En rörig uppdatering från septembers mitt

Sitter och tänker på hur fint det är att man kan inspirera och påverka folk bara genom att finnas till omkring dem, och vara sig själv och tycka saker. Som min sambo t ex: på senaste jobbmiddagen hade han tydligen pratat feminism med några jobbarkompisar (spanska MÄN) och varit den som försvarat feministiska resonemang. Det hade inte hänt för bara några år sen när jag fortfarande kunde riva av mig hårtussar i frustration över att vissa saker inte gick in. Men det gör det tydligen, man får bara nöta i cirka tio år (hej i oktober är det tio år sen vi träffades, och obs alltså hade on and off-relation och träffade andra hit och dit i några år först). (Och ok, senast ikväll sa han om nån tjej att hon är "como un tío" och jag "fast tjejer kan ju också vara så" och han "jamen såklart, men du fattar, det är ett sätt att beskriva". Ja, men...)

Och nu, för en filmgrej han håller på med har han bestämt att alla eventuella intäkter ska gå till ett välgörande ändamål. Jag: "Me gusta, mucho!" Han: "Lo sabía, te conozco" Jag, kan inte låta bli: "Lo haces por mi, no?" Han: "Sí". Så fint ändå att även gamla hipsterspanjacker kan lära sig sitta.

För övrigt jobbar jag mest, men efter september kommer allt vara lite lugnare, i alla fall enligt planen men det kan man aldrig så noga veta. R sover rätt krattigt igen, vaknar mycket och sover lugnt bara i vår säng, men det är väl som det är. Jag antar att det har med utveckling att göra. Vi borde köpa nån slags juniorsäng istället för spjälsängen, jag har en känsla av att han skulle trivas bättre, plus att vi då skulle kunna i alla fall halvligga bredvid honom och natta om istället för att lyfta över honom till vår säng och sen inte lyckas få tillbaks honom till sin egen säng. Jag samsover gärna men just nu ligger vi liksom utträngda på varsin kant, medan R breder ut sig i mitten. I lider nog mer än jag, jag tycker det är ok bara R sover, jag anpassar mig liksom, kanske lite för mycket, jag kanske borde tänka mer på mig själv, men vafan, de här åren är så korta, det kommer inte alltid att vara så här, måste behålla perspektivet.

Om nån vill ha ett boktips tycker jag ni ska läsa Amy Poehlers självbiografi. Man kanske bör ha nåt slags intresse för komedi för att uppskatta den helt men annars är den som den bästa sortens självhjälpsbok alltså en bok som inte är skriven eller tänkt som en självhjälpsbok men som får en att skratta, känna igen sig och samtidigt ger fina råd om livet från en som kommit en liten bit längre på vägen.

Nu vaknar nog R snart, måste göra mig redo för natten.

Första dagen efter semestern

Nämen hej bloggen! Jag har visst försummat dig under semestern. Jag har faktiskt läst böcker istället för att internetta. Mitt mål var att läsa 1 bok under semestern och jag har läst 4,5 (OK, en var en seriebok - Kunskapens frukt av Liv Strömquist - men den räknas!). Är följaktligen mycket nöjd. Och då har jag inte tillbringat långa dagar liggande i en hängmatta läsande, utan snarare långa dagar springande efter en snart 2-åring (puh!), men semesterandan har liksom fått mig att läsa några sidor under döda stunder istället för att pilla på telefonen (jag kanske ska erkänna att jag även, under de sista dagarna ensam med R hos mina föräldrar, lät honom kolla på ipaden i sisådär en timme innan läggdags så att han skulle varva ner och jag få läsa i lugn och ro). 

Hursomhelst, det var fint med semester. Först storstad med lån av lägenhet i mysig förort nära vattnet. Lekparkshäng med vänner, museer, promenader. Sen landet, skön monotoni, 8 timmar utelek om dan (vi kom tillbaks till Barcelona med solbrännor). R bondade så mycket med sin mormor och morfar att han började bitas igen i rena glädjen. Han bet bland annat sin mormor i baken, ehem. Dock blev det inte så mycket vila för min del eftersom han har varit extremt mammig. De sista dagarna hade I åkt tillbaks till Barcelona och R lämnade inte min sida ens för att låta mig duscha i fred. Jag överlevde även en 12 timmars resdag ensam med barnet. Men tackochlov var han var så slut efter tidig uppstigning, en morgon på färja, sen biltur och ett antal timmar på flygplatsen, att han somnade efter 15 minuter på flyget och sen sov tills en halvtimme innan vi landade. Vilket A-barn!

Nu har jag jobbat i 6 timmar och mina käkar är redan aj rätt ihopbitna och mitt huvud värker trots att jag tar det synnerligen lugnt idag. Men jag jobbade upp nån slags icke-jobbrelaterad stress redan förra veckan tillbaks i Barcelona med värmebölja och dåliga nyheter till höger och vänster. Till exempel: gammelkatten blev diagnosticerad med diabetes, vilket innebär sprutor morgon och kväll, blodsockermätning och specialmat. Det vill säga ännu fler stressmoment per dag (lägg till att de jävla sprutorna inte går att hitta nånstans så nu har jag efter att ha hasat runt i värmen med stackars R i vagnen och frågat på ett antal apotek och fått veta att de tillochmed var slut på lagren, till slut beställt över internet). För en 15-årig katt. Jag vet inte om det känns värt det, men who am I to say att hej katten här slutar livet för att jag är för lat. Nej, det kan jag ju inte. 

Men nu ska jag jobba. Saknar R.