I nästan 17 månader har jag ammat. Det trodde jag aldrig när jag kämpade på med white spots vid 4 månader och tvingade mig att hålla ut till 6 månader, då det plötsligt gick så smidigt att jag inte hade en tanke på att sluta. Och nu har det gått 11 månader till sen dess. Galet. Jag ammade senast för kanske 40 timmar sen, och kanske var det den sista gången? Han har inte bett om det sen dess, inte ens inatt vid femtiden när han vaknade, hans vanliga amningstid. Alltså, den första natten på nästan 17 månader som jag inte har ammat?! Nej, han sov inte hela natten och det tror jag inte han kommer börja med heller i första taget (han har t ex redan vaknat en gång inatt och klockan är cirka 23 - nu ligger han i vår säng med sin pappa). Men nattningarna börjar gå smidigare igen, tackochlov. De var kaos där ett tag när han inte kunde bestämma sig för om han ville amma och grät, bets, skrattade och var allmänt hysterisk om vartannat. Kan det gå så här lätt? Jag känner mig en aning snopen, men nöjd, och lite lite självgod, över att det liksom blev som den där jävla hippiemamman i mig ville. Och jag kommer tacksamt att undersöka den ickeamningsvänliga delen av min garderob igen.
(Och min mamma - som av nån outgrundlig anledning har hängt upp sig på att jag har ammat såpass länge och frågat mig ett antal gånger när jag ska sluta, med start vid kanske 8 månader, eller ännu tidigare - kommer bli så nöjd så jag överväger att aldrig tala om det för henne och låta henne tro att vi fortfarande håller på långt upp i tonåren...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar