Sitter och tänker på hur fint det är att man kan inspirera och påverka folk bara genom att finnas till omkring dem, och vara sig själv och tycka saker. Som min sambo t ex: på senaste jobbmiddagen hade han tydligen pratat feminism med några jobbarkompisar (spanska MÄN) och varit den som försvarat feministiska resonemang. Det hade inte hänt för bara några år sen när jag fortfarande kunde riva av mig hårtussar i frustration över att vissa saker inte gick in. Men det gör det tydligen, man får bara nöta i cirka tio år (hej i oktober är det tio år sen vi träffades, och obs alltså hade on and off-relation och träffade andra hit och dit i några år först). (Och ok, senast ikväll sa han om nån tjej att hon är "como un tío" och jag "fast tjejer kan ju också vara så" och han "jamen såklart, men du fattar, det är ett sätt att beskriva". Ja, men...)
Och nu, för en filmgrej han håller på med har han bestämt att alla eventuella intäkter ska gå till ett välgörande ändamål. Jag: "Me gusta, mucho!" Han: "Lo sabía, te conozco" Jag, kan inte låta bli: "Lo haces por mi, no?" Han: "Sí". Så fint ändå att även gamla hipsterspanjacker kan lära sig sitta.
För övrigt jobbar jag mest, men efter september kommer allt vara lite lugnare, i alla fall enligt planen men det kan man aldrig så noga veta. R sover rätt krattigt igen, vaknar mycket och sover lugnt bara i vår säng, men det är väl som det är. Jag antar att det har med utveckling att göra. Vi borde köpa nån slags juniorsäng istället för spjälsängen, jag har en känsla av att han skulle trivas bättre, plus att vi då skulle kunna i alla fall halvligga bredvid honom och natta om istället för att lyfta över honom till vår säng och sen inte lyckas få tillbaks honom till sin egen säng. Jag samsover gärna men just nu ligger vi liksom utträngda på varsin kant, medan R breder ut sig i mitten. I lider nog mer än jag, jag tycker det är ok bara R sover, jag anpassar mig liksom, kanske lite för mycket, jag kanske borde tänka mer på mig själv, men vafan, de här åren är så korta, det kommer inte alltid att vara så här, måste behålla perspektivet.
Om nån vill ha ett boktips tycker jag ni ska läsa Amy Poehlers självbiografi. Man kanske bör ha nåt slags intresse för komedi för att uppskatta den helt men annars är den som den bästa sortens självhjälpsbok alltså en bok som inte är skriven eller tänkt som en självhjälpsbok men som får en att skratta, känna igen sig och samtidigt ger fina råd om livet från en som kommit en liten bit längre på vägen.
Nu vaknar nog R snart, måste göra mig redo för natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar