New ways of risking our lives II

Idag snubblade R och föll rakt in i en vass dörrkarm. Han grät tröstlöst i nån minut, men blev nästan lika snabbt glad igen. Och helt pigg och alert efteråt. Men med en ful vertikal bula mitt i pannan och ett hack som tack och lov inte gick igenom huden (herregud, vad skulle jag ha gjort då, ensam hemma och med blodfobi? Antar att jag skulle skärpa till mig och inte svimma?) och ganska snart jämnade ut sig. Nu, några timmar efteråt, sover han och jag har varit in och pillat på honom några gånger för säkerhets skull.

I alla fall. En stund efter fallet lyckades han få tag på ett glas (jag såg att han gick iväg med det, men min hjärna hann inte riktigt registrera att litet barn med glas = no no) som han såklart tappade i golvet med resultatet glassplitter överallt. Jag såg framför mig hur vi hade undvikit blödande jack i pannan bara för att drabbas av massivt skärsår av vass glasbit. Det bör sägas att det ju inte är jättelätt att sopa upp glasbitar med en liten som vill hjälpa till. Men det löstes med hjälp av universallösningen ipad i soffan och ingen av oss fick ett enda litet skärsår.

Sen åt vi middag och han proppade i sig så mycket sojakorv på en gång att han höll på att kvävas. Flera gånger om. Och fattade definitivt inte vinken när jag gick över till att ge honom en bit i taget, utan blev istället mycket upprörd (= vifta vilt omkring med händerna och kasta (plast-)fatet i golvet). Nåja, vi överlevde även det, samt efterrätten jordgubbar (såg i mitt inre hur en hittills dold allergi plötsligt skulle blossa upp - jag var själv allergisk som barn så det var inte så himla långsökt ändå).

Vissa dagar alltså. Men nu sover han som sagt tryggt i sin spjälsäng där han rimligtvis inte kan skada sig. Måste bara gå in och peta på honom lite...

Mer ord II

Glömde ju även:
ta = tack
bii = bil

Och nytt sen igår:
öja = öra
pla pla = klapp klapp

Så biasen mot spanska kanske inte är så himla stor ändå. Och det går undan i utvecklingen, han är så himla nyfiken på nya ord just nu.

Mañana!

Imorgon eftermiddag ska jag köpa:

1. En mascara (använder inte jätteofta, men vissa dagar, när min trötta uppsyn riskerar att nås av alltför många "oj vad du ser trött ut"-kommentarer, brukar jag stryka på nåt lager och ser genast nästan vaken ut)
2. Nya skor till R (alltså han verkar inte bry sig själv eller tycka att det är obekvämt, men jag tycker hans gympadojor börjar se mer än lovligt små ut)
3. Mat (bäst att ha ett välfyllt kylskåp för att undvika strax-efter-lön-fällan att äta ute)

Använder i detta nu de sista bortglömda slantarna på mitt svenska konto till att fika.

Mer ord

Jag glömde ju förresten två väldigt viktiga ord i R:s ordförråd häromdagen:

teta = bröst, när han vill amma
apa = apa

Strejk

Idag är det universitetsstrejk här. Jag lämnade R med sin farmor som vanligt, men passade på att ställa mig och diska innan jag gick hemifrån. Traskade sen ner till skatteverket och lämnade äntligen in blanketten om förskottsavdrag på skatten som arbetande småbarnsmor (100 euro/månad tills barnet fyller 3 år. Hittills har jag dragit av det på deklarationen men behöver pengar NU tack. Fast det lär dröja några månader innan de har behandlat ärendet). Där träffade jag på en kollega, en annan hårt arbetande småbarnsmor som också passade på att utnyttja lite huxfluxledig tid till annat än enbart strejkstödjande. Nu sitter jag på ett kafé och svarar på lite mail och sånt, men tänker inte lyfta ett jobbfinger trots att jag precis fick ett mail från min chef som bad mig göra en grej. Hon kan helt klart göra det själv eftersom det dessutom gäller en sak som hon själv har klantat till och som hon vill att jag ska ställa till rätta, som alltid. Eller så gör jag det imorgon, mer troligt. Hej vad bitter jag låter. Men imorgon är det fredag OCH jag borde rimligtvis få lön!

Språk vid 15 månader

Hej här kommer en minnesanteckning över ord R använder, som drygt 15 månader gammal: 

mamma
pappa
yaya = farmor
mia = hans kusin, samt möjligtvis även generellt för barn runt hans egen ålder
mua = pussljud samt hand mot munnen för att säga hejdå
no = nej
oja = hola = hej 
oja = telefon (kommer av att han säger hola i telefonen)
ma = más = mer (han säger även nåt som liknar på mera på svenska ibland, typ "mija")
pa = pan = bröd
pa = parque = park
pa = pájaro = fågel
agua = vatten
titta = titta
titta = sitta
ette = este = den här
api = lápiz = krita/penna
uvo = búho = uggla
vavva = hund
mja = katt
vaya vaya = oj oj
jattá = ya está = klart
totija = tortilla = spansk omelett
pala = spade
tote tote = trote = trav = det han säger när han ser en häst eller rider på nån form av låtsashäst

Det är väldigt spännande att se en tvåspråksutveckling på så nära håll. För tillfället känns det ju ganska klart som att spanskan väger tyngst, även om jag märker att han förstår svenska väldigt bra. Men, det kräver nog en ansträngning från min sida för att han faktiskt ska växa upp och prata svenska. Jag tror på att skapa utrymmen där svenskan är viktig, eller det enda sättet för honom att kommunicera, t.ex. fortsätta med våra skypar med familjen där hemma minst en gång i veckan, träffa mer svenska barn här i Barcelona, kanske börja på svenskt lek- och lär (som tydligen ska finnas här) lite senare, läsa böcker och se filmer på svenska... Det känns som en utmanande men rolig uppgift! Jag har ju själv vuxit upp utan att kunna prata med halva min släkt (finska) och vill verkligen inte göra om min fars misstag.

Bland annat om att góra intervjuer och bli kallad den lilla blonda

Jag är ensam på kontoret och min hjärna tror att jag kan slappa nu bara för att jag nyss lyckades boka in en JÄTTEVIKTIG intervju. Men det kan jag inte, jag har inte tid. Jobba, jobba!

På tal om intervjuer så hatar jag hela processen av att ta kontakt med folk och förklara projektet och varför jag vill intervjua dem. Och för tillfället håller jag på att boka in 25 stycken, dvs arbetsdagarna är fyllda av min hatsysselsättning número uno (plus en massa annat som också måste göras). Som tur är funkar ju mail så himla bra nuförtiden, nästan bättre än telefon för de flesta, så hittills har jag inte behövt ringa ett enda (!) scary samtal. 

Sen måste jag göra intervjuerna också, vilket väl inte heller är topp fem av favoritgrejer, men det kan knappast bli värre än för några år sen då jag intervjuade en massa brandmän och poliser utan att helt ha koll på eller intresse av ämnet vi pratade om. Alltså skamsköljningarna när jag satt och transkriberade och hörde en brandmanschef helt jävla machistiskt kalla mig "den lilla svenska blonda" (fast på spanska då) och mig själv liksom bara skratta till lite. Men vad kunde jag göra? Skälla ut honom? Jag var ju tvungen att göra intervjun. Men den frasen ringde i mina öron ett bra tag efteråt. 

Dock kan det faktiskt vara underlättande i vissa situationer som socialantropolog att bli tagen för ung och oerfaren, eftersom högt uppsatta människor i mindre utsträckning känner sig hotade och det då är lättare att komma under ytan, under den officiella diskursen som de gärna drar till med och ofta är omöjliga att locka bort från. OBS! Föredrar alla dagar att bli tagen på allvar, men försöker se nån positiv aspekt med this young face of mine i jobbsituationer. Ungdomar är ju för övrigt också ofta lättare att prata med när en inte verkar vara tusen år äldre än dem själva och det blir mer peer-to-peer än den respektingivande forskaren som kommer von oben. 

Hej nästan helg!

Och så plötsligt vaknar jag och känner mig nästan utvilad och helt positivt inställd till tillvaron igen. Solen skiner och även om jag gick och lade mig alltför sent sov jag bra de timmar jag sov (R är förkyld och sov oroligt och snorigt första halvan av sin natt, men sen helt plötsligt blev han mindre snorig och sov bättre än på länge). Och det är torsdag och bara två korta jobbdagar kvar till helgen och i eftermiddag får jag förhoppningsvis några fräknar i ansiktet i en lekpark. 

Hej ytlighet II eller hej karma!

Jag tappade min sminknecessär nånstans igår. Misstänker att den föll ur väskan i lekparken. Äger nu, förutom noll euro, noll smink. Tack tack. Det är högst troligt karma som säger till mig att jag inte borde ha tagit den där lunchboxen med Musse Pigg på som nån hade glömt i parken (vilket jag aldrig skulle ha gjort om inte min svägerska hade insisterat. Plus att våra kids redan hade länsat den på kex och det hade verkat jättekonstigt att lämna kvar den då när alla såg, så himla uppenbart i så fall att den inte var vår). 

En rant om varats olidliga seghet

Hej hej, vad trött jag är. Funderade på att nödtrycka på hissen mellan två våningar på väg ner imorse och passa på att sova en stund innan de kom och räddade mig. Är helt paralyserad idag, har tokmycket jobb men förmår mig inte att ta tag i det, sitter mest och stirrar och var nära att börja gråta på ett möte nyss av ren "jag skiter så himla mycket i allt det här egentligen"-uppgivenhetskänsla. Inser att jag låter helt deprimerad nu, men det är jag inte. Det är bara en dålig dag, och lite för många stressfaktorer i min hjärna, och jag sitter och tittar på ett foto på min telefon och tänker att jag ju bara vill vara hemma och gosa med R, ska det vara så mycket begärt? Jävla livspussel. I Sverige skulle jag fortfarande kunna vara föräldraledig och i det här jävla landet har jag redan jobbat i nästan tio månader, längre än jag var gravid. Annars känns jobbet generellt lite bättre, men långt ifrån som en permanent lösning. Framförallt måste jag håva in mer pengar. Vi äger cirka noll euro sammanlagt i min lilla familj just nu. Som tur är borde jag få betalt för översättningsjobbet på fredag, det som jag försöker beta av en stund varje kväll (tur att det har lång deadline). Jag vet att jag har det bra, men allt blir så grått utan pengar, ett lager ångest över det hela. Och I får riktigt akut ångest av allt det här, vilket gör det hela cirka tusen gånger värre, eftersom han blir helt nere. Igår beskrev jag det för en kompis som att det är som att ha ett svart moln där hemma. Tackochlov känner han sig lite bättre nu och tog sig tillochmed till läkaren igår för att få ångestdämpande, och jobbade sen på en grej som han i alla fall kommer få lite pengar av den här månaden. Men, alltså, vad segt allt känns. 

Nämen nu får det räcka

Gick precis ut i jobbkorridoren och torkade några tårar och djupandades och skrev den här anteckningen på min telefon: "SÖK JOBB!!!!!!!!!!!!".

Sån är stämningen just nu. Så jävla trött på att bli behandlad som en barnunge av min chef samtidigt som jag har en jäkla massa ansvar som jag aldrig får cred för att axla och definitivt inte tillräckligt betalt för. 

Och obs obs, vi känner alltså exakt likadant båda vi två anställda just nu, så det är inte nåt som min lilla stressade hjärna har totat ihop för att få fly från hela situationen.

Gölle

Det är rätt praktiskt med spanska mattider ibland och att alla följer dem såpass strikt: Lekparken precis bredvid oss är till exempel helt tom på barn mellan cirka 14.30 och 16.30 på helgerna, om en vill upptäcka den i lugn och ro utan större barn som springer omkull den här lille som fortfarande är något ostadig på ojämnt underlag. (Lekparkerna är även helt tomma om det är mulet och lite kallt med minsta risk för regn. Galonkläder, eller praktiska utekläder för barn, eller för den delen begreppet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", existerar helt enkelt inte här).

En sån där rätt grå tisdag i februari och jag sitter ensam på jobbet

Hej hej, jag jobbar mest och stressar och försöker ihop allt. Det känns som om det är nu jag börjar jobba på riktigt. Har påbörjat ett nytt projekt som enbart jag sköter till hundra procent just nu. Full fart på jobbet således (men jag tillåter mig en bloggpaus eftersom jag lämnade in en stor ansökan sent igår och kom in tidigt idag pga tidigt läkarbesök imorse) och full fart hemma och däremellan en jävla ekonomisk oro. Vi får det inte riktigt att gå ihop just nu, efter en flytt som tog alla våra futtiga besparingar, och I som har jobbat på ett eget projekt utan att få betalt i två månader. Det var liksom inte meningen att de två sakerna skulle sammanfalla, men nu råkade vi hitta den här fina fina lägenheten precis då I's inspelning var planerad. Och hade vi inte flyttat hade vi haft problemen med den andra lägenheten fortfarande. Så ok, fattiga, men med en bra lägenhet i alla fall. Jag har fixat lite översättningsjobb som jag ska jobba med när R sover om kvällarna, vi måste ju upp ur det här på nåt sätt. I har ett nytt stort jobb på gång, förhoppningsvis går det igenom. Det är fasen inte alltid roligt med frilanseri.

Och så allt det vardagliga: lätt ångest över allt som inte hinns med, mest städning och sånt. Hur hinner folk? Eller, folk i allmänhet kanske inte har småbarn som kräver hundra procents uppmärksamhet hela tiden och som är livrädda för dammsugare? Jag är ju oftast ensam med R om kvällarna och när han har somnat försöker jag fixa det mest akuta, till exempel uppröjning i köket, eller slänga i en tvätt, men sen måste jag liksom hinna vila lite också, samla tankarna, och jag kanske prioriterar det framför ett rent hem i lite större utsträckning än gemene mamma? Och så vaknar R rätt ofta efter en eller ett par timmar, och kanske varannan kväll är det efter det omöjligt att lägga tillbaks honom i spjälsängen (dvs han fullkomligt klamrar sig fast vid mig) det vill säga jag lägger mig med honom i vår säng.

Imorse var vi för övrigt på 15-månaderskoll och nu har kiddot äntligen börjat få fart på viktuppgången igen. Mellan 6 och 12 månader gick han bara upp totalt 600 gram, men nu hade han ökat 1 kilo på tre månader och väger nu nästan precis 10 kilo och är 76,5 cm lång. Muy bien! Det känns bra. Jag har liksom haft det i bakhuvudet hela tiden och går ständigt och funderar på om han får tillräckligt mycket och tillräckligt näringsriktig mat i sig, men nu har jag ju fått kvitto på att han får det och ska således lugna mig en aning.

Mat och sömn, mat och sömn, mat och sömn. Att det basala ska ta så mycket tankekraft. Men det är väl bara så just nu. Snart är vi ute ur träsket.

Och snart måste vi välja/fixa förskola till hösten. Gulp.