt - i eftermiddag).

Tröst från bortom bebistiden

Häromdagen, ur ångesttöcknet, skickade jag ett meddelande till min bästa kompis (hej L om du fortfarande läser!) som har överlevt bebistiden x 2 och nu har två i jämförelse nästan vuxna kids. OK, lätt överdrift, de är 2.5 och 4 år, men i alla fall, de är inte bebisar längre. Jag fick ett svar som gick ut på att "man är inte riktigt sig själv när man lider av sömnbrist". Och det var egentligen allt jag behövde just då - en gnutta igenkänning och att veta att nån fanns där som har gått igenom samma sak (dessutom två gånger med 1.5 år emellan, respect!) och kommit ut på andra sidan. 

Jobb

Nämen alltså nu blev jag lite trött här, och inte trött som i sömnbrist utan på mina arbetsvillkor: Kollade reglerna för arbetsuppgiften jag ska göra för min chef och såg att betalningen är 450 EUR för varje arbetad dag. Då förstår jag varför hon åtar sig det trots busy busy schema. Själv tjänar jag 875 i månaden före skatt. I och för sig för 70%, men med en massa ansvar, och ett jobb som kräver minst en master. Jag orkar inte med det här landet.

Jag är i alla fall ensam på kontoret idag vilket är skönt. De andra har åkt till Polen av alla ställen för ett möte, men när vi skulle bestämma vem som skulle åka sa jag rent ärligt att jag inte har nån som helst aning om hur jag skulle kunna vara borta från min unge i 2-3 nätter med tanke på nattamningen, och att jag helst avstår från att åka. Och min chef må vara något världsfrånvänd men hon är även mamma till två så hon förstår. Misstänker dock att jag kommer behöva åka nästa gång, men förhoppningsvis blir det först efter årsskiftet nån gång. (OBS! Bara R lyckas sova utan mig låter ju två nätter ensam i en hotellsäng som cirka världens bästa idé, men än är det för tidigt)

Hej ångest!

Har haft så mycket ångest de senaste dagarna, sån där som en inte helt fattar var den kommer ifrån, som bara finns inom en som ett äckligt lager av illamående och obekvämhet och gråtfärdighet. Speciellt dyker den upp på jobbet, eftersom jag knappt har nåt att göra i väntan på den där stora arbetsuppgiften från min chef som bara blir uppskjuten och uppskjuten och deadlinen kommer närmare och närmare. Har lite för mycket tid att tänka och känna. Försöker jag härleda ångesten tror jag att den mestadels kommer från:

1. Sömnbrist. Sover någorlunda ok varje natt, men sömnbristen som har byggts upp under 10 månader skulle behöva cirka tre nätters 12-timmarssömn för att botas. En vacker dag (natt) ska jag sova länge länge. 

2. Möjligtvis sjuk katt. Det här ger mig akut ångest när jag tänker på det, gråtenihalsenångest. Ska till veterinären med gammelkatten på fredag eftersom vi tycker att han har börjat bete sig annorlunda. Jamar mycket, är aningen förvirrad och sköter inte sin hygien helt ok. Och, imorse när jag tog mig tid att gosa med honom precis innan jag gick till jobbet upptäckte jag en knöl på hans hals. Hej mycket gråtfärdig promenad till jobbet. Det var tillräckligt illa innan, men nu föreställer jag mig worst case scenario på fredag - att behöva ta något slags beslut om liv och död. Fan fan fan. Och de har ingen tid tidigare, så hela veckan förstörs av ångest inför fredagens veterinärbesök. Har dessutom ständigt dåligt samvete, sen R kom, för att jag försummar katterna. 

3. Jag är ständigt lite nervös över nåt som har med R att göra. Till exempel: Vad ska han äta idag/Har han ätit tillräckligt? Borde vi träffa mer barn? Tänk om han faller och slår sig när inte jag är där? Är inte hans öga lite rött nu igen? Etcetera etcetera etcetera. Men antar att det är livet som förälder. 

4. Ingen att älta allt med, förutom I som såklart får ta sin fair share av ältande. Alltså nån slags "ensamivärlden"-känslor, som pga resten av ångesten snabbt övergår i "allahatarmignog"-känslor. Och helt logiskt vet jag att det inte är så, för jag har ett antal personer som jag kunde ringa dag som natt med precis vadsomhelst och de skulle komma flygande. Men det är nåt med den här åldern - alla har fullt upp med sitt och när vi inte hörs varochvarannan dag och har totalkoll på varandras liv som förut blir det såklart svårare. Och ingen av mina närmaste är ju här rent fysiskt i samma stad som jag (förutom I då såklart som är den allra närmaste och världens bästa vän förutom pojkvän - så jävla glad för vårt förhållande och att vi har tagit oss dit vi är). Jag har några personer här som är på god väg att ta sig in bland de närmaste men det tar tid för mig att bli helt öppen med vänner (hej självhat när jag tänker på det, men vissa saker får en kanske börja acceptera nu, att jag är sån och de som har tålamod att lära känna mig verkar vara glada över det).

Trodde jag var klar med all ångest. Tillfreds, nöjd, happy happy. Men kan det vara så att allt rörs upp lite mer i och med känslostormarna det innebär att vara förälder? Jag har ju generellt blivit så mycket mer gråtmild, gråter över världens alla orättvisor och mest av allt över barn som far illa (förut: grät mest bara över djur som for illa). Så det är kanske inte så konstigt om även andra känslor blir starkare och kommer upp till ytan. Hej hobbypsykologi. 

Brun september

Orkar knappt ens tänka på valet. Var så himla pepp innan. Jag trodde verkligen verkligen, efter att ha röstat på dem i två val, att F! skulle komma in den här gången. Men nej, istället ökar de där jävlarna vars namn jag inte ens tänker skriva ut som förkortning. Det går ju knappt att glädja sig, mer än lite pliktskyldigt, över regeringsskiftet. 

Minnesanteckning: Språket

R's aktiva ordförråd vid 10 månaders ålder:

Mamma

Pappa

Babba (= katten Panda)

Teta (= bröst)

Ta' (= tack)

Plus ett helt uppbåd av "bibibi bababa mjamjamja vayavayavaya sssss"-ljud som för oss låter som gibberish men som säkert betyder nåt som vi inte har lyckats dechiffrera än.

Det passiva ordförrådet, dvs sånt han förstår men inte kan säga själv verkar utvidgas precis varje dag. Det är verkligen så kul att följa, speciellt för en gammal logopedstudent (hoppade av, hepp. Kan ångra det ibland, men var bara 20 och kände mig alltför ung med för mycket annat att upptäcka. Och tack vare det ramlade jag ju in på socialantropologin.)

Insomnia

Så himla onödigt att vara vaken mellan cirka 2 och 5 på natten när resten av familjen sover gott. Hjärnan vaknade under en amning och vägrade stänga ner sen. Det brukar fungera att lyssna på nån podcast, men nope. Till slut somnade jag i alla fall, tydligen, tackochlov, men mitt huvud är tungt idag och jag känner mig allmänt sårbar, nerverna på utsidan. Skulle gråta en skvätt om jag inte satt på jobbet. 

Och jag vet inte, men såna här dagar vill jag bara vara lite närmare mina rötter, där jag inte behöver vara den som har tvärtomåsikter hela tiden. Hela tiden väga det här samhället mot det andra, låta helt självgod och idealiserande, utan att mena det, när jag pratar om hur saker fungerar där uppe i norr, och börja hata min egen röst och min jävla accent och mitt allt, börja tvivla på hela mig. Vill bara vara, och vila i att jag får vara som jag är och att det är ok, att jag är ok, inte vara guiri och den som syns och avviker hela tiden. Samtidigt som jag hela tiden måste tänka på att jag är en priviligierad utlänning som är välkommen här. Tacksam för att jag har allt här och där. Men idag orkar jag inte. Vill bara vara med alla mina viktigaste runt mig, här och nu. 

Ditt och datt

Måste passa på att blogga innan det blir helt galet på jobbet från och med cirka imorgon. Min chef har åtagit sig en rätt stor uppgift som tadaaaa: JAG kommer att göra, fast i hennes namn, eftersom hon inte har tid. Försöker se det som en chans att få mer erfarenhet, kanske lära mig nåt på kuppen, men vill inte ens tänka på om hon får betalt för det och isåfall hur mycket. Jag får på sin höjd några obetalda övertidstimmar som jag kan ta ut som ledig tid. 

Nu gnäller jag ju, det skulle jag inte göra. Gammal vana, bloggvana. Men allt är faktiskt rätt bra. Jag är äntligen icke-förkyld (peppar peppar). R är sjukt rolig, om än intensiv, att hänga med. Han har börjat leka mycket mer och vi har fixat ett mysigt litet lekhörn med madrasser till honom dit han vill direkt efter frukosten på morgnarna. Dessutom, rätt roligt: Han har börjat säga "teta" (=bröst) när han vill bli ammad, och ler och säger det när man frågar om han vill ha teta. Misstänker att jag kommer fortsätta amma rätt länge, svårt att säga nej liksom, och varför skulle jag? Han är äntligen nere på att äta enbart 1-2 gånger per natt och så länge det inte är en massa uppvaknanden mitt i natten av slaget "Oooh det är morgon och jag vill leeeeka!", som ju såklart händer ibland, är det faktiskt helt ok. 

Jag och I har det fint trots trötthet. Klart en gnutta irritation hänger i luften ibland, men tycker vi löser det mesta rätt bra, även om, och det här stör mig såklart som feminist, men samtidigt visste jag vad jag gav mig in på som skaffade barn med en man med ett ofta krävande jobb: Vi är mer ojämställda än jag skulle önska. Han är en jättebra pappa, men samtidigt jobbar jag bara 70%, dvs har mer tid med R vilket ju blir lika med att ha koll på allt som har med honom att göra. Och det är väl mest bara att acceptera just nu, samtidigt som jag försöker släppa ifrån mig ansvar när jag kan och absolut inte anmärka på sånt som jag skulle göra annorlunda, för han måste hitta sitt eget sätt att göra saker på och att vara med R på. 

Och jobbet är helt ok, trots gnäll emellanåt. Jag skulle definitivt inte kunna hitta ett mer flexibelt jobb, så det är perfekt just nu. Behöver jag börja senare eller gå tidigare gör jag det utan att egentligen behöva säga till någon (vilket jag iofs oftast ändå gör eftersom jag själv uppskattar att veta när mina jobbarkompisar är på plats).

Och, det viktigaste av allt: Vi har en ny soffa! Totalt intetsägande information för den som aldrig hade suttit i vår gamla opraktiska 50-talssoffa, men skillnaden i livskvalitet mellan en bekväm och en obekväm soffa är oändlig när en tillbringar såpass mycket tid hemma som vi gör just nu. 

Host host

Hej lilla bortglömda blogg. Jag hinner ju aldrig med dig. Tänker bli vuxen nu och inleda meningar med versaler, även här i bloggen. 

Nu är jag tillbaks på jobbet, men tidigare i augusti var vi på semester norrut. Vi blev dödsförkylda alla tre, igen (precis samma sak hände förra gången!), så det var rätt mycket misär. Mina dagar i Stockholm som skulle användas till extremsocialisering fick bli tusen gånger lugnare eftersom en febrig bebis inte kan släpas omkring hursomhelst, samt fick även användas till att försöka peppa upp barnets far från humöret "hata Stockholm och mest vilja gå och dränka sig". Det sistnämnda gick sådär och han har nu utvecklat en rätt stark motvilja mot Stockholm. Stället där mina föräldrar bor är jag van med att han blir trött på efter kanske två dagar - det är mitt ute på landet utan ens en mataffär eller några spännande promenadvägar i närheten och ingen av oss kör bil, dvs är man van med ett självständigt liv i en storstad blir det lätt lite klaustrofobiskt. Men Stockholm! Stockholm har han gillat förut. Men nej, den här gången var tydligen ALLA otrevliga och Söder kunde gå och dra nåt gammalt över sig. Nästa gång åker jag ensam med R så slipper jag i alla fall den downern. 

Men ok, livet på landet var åtminstone mestadels fint om man bortser från en tidvis något neggig sambo (ska faktiskt be honom ta upp sin oförmåga att fucking rycka upp sig och gilla läget med sin psykolog). R gillade sina morföräldrar och gungade bebisgunga, lekte i sandlåda, klappade kattungar, kröp på gräset, samt åkte rutschkana för glatta livet. 

(Är för övrigt fortfarande, en och en halv vecka efter hemkomst, mycket förkyld.)

inte helt tillfredsställande inledning på semestern

det här är ju absolut jättetråkig information, men jag säger det ändå: min dator lever!

nu har jag semester. den har börjat sådär, med nån slags magåkomma. är helt utmattad och har lite ont i magen och är allmänt illamående. det är i alla fall bättre idag än igår så det finns hopp, men ändå, så onödigt. jag har tusen saker att fixa innan vi drar norrut på tisdag. dessutom, ikväll ska vi på fest utan bebis, för första gången sen han föddes, men får se om jag kan gå. måste bestämma mig väldigt snart eftersom farmor måste få veta om hon ska vara barnvakt eller inte. ååh, så onödigt att må såhär. jävla kropp. nej inte jävla kropp, den gör så mycket bra, fattar att den protesterar och behöver ta igen sig. i måndags hade jag även migrän vilket brukar vara ett tecken på att jag behöver vila.

annars sammanfattade I rätt bra känslan i morse: "det är alltså så här det är att ha semester med barn - man är helt slut redan innan klockan tio på morgonen". i såna lägen kan jag faktiskt fundera på om det var så smart att skaffa barn och vända uppochner på vårt bekväma fria liv. sen gör R nåt übergulligt och så skäms jag över att ens ha släppt in den tanken i mitt huvud, men jag antar att den inte är helt ovanlig bland föräldrar. obs att superbebin var vaken mellan cirka 3.30 och kanske 5 och sen vaknade för dagen klockan 6.23 (plus de sedvanliga amningarna innan dess). kan ha nåt med det att göra. han har börjat sova bara två gånger på dagen och sedan somna för natten redan 19-19.30 vilket tydligen är alldeles för tidigt om vi ska behålla förståndet (samtidigt är det ju extremt skönt med lite mer tid för en själv på kvällen, antar att det är en avvägning man får göra och jag tror att vi får prioritera lite längre sömn på morgonen - eller ja, han vaknar 7 även om han går och lägger sig senare men vi kanske slipper mycket pigg bebis mitt i natten). just nu sover han faktiskt för andra gången idag, dvs kommer antagligen sova en stund även senare så det verkar justera sig av sig själv.

aj, min mage.

slut på rant. är tydligen för trött för att ens försöka beskriva saker och ting på ett lite roligare sätt än rakt uppochner nuförtiden.

längtar norrut och till landet så sjukt mycket. har inte varit utanför barcelona sen i januari vilket aldrig brukar hända. hej barnliv. misstänker att nån av oss borde ta körkort så att vi åtminstone kan åka på minihelgutflykter utanför stan.

macmacmac

min dator verkar ha dött. cirka precis vad jag inte behöver just nu, men I har lovat ta den till nåt ställe vid hans jobb. senast jag försökte reparera en mac ville de ha betalt ungefär lika mycket som en ny kostar. men ok, ska inte stressa upp mig innan jag vet. försöker öva på det just nu rent allmänt, att inte angsta över saker jag inte kan påverka just i det ögonblicket jag får ångest över dem (t ex mitt i natten efter en amningssession är det svårt att göra speciellt mycket åt något förutom att försöka sova).

värme, blyghet, etc

ensam på kontoret, fyra dagar till semestern, snart stänger spanien i en månad. trodde min chef skulle vara här i alla fall, men hon dyker väl upp, så småningom. 

så varmt ute, och så fuktig luft, men det är ju så i den här stan i juli och augusti. det är bara att stå ut, men jag blir sämre och sämre på att hantera värmen för varje år. i lördags gjorde vi misstaget att befinna oss ute på gatorna mellan 12 och 16. ja, de värsta timmarna, vet inte riktigt hur vi tänkte där. vi gick dessutom omkring med ett mycket svettigt barn alternerande mellan våra famnar den största delen av tiden. mina ben kändes som post-maraton väl hemma. och stackars R var helt slut. igår släpade vi inte ens ut honom, utan skapade ett svalt microclima med luftkonditionering i vardagsrummet. på kvällen hade vi besök av hans kusin med föräldrar. det var dock inte superuppskattat av R först eftersom han sov en siesta när de kom och därmed förvirrat vaknade till en massa folk och liv och stök i lägenheten och blev helt blyg och tillknäppt. åh gulle, hoppas han inte blir lika blyg som jag när jag var liten. känner att vi kanske borde överösa honom med socialt liv för att förebygga blygheten, men jag vet inte, det kanske är mer av ett karaktärsdrag som bara finns där och som man kan hantera bättre eller sämre. samtidigt är han oftast väldigt nyfiken på folk och social bara man låter honom observera situationen i lugn och ro först. och ofta tar han själv kontakt med folk ute på stan. det är mer de där påträngande situationerna när nån vill hälsa på honom och det går för snabbt och kommer för oväntat som han inte verkar känna sig helt bekväm i. åh jag vet inte, jag vet bara hur mycket blygheten hindrade mig och önskar honom verkligen inte detsamma. 

new ways of risking our lives

såklart hade R trillat ner från vår säng medan han var med sin farmor samma dag som jag skrev det senaste inlägget. han var helt fine dock, fick ett litet skrapsår på näsan bara, av vår kokosfibermatta som dämpade fallet. funderar på om det kanske är dags att försöka vänja honom att sova i spjälsängen under semestern. som det är nu bygger vi kuddmurar omkring honom när han sover och vi inte befinner oss i sängen, lägger babylarmet precis bredvid honom så att vi hör när han börjar röra på sig och springer dit snabbt som blixten och kollar så fort minsta lilla ljud hörs. det funkar, men samtidigt är det aningen stressande.

för övrigt, målbilden just nu: tidig morgon hemma hos mina föräldrar. jag sitter utomhus, andas frisk luft, lyssnar på fåglarna och dricker en kopp nybryggt kaffe. R kryper omkring på gräsmattan och upptäcker lantvärlden (och äter antagligen en massa gräs osv kom jag precis på? kanske inte så fridfullt ändå). 

extreme sports

att ha en extremt aktiv och rörlig (ålande/krypande/klättrande) och nyfiken bebis förändrar föräldraskapet rätt rejält. nu handlar det om att i varje stund ha totalkoll på var han befinner sig och ta bort eventuella faror från hans närmaste upptäckarradie eftersom bebisar verkar vara programmerade att riskera sina liv var och varannan minut. igår, till exempel, försökte han ta kål på sig på de här olika sätten:

- moffa in ett helt bebiskex i munnen och sen inte lyckas svälja, dvs halvt kvävas. en ryggdunk och han fick upp allt och var vid perfekt vigör, men fy fan för sekunden innan (jag klarar inte ens av  att tänka klart tanken "tänk om..."). obs att han har ätit de kexen lugnt och fint och en bit i taget förut och att vi alltid har honom under uppsikt när han äter sånt men ja, det räcker med några sekunders bristande uppmärksamhet (och man ska nog aldrig lita på att vad som har gällt dagen innan i bebisbeteende fortfarande gäller).

- rulla nerför ett trappsteg. han klättar numera upp för de två trappstegen som leder upp till delen av lägenhet som vätter mot terrassen och gör det nuförtiden utan problem, så jag befann mig kanske nån meter ifrån honom istället för precis bredvid (och stod och pratade med I, dvs hade inte så bra koll som jag kanske borde ha haft). igår bestämde han sig dock för att, istället för att klätta upp, lägga sig på det första trappsteget och dunkade såklart i golvet innan jag hann uppfatta vad som hände. trappsteget är lågt och han slog sig knappt, men det får en att inse hur snabbt och läskigt lätt olyckor kan hända.

- vara ytterst nära att äta en död ödla. yep, vi har jättesöta små ödlor som bor på vår terrass och tyvärr hänsynslöst jagas av katterna. R kröp omkring vid den stängda terrassdörren - där jag hade (trodde jag) avlägsnat alla potentiella faror - när jag plötsligt ser att han har nåt i handen och är på väg att föra det till munnen. jag tar det snabbt ifrån honom i tror att det är ett löv som har blåst in, men nej, det är stackars död svanslös liten ödla (vilket öde, bli dödad av en katt och sen nästan uppäten av en bebis).

PUH. han överlevde även gårdagen. vill inte ens tänka på hur han riskerar livet i detta nu hemma med sin farmor. 

annat skoj han pysslar med: vägra vagn. inte alls uppskattat i 30-gradig fuktig värme. förhoppningsvis är det en tillfällig nyck, men jag har i alla fall beställt en ergobaby som jag hoppas dyker upp mycket snart. tänker att det är bra att ha en bärsele hursom som alternativ, eftersom vår gamla babybjörn verkligen inte funkar för min stackars kropp med hans nuvarande vikt.

alltså den här dagen

- vaknar helt oöverstigligt trött. fast ingen trötthet tillåts ju vara oöverstiglig med barn, så up we get. I går ut och handlar frukost med R så jag får i alla fall duscha ifred (mycket uppskattat).

- har störtmycket mens och min nya menskopp är helt kass. den läcker. har över 10 års menskoppserfarenhet så det har rimligtvis inte med dålig insättningsteknik att göra, utan antar att den helt enkelt inte passar min kropp. ja ja, den var i alla fall (misstänkt) billig. 

-igår kollade vi på en lägenhet som vi verkligen gillade båda två. var superpeppade hela kvällen. efter en natts sömn har vi båda insett att det dels inte funkar rent ekonomiskt att flytta nu i augusti, dels har lägenheten några nackdelar som vi i gårdagens iver gärna ville bortse från men som är alltför lika nackdelarna med vår nuvarande lägenhet för att det egentligen ska vara värt det. och så bråttom har vi faktiskt inte att flytta (planerar snarare september/oktober än augusti)

- min chef ringer och ger mig uppgifter som tar henne längre tid att förklara för mig än det skulle ta för henne att göra dem själv. har noll tålamod med denna människa för tillfället. knyter näven i fickan. och dunkar faktiskt rent fysiskt huvudet i bordet medan jag pratar med min jobbarkompis. tror man når nåt slags nytt tillstånd av galenskap som nybliven förälder. gränser för normalt beteende suddas ut en aning av en kombination av sömnbrist och vanan att göra lite vadsomhelst för att roa en bebis. men tror det får bli ett eget inlägg om det nån gång snart.

- behöver köpa ett kort till min andra jobbarkompis som ska avtackas på lunchen imorgon, så jag bestämmer mig för att göra det på arbetstid och lugna ner mig lite på kuppen. vandrar runt ett tag tills jag kommer på att jag ju bara kan gå över gatan till en museishop. på väg dit ser jag plötsligt min killes systers ex (som familjen efter ett dramatiskt uppbrott har nån slags hatisk icke-relation till) komma gående från andra hållet, halvt le och nicka till hälsning och sen gå in i just den affären. jag nickar till hälsning och låtsas vara på väg nån helt annanstans. går tillbaks till jobbet igen utan kort och glömmer i förvirringen att köpa kaffe på vägen. 

vardag

mindre tur med sömnen inatt. trött, grå, regnig dag. jag är allmänt uttråkad och omotiverad på jobbet. har inget akut att göra, borde vara proaktiv (existerar det ordet ens på svenska?) med några saker, men mina ögon håller på att falla ihop. 

om en halvtimme får jag gå hem och hänga med R. har det så lyxigt ställt att svärmor, förutom att ta hand om R, även fixar lunch till oss (I kommer nästan alltid hem och äter). helt ok spansk husmanskost i vegetariananpassning. tror aldrig jag har ätit så mycket bönor och linser som de senaste månaderna, men är så himla tacksam för att hon lagar mat. jag springer ju hem så fort jag kan, sätter mig direkt och ammar och håller alltsomoftast på att svimma av hunger, så att ställa mig och laga mat vore rätt jobbigt i det läget. och I kom hem och lagade lunch åt oss i stort sett varje dag medan jag var mammaledig så det är skönt för honom också att slippa det. dock kommer han oftast hem tidigare än jag så han brukar ta hand om R medan farmor fixar klart lunchen. 

längtar till semestern. 3.5 jobbveckor kvar.

förlossningen del II: efteråt

vi var tvungna att stanna på sjukhuset i 48 långa timmar efter förlossningen eftersom prover måste tas på kiddet några gånger pga deras speciella protokoll för förlossningar med tidig vattenavgång. jag gillade inte alls sjukhuslivet och den totala avsaknaden av privatliv det innebar. ville mest bara hem och komma igång med det riktiga livet där. det var ändå ingen som egentligen hjälpte oss med bebis/amning eller förklarade nåt, utan de kom mest in och tog temperatur (på mig och bebis) samt blodtryck (på mig) ett antal gånger om dan och kom med äcklig mat som jag knappt åt av. vi freestylade på egen hand utifrån erfarenhet av tidigare bebishäng och sunt förnuft/intuition och kunde således lika gärna ha varit hemma (om det inte hade varit för proverna).

uppe på rummet några timmar efter förlossningen kom två sköterskor och följde med mig på toaletten och kollade att jag kunde kissa (det kunde jag, yay!). därefter informerade de mig om att jag kunde få börja dricka lite vatten nu om jag ville. tydligen skulle man veta att man inte skulle äta eller dricka nåt innan de sa till, men det, liksom i stort sett allt annat, hade ingen informerat oss om. vid det laget hade jag redan druckit både vatten och cola, samt ätit ett antal pizzabitar. det här sa jag såklart inte till sköterskan utan klistrade på ett leende och sa nåt i stil med "åh så bra, jag är jättetörstig". fick för övrigt inte äta eller dricka nåt under förlossningen efter epiduralen heller. 

här i spanien är det helt normalt att vänner och familj kommer och hälsar på redan på bb. cirka sex timmar efter förlossningen fick vi det första besöket. det var R:s båda fastrar (varav en hade fått barn på samma sjukhus bara sex dagar tidigare - och vi hade hälsat på henne där enbart fem dagar tidigare!), samt tre kompisar som kom i samlad trupp. det kändes faktiskt helt ok. det var lika bra att få det överstökat och det kändes ju som om vi hade känt R hur länge som helst redan (eh, sex timmar som sagt) och var ivriga att visa upp honom. jag hade dessutom hunnit duscha (och framförallt tvätta håret som jag hade haft uppsatt i en svettig knut sen värkarbetet startade) och kände mig förvånansvärt pigg för att knappt ha sovit på två nätter. liggammade tillochmed R medan de var där. man hamnar ju i nåt slags institutionaliserat beteende där det är helt normalt att visa upp diverse kroppsdelar hela tiden. obs att jag har ammat offentligt tusen gånger sen dess men just den första tiden var jag kanske inte helt bekväm med att amma bland folk, förutom just där på sjukhuset. inga vanliga regler gällde liksom. plötsligt kunde det komma in en människa, som utan att presentera sig skulle sticka upp några fingrar i en. helt ok, kör på bara. vem som helst kunde ha vandrat in och gjort lite vadsomhelst. man är bara kropp och mjölkmaskin de där dagarna. och nej, mitt vanliga jag är definitivt inte bekväm med det, har alltsomoftast lite väl mycket integritet, men där och då var det bara att gilla läget och stå ut. det var definitivt inte så hemskt som jag hade föreställt mig innan (tror jag var nästan mer nervös över att behöva vara instängd på ett sjukhus än för själva förlossningen) men trivdes gjorde jag inte. 

på eftermiddagen lite drygt två dygn efter förlossningen fick vi äntligen åka hem. vi fick info om lite allt möjligt (minns inte riktigt? mest vart man skulle vända sig om man själv eller bebisen mådde dåligt, samt en del administrativa grejer) tillsammans med andra nyförlösta. sen kom min chef förbi på besök (hon bor i närheten och älskar bebisar). och sen, bara nån timme innan vi skulle åka kom det en sköterska/barnmorska/vete fan vad hon var och pratade lite med oss och lyckades få mig att bryta ihop. för: tredje dagen, hormonerna flödar, mjölken hade runnit till under natten, mina bröst var superhårda. R hade gått ner till 2.5 kg, informerade hon oss om, varpå hon kände lite lätt på mina bröst och sa "oj, vad hårda de är, undrar om han får ut nånting". jamen verkligen jättebra sätt att skrämma upp en nybliven mamma på. då bara brast allt, jag blev så jäkla orolig och i kombination med trötthet och hormoner kom det en störtflod av gråt. hon blev lite till sig (störtgråter inte spanska kvinnor?!) och undrade vad det var. hulkande försökte jag förklara att jag såklart blev jätteorolig och att ingen hade sagt nåt om hans vikt tidigare eller gett oss några som helst råd. hon blev lite mjukare och försökte väl trösta mig (I också såklart), minns inte riktigt vad mer hon sa, men den överhängande känslan för resten av dagen var total oro över att R kanske inte fick ur mjölk ur mina bröst. åh, blir så arg när jag tänker på det här. hon borde ju rimligtvis veta att det är väldigt normalt med mjölkstas just när mjölken rinner till?! och att det löser sig. vilket jag vet nu, men inte visste då. 

nåja, vi packade ihop våra alldeles för många små väskor (tips: packa i högst två väskor, inte fyra-fem olika bylten. kom ihåg att ni ska ta er hem med en liten bebis förutom all packning), byltade in R i en filt och tog en taxi hem (obs, helt utan babyskydd. yes, så gör vi i det här landet). 

väl hemma började jag något hysteriskt bearbeta mina stackars bröst. kände mig verkligen helt desperat. inte bara för att de spände som fan utan mest för att jag var orolig att R inte kunde suga tillräckligt hårt för att få i sig mjölk. han var generellt rätt slö den dagen och ville mest bara sova, vilket jag antar berodde på lågt blodsocker. men, bara nån timme efter att vi hade kommit hem dök I:s mamma och systrar upp, samt två kompisar till oss. det var ok en stund, men efter inte så länge var jag helt gråtfärdig igen och ville bara fokusera på amningen. I körde ut dem och åkte och hämtade en elektrisk pump från en kompis. den funkade såklart inte alls. jag ringde min syster och grät i luren och hon lyckades lugna mig lite. så småningom fick jag i alla fall R att amma och under det kommande dygnet väckte jag honom med jämna mellanrum och ammade och efter nåt dygn mådde brösten bättre och framförallt märkte jag att R fick i sig tillräckligt både på att han fyllde blöjorna och att han allmänt var piggare och vaknare. första krisen avklarad, puh. nästa dag stannade vi hemma i sängen alla tre och jag minns den som sjukt mysig. 

newsflash!

barnet sov 6.5 timmar i ett sträck utan att äta inatt. halleluja! själv vaknade jag av mycket fulla bröst efter 5 timmars underbar sömn och undrade om det verkligen var sant att han hade sovit så länge utan att vakna och ammas (märkte som sagt mycket snabbt på brösten att det var det). känner mig helt klar i skallen idag. mindre trögtänkt och sävlig. hurra! och det spelar ingen roll om det bara var en enstaka händelse för nu vet jag att han är kapabel till det. det finns hopp!

carefree ungdom vs hard-working småbarnsmamma

har precis suttit och pratat i sisådär en timme med en kille som skulle ha möte med min chef (som var extremt sen och hade ringt och bett mig underhålla honom tills hon dök upp), utan att nämna min lilla gulliga sons existens en enda gång. det måste vara första gången sen han föddes (både som jag sitter och pratar med en främmande person av manskön och som jag inte nämner R). och nu sticker det lite grann av dåligt samvete. eller känner mig kanske snarare sådär som när man har varit full och pratat för mycket. det är så ovanligt i mitt liv just nu att sitta och prata loss med en främmande människa en lång stund. och vi pratade alltså inte jobb utan om livet som utlänning generellt, så jag skulle lätt ha kunnat få in R nånstans i konversationen, liksom nämna att eh jo jag är rätt fast här med man och barn och inte alls nån carefree ungdom längre. påsarna under mina ögon kommer inte från en hel natts festande utan från en hel natts ammande. men det var sån där stämning som när man träffar nån trevlig människa sådär casually i ett oväntat sammanhang och börjar tänka "ooh vem vet vad som skulle kunna hända här". nu är ju jag mycket nöjt upptagen (gillar dock fortfarande att småflirta, det kan jag inte sticka under stol med) men fick en liten liten vibb av att han kanske kände så. och jag ville väl helt enkelt inte se hans blick ändras. för man ser det så väl, i samma stund som man nämner att man är upptagen, för att inte tala om har barn. tjoff, en släckt låga. och jag vet inte, men antar att jag ville låtsas vara en sån där carefree ungdom för en kort timme en vanlig onsdagsförmiddag. 

trötttrötttrött

börjar undra om energidipparna i bebislivet kommer var fjärde månad. minns att jag var så jäv-ligt trött vid fyra månader och nu, vid alldeles strax åtta månader, är jag om möjligt ännu tröttare. misstänker i och för sig lite järnbrist så har precis köpt blutsaft (jawohl!). dessutom: barnet har börjat vakna var 1.5-2h IGEN efter att äntligen ha börjat sova 3-4 timmar i sträck. tror det beror på att han är så himla aktiv med sitt ålande/krypande om dagarna och således säkert hungrigare. ska kanske lägga till nåt mål fast föda på dagen. nu äter han två mål - grönsakspuré till lunch och gröt på kvällen - samt lite småbitar av vad vi äter och lite frukt här och där, alltså som komplement till en hel massa fri amning.

för övrigt, så überbedårande: imorse när han precis hade vaknat låg han mellan oss i sängen och sa "mamma" och "papa" om vartannat. awwwww!

jättejättejättelångt i efterhand: förlossningen!

tänkte att jag skulle skriva ner min förlossningsberättelse så här, eh, sju och en halv månad senare (obs att jag började skriva för kanske två månader sen?!). kan vara trevligt att ha sparad nånstans och gillar ju dessutom att läsa andras. har berättat den - antagligen alldeles för detaljrikt - ett antal gånger så bör komma ihåg allt rätt väl trots månaderna som har förflutit. den är jättelång så absolut mest nerskriven för min egen skull, men ok here we go:

jag jobbade sista dagen en torsdag, 31 oktober. på fredagen var det helgdag och helt otroligt soligt och fint väder. vi tog mopeden ner till stranden och åt frukost utomhus på en bar där. jag fick cirka tusen fräknar. jag minns inte vad vi gjorde sen, men senare på dagen fick jag i alla fall ett migränanfall som jag enbart brukar få i samband med hormonförändringar. under natten till lördagen vaknade jag ett antal gånger av vad jag trodde var magknip. vid 4-5-tiden kunde jag inte somna om så jag steg upp, satte mig i soffan och började fundera på om det var värkar jag kände. laddade ner en värktimerapp och satt i soffan och timade. ibland var det rätt kort emellan och ibland längre. inte den regelbundenhet man skulle vänta på alltså. minns inte riktigt när, men nån gång under morgonen sa jag till I att jag nog hade värkar och att det kanske var på gång. vi hade knappt nån kattmat kvar så vi kom överens om att han skulle åka och köpa mer och att vi skulle se hur det var med mina värkar när han kom tillbaks. dock, precis när han skulle åka, vid 10-tiden, kände jag plötsligt nåt vått rinna nerför benet. jag utbrast, något förvirrat och skrattande, (fast på spanska) "vatten!". I: "vi har vatten!". jag: "nej, vattnet! jag tror vattnet har gått". vi utbytte några förvirrade skrämda blickar och insåg att det var på riktigt, men jag uppmanade honom att åka och köpa kattmaten så kunde vi åka in sen i lugn och ro.

ah, just det, glömde, under natten hade vår varmvattenberedare börjat läcka och dött så det var ännu mer vatten inblandat. det innebar även att jag inte kunde ställa mig i duschen som jag hade velat. rätt typiskt? ja.

nåväl, fortsatte tima värkar, vissa kom med bara 2-3 minuters mellanrum, men sen kunde det plötsligt gå 10 minuter igen. I kom hem, vi plockade i ordning och packade det sista, jag fortsatte läcka vatten. vi tog våra alltför många små väskor och hejdade en taxi på gatan. väl i taxin avstannade värkarna nästan helt och jag blev rätt säker på att de skulle skicka hem oss igen.

nåväl, vi kom fram vid 12, jag blev undersökt. det konstaterades att vattnet mycket riktigt hade gått och att jag därför skulle bli inskriven och igångsatt inom 24 timmar om det inte hade kommit igång på riktigt av sig själv. vi fick vänta rätt länge i ett delat undersökningsrum på att vi skulle få vårt privata rum uppe på bb. vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av oss. det var en annan kvinna i rummet också så vi ville inte prata så mycket och störa henne. jag satt mest på en pilatesboll och var vid rätt gott mod. tyckte det här med värkar var a piece of cake. det var ju bara att andas lite. föga visste jag vad som komma skulle. 

vi fick vårt rum. minns inte riktigt vad vi gjorde under resten av eftermiddagen, men tror jag mest satt på pilatesbollen. har i alla fall några skojfriska foton på det. vid 20-tiden hämtade de mig för att kolla värkarna. låg kopplad till en monitor en halvtimme eller så. såklart var värkarna rätt lugna just då, dvs jag skulle upp på rummet igen och fortsätta vänta. de skulle hämta mig för igångsättning klockan 8 på morgonen. på andra sidan av ett skynke låg en kvinna som, insåg jag senare, var bra mycket längre gången i värkarbetet. eftersom jag har en tendens att vara aningen självgod ibland skrämde mig inte hennes uppenbara smärta, utan jag tänkte mest att hon måste ha sjukt låg smärttröskel. som sagt, jag visste ju inte vad som väntade. 

under kvällen fortsatte vi hänga på rummet, kollade lite på tv, som man måste mata mynt i för att den skulle fungera. fick äcklig sjukhusmat (dock vegetarisk som jag hade bett om). gick och lade oss och försökte sova, men nån gång vid kanske 00-tiden började värkarna bli starkare, men fortfarande inte regelbundna. jag ringde på en sköterska eftersom jag hade rätt ont. hon tyckte vi skulle vänta ett tag och se. jag fattade det som att hon skulle komma tillbaks, men hon dök aldrig upp. I kom och lade sig i min säng och masserade mig lite, men efter ett tag hade jag så ont när jag låg ner att det inte funkade. I somnade. här gick jag in i nåt slags överlevnadsmode. jag tänkte liksom inte ens på att jag skulle kunna ringa på sköterskan igen utan försökte bara stå ut en värk i taget. började tima igen - det hjälpte mig att hålla fokus på nåt sätt. kontrollfreaksdelen av mig kände sig väl lugnare. värkarna var starka men blev aldrig regelbundna, antar att det var därför jag inte trodde att det egentligen hände nåt och att jag säkert bara var extremt smärtkänslig. satt en del på pilatesbollen. lutade mig mot möbler. stod i duschen i säkert tre timmar sammanlagt. har aldrig varit med om en dusch med så högt tryck, men det var välkommet när värkarna började göra sjukt ont i korsryggen. I vaknade till ibland och frågade hur det var med mig. i efterhand har jag blivit arg när jag har tänkt på att han sov sig igenom nästan hela mitt värkhelvete, men just då tänkte jag inte ens på att han kanske skulle ha kunnat hjälpa mig på nåt sätt. jag har insett att när jag har ont stänger jag liksom in mig i mig själv och vill vara ensam, fokusera inåt. sov i stort sett ingenting under natten, annat än några minuter mellan värkarna sittande på golvet lutad över sängen eftersom det gjorde för ont när jag låg ner. vid 7-tiden på morgonen började värkarna bli väldigt långa och komma i stort sett utan mellanrum. jag tänkte att jag måste stå ut till klockan 8 när de skulle hämta mig, men vid halv 8 pallade jag inte längre. jag väckte I och ringde på sköterskan. två skötersketanter dök upp och de behövde i stort sett bara kasta en blick på mig för att inse att det var the real thing. en ung vaktmästare kom och hämtade mig med en rullstol och körde ner mig till förlossningen. jag trodde jag skulle behöva ligga kopplad till en monitor först, men blev körd direkt till förlossningssalen. då började jag inse att det här skulle hända NU. hade så jävla ont och skakade i hela kroppen att det enda jag kunde tänka på var att få epidural snarast möjligt. jag troddde dock fortfarande att jag bara var extremt smärtkänslig och säkert inte hade öppnat mig alls. 

en barnmorska kom och undersökte mig. 8 centimeter! ohmygod, då fattade jag varför jag hade så inihelvete ont. hon sa att jag kunde klara det utan bedövning och bad mig testkrysta, men jag var så slut och skakade så mycket och var så rädd för ännu mer smärta att jag inte vågade. jag bad om epidural. och skulle få det. men precis då gick bebisens hjärtljud ner (vilket ingen väl egentligen sa, men jag blev beordrad att vända på mig) och jag var tvungen att vänta i 15-20 minuter först för att se att allt var stabilt. vid det här laget tänkte jag knappt på att ett barn skulle bli resultatet av smärtan. jag tänkte bara på epiduralen och ville att det skulle vara över. till slut dök narkosläkaren upp, en mycket trevlig kvinna i min egen ålder. pratade en del med henne, om sverige bland annat. fattar inte hur jag kunde prata såpass avslappnat med all den där smärtan?! å andra sidan tror jag att värkarna lugnade sig lite under färden till förlossningen, att de inte kom så himla tätt längre. hursom, jag fick sätta mig tvärs över sängen och luta mig framåt medan I höll i mina axlar (han klagade på kramp vid nåt tillfälle, wtf!). försökte sitta still och inte skaka så mycket. till folk som är rädda för epiduralnålen kan jag säga att den bara känns som ett tryck, och även om den skulle göra ont är värkarna tusenfalt värre. den första epiduralen gick fel. det började ringa i öronen och min tunga domnade bort... var tackochlov såpass närvarande att jag lyckades påpeka det och de gjorde om det hela. och herregud, efter en stund var smärtan som bortblåst. bör väl kanske påpeka att epiduralen de ger här i spanien mycket möjligt är starkade än den svenska för jag kände inte ett dugg av värkarna. som väntat stannade det hela av lite grann, men det var det helt klart värt. jag fick vila och förbereda mig på nästa fas. hade nog inte orkat krysta så urlakad och skakande som jag var. låg och pratade med I, som såg rätt rolig ut i sina skyddskläder (typ operationskläder, inklusive mössa!), och kollade monitorn på bebis hjärtljud/blev nervös av pipen med jämna mellanrum. skakade fortfarande en del av trötthet och säkert av nervositet också, men var på det stora hela lugn och fin. 

efter några timmar, såklart när jag var helt ensam i rummet - I hade gått för att hämta mitt pass som jag av nån anledning behövde - kände jag hur det började trycka på som bara den. eftersom jag hade läst ett antal förlossningsberättelser insåg jag att det inte betydde att jag behövde gå och göra número dos, utan att det började närma sig. när I kom tillbaks bad jag honom, aningen panikartat, att hämta barnmorskan. hon kollade hur det stod till och jodå, så småningom skulle jag kunna börja krysta. de la mig på sidan och så låg jag så en stund (vet inte varför?) medan det tryckte på mer och mer. och sen, det jag blev mest förvånad över (efter att ha hoppat av förlossningskursen efter en (1) gång): de förberedde som inför en operation! operationskläder på för barnmorskorna, grönt skynke på mig, nån slags steril lösning på underlivet, osv. fast då var jag plötsligt i gynposition, vilket jag trodde skulle kännas jobbigt, men som faktiskt funkade bra (tror inte det finns så många alternativ med den hästdosen epidural man får). 

trots det något kliniska inslaget var allt väldigt lugnt och fint och respektfullt. två barnmorskor och en student var med. den ena, äldre (som jag tidigare inte alls hade gillat men som nu var jättebra och peppande), hade i uppgift att hjälpa mig att fatta när jag skulle krysta (eftersom epiduralen bedövade lite väl bra i det avseendet), och den andra sa till mig när jag skulle sluta/hålla emot, dvs såg till att jag inte sprack. minns även att jag hörde henne visa perinealgreppet för studenten. och visst, det var jobbigt, och klart det gör ont precis när huvudet står och ska ut och man absolut inte får trycka på just då, men jag vet inte, det var så mycket lugnare och finare och mindre helvetiskt och kaotiskt än jag någonsin hade kunnat tro. jag var helt tyst och koncentrerad och tog i allt jag kunde och vet att jag tänkte att jag ville undvika allt vad sugklocka etc heter, vilket fick mig att orka mer när jag egentligen var helt helt helt slut. och plötsligt såg de huvudet och frågade om jag ville känna, vilket jag sade ett väldigt bestämt nej tack till (önskar jag hade gjort det så här i efterhand men just då var jag för fokuserad och inne i nån slags bubbla och fattade verkligen inte varför jag skulle känna på nåt himla huvud och vad det hade med saken att göra). de frågade även I om han ville titta, vilket han ville och gjorde (min reaktion: "eh, är du säker på det??"). och så några krystningar till och han var ute och jag hörde att han skrek och så blev han direkt upplyft på mitt bröst och jag var ute ur den förra bubblan och inne i en ny. dock började jag inte gråta vilket jag trodde jag skulle göra eftersom jag hade tillbringat nio månader med att börja gråta vid blotta tanken på det ögonblicket samt när jag hade sett förlossningar på tv. tror allt var för surrealistiskt, och att jag var för lättad över att jag hade klarat det, och för trött, för att helt vara i kontakt med alla känslor. men han var där, och helt perfekt och jag var så upptagen med att titta på honom och peta på hans små små händer tillsammans med I att jag inte alls kände att de sydde mig med fyra små stygn (dock hörde jag vid ett tillfälle att barnmorskan bannade studenten för att hon sydde fel?!). efter en stund vägde de honom: ynka 2780 gram. men han var frisk och fin och helt otroligt söt och inte alls sådär ihoptryckt i ansiktet som vissa nyfödningar är. och han var vår!