Hej besvikelse över noll egentid i slutet av dagen

Klockan är 23 och jag har precis lyckats få mitt barn att somna. Jag har helt klart PMS för tålamod är verkligen inte ledordet för dagen. Var sugen på att bara lämna honom i sin säng ett tag, men skulle aldrig kunna höra honom gråta ens trettio sekunder ensam i en spjälsäng, så släppte den idén väldigt snabbt. Nåja, till slut somnade han efter tusen varv av teta, sång, schhhh-ande, vaggning och milt fasthållande. Men alltså känslan att ha cirka noll minuter över för sig själv i slutet av dagen? Så jävla tråkig, så nu kommer jag vara vaken alltför länge för mitt eget bästa och säkerligen vara på ännu sämre humör imorgon. Dock började kvällen rätt strålande med att I och R kom och hämtade upp mig på jobbet och fick njuta av luftkonditioneringen en stund (samt blev utsatta för min chefs massiva glädje över att få träffa R igen. Obs att R är extremblyg för nya människor och troligen blev lätt traumatiserad på kuppen). Sen gick vi och fikade jättedyr och rätt äcklig kallpressad juice samt en blåbärsmuffin som vi satt ner och njöt av i cirka 2 minuter innan R inte orkade sitta stilla längre. Vi var så glada över att vara tillsammans allihop nere på stan en helt vanlig onsdagskväll så vi glömde visst att han inte alls är restaurang- eller fikakompatibel för tillfället. Så då tog vi tunnelbanan hem. Det är Rs favoritsysselsättning, att åka tåg. Sen åt R middag, bestående av ett kokt ägg samt zucchinisoppa som han inte ens rörde vid (ägget glufsade han i sig). I gick för att träffa en kompis och jag gissade på en tidig ensam kväll för mig själv eftersom R verkade trött, men ack så fel man kan ha. Kan det vara så att en nästan 21 månader gammal unge inte behöver sova på dan längre? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, är han omöjlig att söva på dagen (för sin farmor - jag tycker oftast det är lättare att lägga honom på dagen) och hoppar därmed över siestan. Nattningarna de dagarna går fullständigt av sig själva, även om det oftast blir lite väl tidig läggning med extremtidig uppstigning som följd. Pest eller kolera, liksom. Alla dessa avvägningar.

Vill bo i prunkande grönska, nu tack

Det är konstigt hur snabbt ens åsikter och preferenser ändras i takt med att föräldraskapet fortskrider. För några år sen skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken att bo i området där vi bor nu. Det var mycket viktigare att snabbt kunna promenera hem från en utekväll än att ha nära till parker. Och för bara ett drygt halvår sen, när vi flyttade till vår nuvarande lägenhet, kunde jag inte alls tänka mig att flytta ut från Barcelona. Nu börjar vi överväga det, vi kanske testar? Kanske det vore skönt under några av de här småbarnsåren, då vi ändå inte sådär spontant utnyttjar allt vad storstaden erbjuder, att bo en halvtimme eller så bort med tåg eller ferrocarril. Lite lugnare, lite grönare, kanske en egen trädgård, kanske en pool. Vi ändrar oss säkert igen i höst när svalkan och stadsupptäckarlusten återvänder (och ska i vilket fall som helst inte flytta ännu), men just nu drömmer jag mig bort till en skuggig liten trädgård där vi bara kan öppna dörren och släppa ut katter och barn. 

Generellt tycker jag alltså att livet kunde vara lite mindre såhär:

Igår 22.30. Det var fortfarande drygt 30 grader. R hade sovit en sen siesta 

och var superpigg, medan jag var extremt trött, inte hade ätit middag 

och bara ville gå och lägga mig.

Och lite mer såhär:

Grönt, skuggigt, plats att springa fritt. Den här parken ligger i och för sig bara 

20 minuters promenad eller två tunnelbanestopp från oss så vi hänger rätt ofta där.

Denna värmebölja

Hej värmen, du tar kål på mig. Du gör mig trött och irriterad. Du gör dagarna till ett enda letande efter svalka, läggningarna av R svettiga och utdragna, nätterna till ett enda kaos av uppvaknanden och svettklibbiga kroppar som försöker hitta en bekväm ställning och mesta möjliga luft från fläkten, som står på dygnet runt. Och nu, faktiskt, har du fått mig att fundera på att sluta amma. För, ett visst litet barn som sover dåligt, som svettas och är törstigt, har gått tillbaks till cirka tre tillfällen av "teta, teta, TETA, TE-TA" per natt. Och jag vaknar helt slut och uttorkad. Så nu får det vara. Jag tänkte börja förklara för R nu och sluta amma under den första semesterveckan, när det är mer OK med ännu mer kaosartade nätter. Det känns lite sorgligt, men jag tror min kropp behöver vila nu. 

Guldfiskminne och sena siestor

Jag frågar mig varför jag hela tiden tänker att det här är den sista jobbveckan innan semestern när det i själva verket är tre hela jobbveckor kvar? Det är i och för sig en ganska bra strategi eftersom jag går omkring med en rätt skön pre-semesterkänsla i kroppen. Ett stort minus dock för min ständiga huvudvärk just nu. Misstänker lite lätt uttorkning samt järnbrist. Måste komma ihåg att köpa blutsaft. Samt kopiera en nyckel till porten till I eftersom han har tappat bort sin. Om jag skriver det här kanske jag kommer ihåg det. Hej guldfiskminne.

Nu ska jag väcka R som sover en alltför sen siesta, men jag kunde välja mellan att stå ut under en svettig eftermiddag med en övertrött helt hysterisk unge (alltså hysterisk på ett glatt sätt, men helt överdrivet uppvarvad sådär så det övergår i gråt vid varje liten motgång) som inte hade sovit sin vanliga siesta mellan 13 och 15, eller lägga honom klockan 16 när vi hade ätit lunch och få en stund för mig själv. Men alltså nu måste jag verkligen väcka honom, annars blir det en extremt sent kväll...

En vändning och en helg

Såklart vände det redan dagen efter. I tog ledig i fredags eftermiddag och vi hängde hela familjen resten av dagen och när R äntligen hade somnat (denna värme som leder till extremt svårt att somna för kiddet) satt vi uppe och åt ostar och drack vin och pratade pratade pratade om drömmar och förhoppningar och hur och var vi vill leva, till klockan 2 på natten. Vilket i och för ledde till att vi båda var halvdöda när R väckte oss tidigt på morgonen, men det var det helt klart värt. Jag lyckades tillochmed nysta ut en del av vad jag vill och känner och kanske en och annan dröm. Det är nog extremt nyttigt att fråga varann om sånt ibland och försöka formulera det högt. 

På lördag morgon var vi så ute på gatorna klockan 10 och styrde kursen mot en park bredvid en byggnad där I bodde några år som barn. Den ligger även extremt nära sjukhuset där R föddes och där vi var på alla ultraljud, så I hade tagit med mig på en nostalgitur redan då, men nu ville vi se hur R reagerade eftersom parken, som nu var helt tom, övergiven och i ganska dåligt skick, har en massa statyer av olika djur som vi trodde R skulle gilla. Men nej, han blev istället så till sig över spårvagnen vi hade sett på vägen dit, att han bara pratade om "tåget" och satte sig i vagnen och ville gå tillbaks. De överraskar en verkligen ständigt de små liven. Så, vi gick en sväng i parken, tvingade mer eller mindre R att rida på några djur, och gick sen och tog spårvagnen, till R:s stora lycka. Väl hemma fixade jag lunch till R medan I åkte och handlade till en mexikansk lunch vi skulle äta hos våra vänner som bor cirka två minuter från oss men som jag fortfarande inte hade varit hos sen vi flyttade hit i december (medan vi har bjudit dem på lunch/fest två gånger)... Så vi bjöd helt enkelt in oss, med argumentet att de har luftkonditionering, och lagade en del av maten (rätt misslyckade quesadillas eftersom I fixade över maten och inte trodde på mina råd trots att jag hade förhört mig om receptet med min mexikanska jobbarkompis tillika fd KOCK!). Sen gick liksom hela dagen, som det brukar bli på helgluncher här. Och nu är det söndag, redan. Jag var ensam med R på förmiddagen, traskade runt till två olika parker i gassande sol och höll på att gå under av svett. Nu har I tagit med honom på en promenad (för att äta glass, misstänker jag) och jag har äntligen en stund för mig själv och har börjat skissa på några idéer för ett projekt som jag insåg att jag åtminstone måste försöka mig på, efter att ha formulerat mina drömmar högt i fredags natt. 

Det blir bra det här livet.

Svackor

Gah, jag orkar inte. I har hamnat i nån slags svacka igen och är helt icke-kommunikativ. Senast i söndags eller måndags var allt frid och fröjd och vi planerade en massa och gjorde tillochmed en familjebudget för att komma på ekonomiska fötter igen och jag minns att jag tänkte att vi hade det så bra. Sen hann vardagen ikapp och jag antar att han har haft en skitvecka på jobbet och som vanligt tusen ångestgrejer i huvudet. Men, eftersom jag själv är extremt trött och tja, rätt låg jag också, mest på grund av trötthet tror jag, samt av vardagen som känns som nån slags varm och fuktig sänkmark just nu, så orkar jag inte lirka och gräva i vad det är som felas honom. Jag orkar inte vara mamma till nån annan än R just nu. Så jag har gråtit lite av frustration och nu sitter jag med datorn i R:s rum för att få vara ifred och han gick just och lade sig utan att säga godnatt, efter att jag i och för sig demonstrativt hade tagit med mig datorn hit in utan att säga ett ord, efter att han hade varit helt opepp på mitt förslag att se en serie som jag i mitt anletes svett laddade ner igår, och efter att han inte ens hade sagt tack för middagen som jag var och handlade och sen lagade (ok, en sallad, så "lagade" kanske är att ta i). Egentligen blev jag först sur av att han när jag kom hem från affären låg i sängen med R och kollade på nåt på ipaden när han egentligen borde ha försökt lägga honom eftersom klockan var närmare 21. Och han hade såklart inte ens borstat tänderna på honom eller satt på honom en blöja ifall han skulle råka somna (ok, det händer i och sig inte). Jag orkar inte med att alltid vara den förnuftiga.

Och alltså jag inser ju att han inte är tankeläsare och att jag borde ha förklarat allt det här, men jag orkade bara inte försöka förklara mitt beteende för nån som inte har gjort den minsta lilla ansats till att verbalisera sitt kassa humör de senaste dagarna. Så jag är tyst jag också.

Och jag vet ju att det kommer att bli bra. Att det vänder. Att det är vardagen och tröttheten och noll pengar och noll ork som gör det här med oss och att det inte hjälper på att vara två överkänsliga personligheter under samma tak. Men det är sjukt jobbigt att inte känna att jag har honom vid min sida just nu, när jag ändå tvivlar på cirka alla mina mänskliga relationer.

Semesterlängt

Jag är så himla glad för häromkvällen lyckades vi ÄNTLIGEN boka semesterhemresa i augusti och vi ska för en gångs skull vara en hel vecka i Stockholm eftersom vi får låna en kompis lägenhet, och sen en hel vecka på landet hos mina föräldrar. Vill åka nu nu nu. 

Dock, igår skrev jag jättepeppade mail till mina cirka nio kvarvarande kompisar i Stockholm med omnejd och bara fyra har svarat varav två inte är i stan precis då (eller ja, en visste jag ju om eftersom vi ska bo i hans lägenhet och den andra kommer att vara här i Katalonien just då eftersom hennes barn är halvkatalaner). Det blev lite antiklimax, men jag antar att icke-svar av de andra beror på semestertider där borta just nu.

I alla fall, så skönt att ha det planerat och att se fram emot. De här sista jobbveckorna i värmeböljans Barcelona är aningen sega. Igår sov R fortfarande siesta när jag kom hem från jobbet vid 18, vilket ledde till att han somnade för natten först vid 23-tiden, och sov sen väldigt oroligt med en del långa uppvak pga värmen, men vaknade som vanlig vid 7-tiden. Han måste vara så himla trött idag stackarn... Men tackochlov är det lite svalare nu. Igår var tydligen den varmaste julidagen på många år. 

Tillbaks i vardagens värmebölja

Det gick bra, såklart, att vara borta från varandra en natt. R sov när jag gick hemifrån klockan 5 på torsdag morgon, och sov när jag kom hem klockan 1 i fredags kväll. Däremellan hade han frågat efter mig, men blivit lugn när I förklarade att mamma var i Italien och jobbade och åt pizza. Han verkade även förstå när jag förklarade innan jag åkte, att jag skulle vara borta när han vaknade och längre än jag brukar, för han upprepade "borta, noo!", men verkade även förstå att jag skulle komma tillbaka. I Florens var det varmt, 38 grader, och intensivt, men allt gick bra. Själv sov jag rätt oroligt under min ensamma hotellnatt, vaknade många gånger under morgonkvisten - men kanske hade det snarare med antal glas vitt vin uner kvällens middag att göra, än med R-saknad. När väckarklockan ringde hade mina stackars bröst blivit sprängfyllda. Men det gick bra det med, en snabb tömning i duschen bara. 

Det är så skönt att resan är över. Jag älskar att vara hemma. Fast nu sitter jag på jobbet, såklart. Det är bastuvarmt i Barcelona. 30 grader klockan 8 imorse och nu säkert runt 38. På jobbet har vi AC men inte hemma. Jag höll på att bli helt galen igår, hade tagit ledigt och var hemma med R. Vi var till en park på förmiddagen tills det blev outhärdligt. Gick hem och badade kallt badkar. Somnade båda två en stund på dagen. På eftermiddagen kom jag på den geniala idén biblioteket, men när vi kom fram visade sig precis en organiserad väldigt lugn sagostund för barn börja (det vill säga definitivt inte en R-anpassad aktivitet) och efter att ha gått/sprungit ett varv runt resten av biblioteket och insett att vi troligtvis ansågs som ett rätt störande element tvingades vi ut i värmen igen. Så vi gick hem och satte oss med en ipad framför fläkten. Det var liksom det enda sättet att stå ut, men jag fick aningen dåligt samvete över hur många ipad/dvdtimmar det blev igår... Alltså vad gör man i värmebölja med intensiva småbarn?