Jag sitter på jobbet och har lite grann resignerat under stressen och prokrastinerar således istället fullt ut eftersom jag inte lyckas fokusera på att ta tag i nån härva. Halva morgonen har gått åt till ett skypemöte med extremt dåligt ljud från en del av deltagarna och eftermiddagen kommer att slukas av ett troligtvis evighetslångt och rätt onödigt möte. Det vill säga det är NU jag borde ta tag i allt, men nej, jag är så trött och jag har för många bollar i luften. Varför tar jag alltid på mig för mycket? Jag tog över en arbetsuppgift av en kollega för att avlasta henne och nu sitter jag och är stressad istället, utan att lyckas delegera till vår nyanställda becaria för att allt är för snårigt och krångligt och komplicerat att det tar längre tid att sätta in nån annan i det och sen supervisa än att helt enkelt göra det själv.
Tacksamt nog för prokrastineringshumöret skickade min svägerska precis en video på min son och hans kusin när de jammar med munspel och melodika, som jag har kollat på cirka tio gånger om. De är så söta! Och så duktiga! De liksom tittar på varann och spelar om vartannat! Och dansar! Aah, jag dör söthetsdöden! Och det känns ännu mer värdelöst att sitta instängd på ett kontor för en halvusel lön istället för att vara där med dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar