stackars lilla bortglömda blogg

jobbstress och värme gör tydligen att en glömmer bort att blogga. nu, dock, enbart en dryg jobbvecka kvar till semestern och det börjar ÄNTLIGEN lugna ner sig lite. eller sa är det bara jag som är tankspridd och har glömt hälften av det jag borde göra? mycket möjligt. chefen är dessutom bortrest den här veckan, vilket betyder att det inte ramlar in femton telefonsamtal fran henne om dagen med motsvarande femton extra saker att göra.

sitter och smasvär över mina obekväma ben. de tycker inte alls om att sitta ner för länge och börjar smavärka efter ett tag. hasar runt barfota mellan varven sa fort jag är ensam pa kontoret.

för övrigt känns det som om hela stan har semester förutom jag. universitetet är nästan öde och igar kväll, när vi var ut en sväng och at middag i born, kokade stan av semesteryra. det kändes snarare som en fredags- än en mandagskväll. blev medryckt ända till imorse da jag insag att jag var tvungen att stiga upp istället för att ligga kvar och semesterdra mig.

ja, ja, snart är det min tur.

snoppar

awww, den äldre katalanske läkaren som gjorde ultraljudet häromdagen (eller, det mesta gjordes av två studenter som misshandlade min mage en aning och inte riktigt alltid verkade veta vad som var upp eller ner): "tienes un bebé precioso". smälter lite i hjärtat när jag tänker på  det. för övrigt föreställde det enda tydliga fotot vi fick en liten minisnopp, så vi kan tydligen vara rätt säkra på att det är en nene. men alltså hur tänker de när de lägger ner mer tid på att få till ett snoppfoto än ett vettigt huvudfoto? ja ja, vi kanske ska rama in det och reta honom med det när han blir tonåring. är mycket förvånad också över att min (ooh kvinnliga mystiska) intuition från de senaste veckorna stämde. trots att jag egentligen alltid har föreställt mig själv med en dotter, har jag de senaste veckorna med jämna mellanrum kommit på mig själv med att tänka på den där inne som en pojk. 

om nom nom & viktfascister

en grej till (jävla gravidblogg det har blivit av det här): hungerperioden har verkligen börjat. har plötsligt bättre aptit än någonsin. skulle kunna äta vadsomhelst (förutom kött/fisk då) närsomhelst. just nu dreglar jag till exempel efter att ha sett lunchmenyn för en av mötesdagarna nästa vecka. dock: hatar att de är så himla pedantiska med att man inte får gå upp för mycket i vikt som gravid i det här landet. vill verkligen inte få en ätstörning på kuppen, men kan inte låta bli att tänka på nästa invägning varje gång jag mular i mig nåt mindre nyttigt. fast ok, var underviktig från början och har sammanlagt gått upp 2 kilo (senast jag blev vägd, säkert mer nu. förresten, gah, förnedrande att BLI VÄGD, utan val liksom. jag som aldrig väger mig), så förhoppningsvis tar de det i beaktande, de spanska viktfascisterna.

kontrollfreaks & separationsångest

alltså har börjat få separationsångest från min kille när vi skiljs åt på morgnarna. hur sunt är det? och hur gott bådar det inför nästa veckas jobbmöte i tyskland? kommer jag att få ett hormonsammanbrott mitt under min presentation? 

för övrigt: imorgon är det dags för ultraljud número dos. får förhoppningsvis veta könet. inte för att det spelar nån roll, men tänker att det kanske känns verkligare då. fattar inte folk som tycker det förstör överraskningen?! tycker det verkar finnas nog med överraskningar och nyheter ändå under och efter en förlossning. vill helt enkelt veta så mycket som möjligt så snart som möjligt. ja, jag är ett control freak av stora mått. har tillochmed en egen signaturmelodi som antingen jag själv eller min kille eller båda sjunger när nån av oss är lite väl kontrollfreakiga. 

(min chef avslutade nyss ett mail med att be mig ta med fotot från ultraljudet till morgondagens eftermiddagsmöte. awww.)