Hejdå nästan sjutton månader som mänsklig napp?

I nästan 17 månader har jag ammat. Det trodde jag aldrig när jag kämpade på med white spots vid 4 månader och tvingade mig att hålla ut till 6 månader, då det plötsligt gick så smidigt att jag inte hade en tanke på att sluta. Och nu har det gått 11 månader till sen dess. Galet. Jag ammade senast för kanske 40 timmar sen, och kanske var det den sista gången? Han har inte bett om det sen dess, inte ens inatt vid femtiden när han vaknade, hans vanliga amningstid. Alltså, den första natten på nästan 17 månader som jag inte har ammat?! Nej, han sov inte hela natten och det tror jag inte han kommer börja med heller i första taget (han har t ex redan vaknat en gång inatt och klockan är cirka 23 - nu ligger han i vår säng med sin pappa). Men nattningarna börjar gå smidigare igen, tackochlov. De var kaos där ett tag när han inte kunde bestämma sig för om han ville amma och grät, bets, skrattade och var allmänt hysterisk om vartannat. Kan det gå så här lätt? Jag känner mig en aning snopen, men nöjd, och lite lite självgod, över att det liksom blev som den där jävla hippiemamman i mig ville. Och jag kommer tacksamt att undersöka den ickeamningsvänliga delen av min garderob igen.

(Och min mamma - som av nån outgrundlig anledning har hängt upp sig på att jag har ammat såpass länge och frågat mig ett antal gånger när jag ska sluta, med start vid kanske 8 månader, eller ännu tidigare - kommer bli så nöjd så jag överväger att aldrig tala om det för henne och låta henne tro att vi fortfarande håller på långt upp i tonåren...)

Eller snarare...

Såklart jag kan förstå tröttheten och frustrationen som får en att vilja slänga nåt i väggen, men just det där att inte stå emot den impulsen i det ögonblicket, det är fan lite läskigt. 

Men ja ja...

...nästa vecka är det påsk och universitetet är stängt hela veckan och jag ska jobba hemma och slipper således se nån som helst chef. Och kan gosa med R mellan varven. Och jobba i pyjamas. Och kanske sova lite längre nån morgon medan min svärmor tar hand om R? Känner just nu att den veckan kommer att bli min räddning från total utbrändhet och galenskap. Med vänlig hälsning signatur "Slängde in min mobil i väggen så skärmen totalkrasades sönder i söndags och har idag betalat 95 euros för att få den reparerad" (verkligen ett ögonblick av total galenskap som jag har extremt svårt att förstå mig själv i så här i efterhand. Men det verkar ha fungerat som katarsis för jag mår bättre nu och har bestämt mig för att börja springa igen och bli sund bara jag blir frisk från den här förkylningen)

Jätteointressant rant för alla utomstående

Hej, totalt ointressant rant, men är ensam på kontoret (skulle normalt ranta om det här med min kollega) och är så sjukt frustrerad så jag måste skriva av mig: Min chef alltså, finns hon ens? Hon har precis i stort sett beskyllt mig för att ha slarvat bort ett kapitel i en bok som vi håller på att producera. Och saken är den att:

a. Det är första gången nånsin jag hör talas om det här mystiska kapitlet, eftersom det inte figurerar i nåt av dokumenten jag har för den här boken.
b. Hon är en av redaktörerna för boken, dvs har själv tagit beslutet om vilka kapitel som ska vara med och borde rimligtvis veta vilka kapitel som har producerats och skickats in och om nåt fattas borde hon i så fall kanske ha reagerat innan sista rundan av kontroll. Bara det att hon ju inte har lyft ett finger och således har noll koll. Men jag litar på att min kollega som hade hand om boken (och som inte jobbar här längre - dock mailade jag just honom för att dubbelkolla att jag har rätt) hade koll och fick med alla kapitel. 
c. Jag har egentligen inte varit inblandat i den här bokprocessen eftersom den startade medan jag var föräldraledig. Jag var definitivt inte med i diskussionerna kring vilka kapitel som skulle vara med och vet därmed inte om det här kapitlets existens nånsin diskuterades. Det enda jag gjorde var att på slutet korrläsa och ladda upp de två kapitel som folk från mitt jobb var inblandade i, varav hon var inblandad i båda men nu i sin vanliga förvirring tror att hon även hade ett kapitel som ensam författare. Och när hon har fått en idé i sitt huvud är den idén the truth. Observera att hon i stort sett inte producerat en rad för de andra två kapitlen. Och nu lyckas hon alltså tro att hon har skrivit ett kapitel helt själv? Jag blir galen!

Den tionde utvecklingsfasen

R är inne in en utvecklingsfas, den tionde (och sista? - minns inte!) i ordningen enligt wonder weeks. Och det märks verkligen att det händer en massa saker i honom just nu. Till exempel verkar han hålla på att sluta amma helt självmant. Det började för några dagar sen då han bet mig i bröstet så jag skrek till (alltså jag skrek inte argt utan "aj" förvånat och av ren smärta) - vilket har hänt förut, men den här gången tog han det tydligen till sig, för följande gång han ville amma och jag lade honom till bröstet sa han "aj" och kastade sig bakåt och började skratta och efter det har han velat amma från och till men antingen börjat skratta och kastat sig bakåt, börjat gråta och kastat sig bakåt eller bitit mig igen (med flit). Jag tror att det hör ihop med den här fasen, i kombination med att han väl minns att det hände nåt konstigt vid bröstet, kanske inte exakt vad och varför, men att han får nån slags flashback när han lägger sig vid bröstet igen. Det här har lett till att han enbart har ammat en gång per dygn i halvsovande tillstånd på natten. Så, det känns som att det är ett bra läge för avslut, speciellt eftersom jag har fått ett sår på ena bröstvårtan efter betten och blir helt stel och bara väntar på att han ska bita till när han vill amma (förutom på natten så det skulle kännas ok att ha kvar den amningen). Det känns lite sorgligt måste jag erkänna, men samtidigt skönt om det blir ett någorlunda "naturligt" avslut. Är det förresten nu han kommer börja sova hela natten också?? (Eh, misstänker att det snarast kommer att hända i sjuårsåldern eller så. Men, häromnatten sov han faktiskt från 21.30 till 04.00 i ett sträck i sin egen säng, rekord!)

Läget II

Kunde för övrigt knappt bestämma mig imorse för om jag skulle gå på jobb eller bara skita i allt och åka ner till havet och hippielåta vågskvalpet och horisonten där långt borta och vårsolen läka all trötthet och hopplöshet. Som ni kanske redan har gissat valde jag till slut det förra. Sitter här och ångrar mig en aning, eftersom jag verkligen inte gör många knop här på jobbet just idag. Sitter mest och snorar och stör, antar jag. Har fastnat i mitt sökande efter folk att intervjua och har noll energi att ta mig loss. Har läst en halv artikel (väldigt intressant och extremt relevant för mitt projekt, så om jag orkar läsa klart den innan dagen är slut har jag åtminstone gjort nåt av värde), skickat några mail, fixat lite administrativt krafs. Och nu ska vi väl ha nåt slags meningslöst halvt evighetslångt möte, antar jag. 

Jag fattar inte hur jag ska bli pigg igen? 

Läget

Skrev precis det här till en kompis på facebook:

"Gnrrr, har inga hörlurar. Är för övrigt dödsförkyld, sitter och kämpar mot grav nästäppa och nån jävel på apoteket vid mitt jobb sålde på mig en värdelös homeopatisk (och dyr såklart) nässpray som fungerar i cirka 1 minut. Skulle behöva att det blev slutet av maj nu så du kunde komma och rycka upp mig. Allt suger just nu. /MVH lidande av sömnbrist pga även dödsförkylt barn som sover som en kratta"

Ungefär sånt är läget. Fast barnet är faktiskt på bättringsvägen, och sov lite bättre inatt, men äter som en kratta (hatar dagar av matoro, alltså han lär ju inte svälta ihjäl om han dricker juice, bröstmjölk och petar i sig lite frukt, yoghurt och majskrokar, men det vill inte min oro helt gå med på). 

Barn vs frihet

Trots att jag verkligen verkligen ville ha barn är jag fortfarande kluven till det där med föräldraskap versus frihet. Missförstå mig inte, jag skulle aldrig byta ut R, eller vad föräldraskapet ger mig - jag tänkte senast idag på att R är den coolaste lilla människan jag nånsin har träffat - jag menar bara att det verkar vara omöjligt att förstå innan hur mycket ens egen egoistiska frihet begränsas när en får barn. Jag var beredd, men jag förstod ändå inte vidden av det hela. Det kanske låter konstigt, men jag förstår mycket bättre nu att barn faktiskt inte är nåt för alla. Jag kan känna ibland att jag vill säga det här till mina barnlösa vänner, jag vill säga "njut, sov, gör vad du vill när du vill, passa på, du kanske inte ska hänga upp dig på det där med barn?", men det kan jag ju inte, såklart. Jag vet ju så väl hur det känns när en är på andra sidan, och längtar, och de som inte längtar har väl andra problem som inte gör livet till en enda stor valfrihet och njutning twentyfourseven. Jag vet ju det. Men det är synd att en inte kan hoppa tillbaks till det gamla nu och då och verkligen ta tillvara på all tid. 

Trötthet och livspussel

Jag är så trött. Kommer jag nånsin sluta klaga på det? Kommer jag nånsin få sova en hel ostörd natt igen? R är jätteförkyld och helt rosslig, men han sov ändå helt ok inatt, eller så klängde han bara på I istället för på mig, för när jag imorse sa att jag tyckte att han sovit bra tittade I på mig som om jag vore helt galen. Hursom, han ammade först vid 7 på morgonen, så win för mig. Jag lyckas även att inte vara helt orolig för att han kommer dö av lunginflammation. 

Men alltså livspusslet som föräldrar, ack så svårt när inget i det här samhället arbetar för jämställdhet. Jag inser hur mycket bättre jag och även vårt förhållande mår under de veckor då vi delar i stort sett jämnt på ansvaret för R och hemmet, som just nu. Jag har nästan helt struntat i allt fixande hemma den senaste veckan och fokuserat på att vila, och I har tagit en större del. Det är rätt smutsigt som vanligt där hemma, men det är viktigare att vi mår bra. Vi håller undan disk och tvätt, ser till att vi alla är rena och mätta. Städningen får vänta. Det enda dåliga samvetet är över R:s farmor som ju är hemma med honom hos oss om dagarna och som därför drabbas av smutsen mer än vi, och därför städar lite när hon har tid vilket jag inte tycker att hon ska behöva göra. På tal om allt det här har jag börjat läsa om Bitterfittan som jag läste och storgillade när den kom ut 2007 (dvs långt före jag själv befann mig i situationen som beskrivs i boken - trött mor som funderar på hur fan en ska lyckas leva jämställt).

Så fort vi har lite mer pengar ska jag leta rätt på en bra psykolog och gräva i mig själv en gång för alla. Jag tror att det är en bra tid för det. Jag var en sån som något naivt trodde att lyckan skulle komma automatiskt med moderskapet. Och jag ÄR i grunden mycket lyckligare än för kanske tio år sen, men det kom delvis redan före R (även om vardagslyckan har accentuerats med honom, det blir ju en helt annan mening med att bara finnas till när en annan människa är så beroende av en). Jag minns inte när det vände, men jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en rätt lycklig människa och att jag var tvungen att lära mig att identifiera mig med det, istället för den depressiva sidan som jag ditintills hade identifierat mig med. Men nu måste jag fundera ut vad jag vill göra med mitt liv, förutom att vara mamma (jag börjar till exempel känna att min gamla aktivistsida börjar vakna till liv igen, vilket känns hoppfullt). 

Rätt meningslös redogörelse för en halv dag

Vad jag gör?

Just nu: ligger bredvid min sovande son som precis vaknade i sin spjälsäng och som jag därför lyfte över till vår säng och passade på att lägga mig. Måste dock stiga upp igen och ta ut libser etcetera. Testar blogga från mobilen.

För 10 minuter sen: whatsappade med min syster som typ sa "ajdå" och inget mer när jag berättade att jag inte helt är på topp just nu. Känner att jag än en gång ger upp på nåt slags djupare relation med henne.

För 1 timme sen: åt middag som jag hade lagat medan I lade R. Tror han har insett att han måste lära sig att lägga honom trots att det innebär gråt och tar lite tid.

För 3 timmar sen: traskade ner på stan alla tre, en av oss rödgråten, för att panikköpa ett par gympaskor till R eftersom han har fått skavsår av de jag köpte häromdan. R gick absolutely bananas i sportaffären. Så himla kul med alla färgglada kläder och skor! Vägrade låta sig fångas in eller stoppas! Skrek av glädje osv osv. Fick stoppa in honom i selen för att överhuvudtaget ta oss hem.

För 3.5 timmar sen: hade psykbryt i soffan pga plötslig känsla av att fan jag kanske inte vill bo i det här landet pga plötslig total trötthet på att aldrig få känna mig helt hemma, alltid bli sedd som utlänning, alltid stå ut på nåt sätt, i kombination med förkylning, trötthet, stress. I satt hemma och jobbade och lyckades tackochlov dra upp mig ur det hela.

För 5 timmar sen: fick svar på mailet jag hade skrivit på perfekt välformulerad katalanska till en möjlig förskola för R. Det stod ungefär "du kan ringa för att få den här informationen". Hur tänker de där? Mailet innehöll tvp enkla frågor som de rimligtvis borde ha ett standardsvar på men istället för att helt kort ge den infon per mail förlorar de tid på att svara med ett helt meningslöst mail och sen sitta och förklara allt per telefon. Jag ringde såklart inte pga skyhöga nivåer av telefonskräck på katalanska just idag. Vilket till viss del senare utlöste psykbryt.

För 8 timmar sen: satt i telefon med min chef på jobbet och lovade att jag ska ägna hela morgondagen åt att göra en grej som egentligen inte alls ingår i mina arbetsuppgifter och som jag inte alls har tid för. Precis den typ av grej som hon har sagt att jag inte ska behöva göra just nu eftersom vi alla är överens om att jag har nog med jobb. Lovely. Plus att jag har en intervju som jag helt har glömt boka ett rum för.

Aj, får väldigt ont i handen av mobilbloggande plus att jag verkligen borde sova så nu struntar jag i att wrappa upp det här på nåt sätt och går och tar ut linserna istället och går och lägger mig med min onda hals och kanske nån podcast.

Mer om det där att hålla käften (eller inte)

Hej jag ägnar en del av min egentligen alldeles överfulla jobbdag åt att diskutera på facebook med en gammal brittisk kompis som tänker rösta på UKIP. Och det lär ju vara helt totalt in vain, men jag kunde faktiskt inte hålla käften. Nej i såna situationer är jag tackochlov riktigt dålig på att hålla käften. Och alltså ingen annan sa nåt. Blir helt galen. Hade väntat mig dels en shitstorm av en del av hennes brittiska vänner, dels nån liten klapp på ryggen av våra gemensamma vänner som jag vet snarare delar mina värderingar?! (Det är alltså en tjej jag lärde känna här i Spanien för länge sen, som flyttade hem för säkert 6-7 år sen och vi har inte setts sen dess).

Ja ja, nu ska jag tokjobba de kvarvarande två timmarna. 

PMS och parklek

Det här skrev jag igar, men jag hann visst aldrig posta det:

Den där speciella sortens irritation som dyker upp vid pms. Den där som kommer nerifrån magen, upp genom bröstkorgen, tränger sig upp till huvudet och pyser ut genom munnen. Den fyller mig just nu. Tur att jag är så bra på att hålla käften. 

Sitter på jobbet och saknar min lilla goldilocks, efter att ha tillbringat varenda timme av helgen nästan helt ensam med honom. Igår var en helt underbar vårdag och vi hängde i olika lekparker i över tre timmar. Som tur är uppskattar vi båda mer att vara utanför själva lekdelen av parken och upptäcka träd och larver och sånt. Jag fick nog mer naturkunskaper med mig i bagaget än jag tror av min biologmor och nu sipprar de fram, ivrigt påhejade av det där vad det verkar nästan instinktiva intresset för natur hos en 1-åring. 

Fick även än en gång bekräftat hur mycker annorlunda jag känner mig som här ibland (oftast inte, såklart, oftast tänker jag inte ens på att jag inte är härifrån, men vissa grejer sitter i...). R satt glatt i en sandlåda och lekte med rätt blöt sand och blev följaktligen sådär lagom smutsig SOM BARN JU BLIR. Två olika småtjejer kom fram ett flertal gånger och stod längtansfullt och tittade på, men fick inte leka i sanden för sina pappor EFTERSOM DE HADE SÖNDAGSKLÄDER PA SIG. Jag tyckte så himla synd om dem och var mer än lovligt sugen på att fråga papporna om de inte har tvättmaskin hemma. Men jag höll såklart käft. Och lekte lite extra vilt med R så han smutsade ner sig ännu lite mer (fast sen försökte jag faktiskt få med mig honom till nån annan aktivitet så att de stackars kidsen inte skulle behöva vara så avundsjuka). En stund senare kom tackochlov ett infött kompispar förbi parken och bekräftade att inte alla spanjorer-katalaner tänker så (vilket jag såklart vet), samt att det kanske är lite mer söndagskläder i just den här delen av stan (generellt medel-övre medelklass) än i övriga Barcelona. Jag vet faktiskt inte om jag vill att R ska växa upp i den här stadsdelen, den är så himla homogen. Visst, han kommer att besöka andra delar av stan med folk från hela världen, men ändå, det är de här ungarna han kommer att gå i skola med (eller, de lär väl gå i nån privat religiös skola, hej jag har fördomar).