man slutar visst räkna vuxenpoäng efter en viss ålder

hade lite halvt tänkt gå på konsert ikväll, men här ligger jag istället, i sängen med datorn på magen och två katter i fotändan närmast elementet. sådan är den, ålderdomen.

på tal om ålderdom har jag köpt en julgran idag. vete fan vad som har flugit i mig i år - bara för att jag inte ska fira jul uppe i norr med min familj blir jag plötsligt extremt nostalgisk och julintresserad, och går alltså och köper en gran. antar att jag får stå mitt kast och fixa pynt till den också.

hem ljuva hem

galet att det går upp och ner så snabbt att jag i detta nu inte alls kan identifiera mig med de senaste inläggen. tre dagar isär och vi ser varann med nya uppfriskade ögon igen, det gör gott att sova ensam och längta några nätter.

för övrigt är jag helt slut efter tre dagars jobb och socialisering från tidig morgon till sen kväll. och av dagens kaosjobb på hemmaplan med tusen saker att fixa. england var kallt och fuktigt, spände mig så mycket av kylan att jag har ont längs hela ryggen. men har åtminstone ätit gott och bott lyxigt, så jag bör kanske inte klaga.

nu borde jag sätta mig vid symaskinen och slutföra några julklappar, men min kropp lutar mer åt säng och serier.

jo-der

vad jag svär mycket förresten. tror jag är spanskinfluerad. säger "joder" hela tiden på spanska. på svenska är jag åtminstone aningen mer varierad.

andas, respira

imorgon åker jag iväg på jobbresa i några dagar. kan säkert vara bra med en andningspaus för oss båda.

hypersensitivity

glömde nämna att vi dessutom båda två är hyperkänsliga vad gäller att känna av andras sinnesstämningar vilket verkligen inte gör det hela lättare. en liten pust av missnöje från den ena och den andra går in i ledsenhet/frustration/osv vilket den andra plockar upp och så är loopen igång.

samboskapets baksidor

blir lätt uppgiven över att det är så mycket uppochner mellan oss just nu. från vikommervaratillsammansforeverandever i ena stunden, till misär i nästa, och så fram och tillbaks. vi som var så bra ihop! vi bråkar egentligen aldrig (hej vi är båda konflikträdda), men har de senaste dagarna haft ett antal diskussioner (där möjligtvis den ena parten börjat gråta några gånger) om, ur mitt perspektiv, inte helt livs- eller relationsavgörande saker, men som ur hans perspektiv är det.

t ex: mat.
mat är väldigt viktigt i det här samhället och så även för min kille. jag är vegan (eller kanske mer lacto-vegetarian nuförtiden eftersom mina ostsemestrar kommer tätare och tätare) och kommer dessutom från en familj där mat aldrig har spelat någon större roll. det har mer varit ett nödvändigt ont, något man måste fixa och inta för att överleva. min mamma har någon slags lätt ätstörning i grunden. det var viktigt att inte äta för mycket, det sågs som fult. bakverk fick man äta en liten bit av, även på födelsedagar. tackochlov har jag klarat mig utan någon direkt ätstörning, men mat har aldrig varit särskilt viktigt för mig och eftersom jag dessutom levt rätt fattigt under rätt många år har jag lärt mig att koka soppa på en spik, typ. jag älskar god mat, men det är inget jag kräver varje dag för att livet ska kännas ok. det här ser jag som något positivt, att klara sig på lite, veta hur man lever ekonomiskt ochsåvidare.

men nej, min sambo har lyckats vända det här till något negativt: att jag inte kräver tillräckligt mycket, eller bryr mig tillräckligt mycket om mat. att jag glatt äter en kikärtsgryta två dagar i rad. och dessutom inte äter kött då.

vi har haft oproportionerligt många diskussioner om det här och ska jag analysera det känns det som om diskussionen återkommer när vi inte är helt ok i vår relation. när det absolut ska letas problem istället för att hitta fungerande kompromisser i vardagen.

ett annat exempel: vår lägenhet.
jag trivs i vår lägenhet och är tillfreds med hur vi har inrett den. gillar att kolla saker på loppis ochsåvidare, men kommer inte på nåt akut som behöver fixas eller nåt jag absolut vill göra för att förändra den. visst, mer ljus vore helt klart önskvärt, men det är verkligen inget råtthål vi bor i. alla som kommer hit tycker den är väldigt fin.

men nej, jag bryr mig inte tillräckligt om den heller, är inte tillräckligt kräsen. borde enligt uppgift ha nått nån slags annan skala av krav vad gäller hur hemmet ska se ut. och där kommer vi också från skilda världar. han från ett konstnärshem, där det estetiska var extremt viktigt, och en samhällsklass (nån slags bohemisk överklass) där det poserades rejält med hur man hade det hemma. jag från ett icke-estetiskt medelklasshem där det enkla och praktiska premierades. i vuxen ålder har jag dessutom hyrt möblerat utan undantag, tills vi flyttade ihop, vilket innebär att jag dels har vant mig vid det mesta, dels inte har vanan inne att få bestämma hur jag vill ha allt. för att späda på det hela flyttade jag ju även in hos honom, vilket betyder att lägenheten från början har känts som hans även om vi har gjort förändringar tillsammans, köpt en del möbler, hängt tavlor ochsåvidare. sen kommer den ekonomiska biten: jag har verkligen inte råd att lägga pengar på lägenheten just nu och det har han egentligen inte heller, men, han är van att leva över sina tillgångar och det varken är eller vill jag vara.

hur sjutton kan det vara något dåligt att kunna leva enkelt? att inte kräva så himla mycket? att inte vilja konsumera så jävla mycket hela tiden? vissa saker känns det som om jag kommer stånga mig blodig mot i all framtid.

vi hade ett jättebra samtal häromdagen där vi i lugn och ro öppnade oss och pratade om allt. han bad om ursäkt för att han kan vara en jävla idiot vad gäller de här sakerna och hur han framställer dem och allt var helt lovey dovey. vi kändes sådär nära som vi brukar kännas, som att vi är bäst i världen och inget kan förstöra oss. men, idag vid lunchtid kommer vi in på den jävla pissiga matdiskussionen igen. jag framhåller igen att jag verkligen aldrig har krävt att han blir vegetarian och att jag vägrar känna mig dålig för att jag är det, att han har all rätt i världen att äta kött när han vill, att vi faktiskt inte alltid måste äta samma rätt båda två, ochsåvidare ochsåvidare. och jag vet att han har en massa issues med sig själv just nu, att han mår kasst, men ändå. man kan för fan inte bli på så dåligt humör över lite mat (som jag i och för sig tror är ett symtom på något annat - att vi inte är helt hundra procent happy go lucky just nu). jag är verkligen inte helt tillfreds med till exempel hans städ(o)förmåga, men jag anstränger mig för att framföra det på ett konstruktivt sätt, istället för att förstora det till ett jätteproblem. jag kräver liksom bara att han anstränger sig en aning för att inte bli på grumpigt gubbhumör och se allt svart vid minsta motstånd. resten kan vi kompromissa om.

klämdagar och expatriates

jobbar trots att jag egentligen kunde ha tagit klämdag. sa jäv-la duk-tig.

gardagen var ledig - día de la constitución - och sadär fin som en dag oftast bara blir om man inte förväntar sig det. at frukost pa stan, promenerade omkring i sol och kyla, hem för lunch med vin, iväg till kompisar för glögg och titt pa en vecka gammal bebis, och sen till sist middag med min bästa amerikanska som är pa besök men som sorgligt nog beger sig iväg redan imorgon. det är helt klart baksidan av utlänningskapet: den första tiden lär du troligtvis mest känna andra utlänningar och kommer dem nära eftersom alla är i samma situation och i behov av vänner. sen flyttar de iväg och överger dig en efter en.

fadren

jag träffade min pojkväns pappa för första gangen häromveckan. pa grund av olika meningskiljaktigheter har de knappt haft nagon kontakt de senaste aren. han bor dessutom i en annan del av spanien.

min pojkväns pappa är bara tjugo ar äldre än honom. servitrisen pa restaurangen där vi at middag trodde att far och son var bröder. när han var i min killes alder hade han redan tre barn. hans yngsta dotter är nu tjugotva, själv har han precis fyllt femtiosex. det vill säga, mellan tjugo och femtio uppfostrade han barn.

han är charmig, artist, hyperaktiv. rätt jobbig och faktiskt ganska omogen. lyssnar inte när andra pratar. gar ut, super, köper kokain. kanske tar han igen de förlorade aren (även om jag misstänker att han inte precis satt hemma med familjen om kvällarna da heller).

alla kval min kille har haft genom aren, pa grund av sin far. alla brak, alla besvikelser, allt skitstövelbeteende fran faderns sida. hur han behandlade sin fru, barnens mamma, som var hemmafru fran och med det andra barnet.

och ända, dragningskraften, viljan som inte släpper att försonas med den där stora hjälten fran förr. de jobbar (eller har jobbat) i samma bransch. han är omöjlig att komma ifran, ständigt närvarande trots den fysiska franvaro, det dyker upp ständiga paminnelser "hej du, jag känner din far, hur är det med honom?" (vilket min kille under manga ar inte ens har kunnat svara pa).

det är sa svart det där med föräldrar. även om man har kommit till insikten om att de bara är människor precis som en själv och verkligen inga superhjältar som har svar pa allt eller som gör allt rätt, är det fortfarande extremt knivigt att släppa sina egna förväntningar och förhoppningar om dem. att första att stödet och den ömsesidiga förstaelsen kanske aldrig kommer finnas där. att det är take it or leave it, ta dem för vad de är, människor som rakade föda dig, som har uppfostrat dig, kanske fuckat upp dig rejält, men som troligtvis gjorde sitt bästa under de förutsättningar de hade, men att det var da, och nu är nu, och du är vuxen och kan bestämma själv hur du ska förhalla dig till dem. jag säger inte att man ska förlata allt och aldrig ta upp nagonting, men vissa människor förändrar sig aldrig, tar inte in omvärlden, och kommer aldrig nagonsin första eller erkänna att de har och har haft sina brister. ibland är det bättre att försonas och ga vidare och kanske kanske faktiskt minimera kontakten om den bara leder till fler skador.

partners in crime

hej! jag har en icke-zombifierad sambo igen! halleluja sa snabbt och oväntat det vände efter att han bestämde sig för att skjuta pa inspelningen av en grej. nu jobbar han hemma istället i nagra dagar i lugn och ro och sköter samtidigt markservicen (som jag har fixat till hundra procent de senaste veckorna, gah). igar firade vi genom att äta hämtpizza i sängen medan vi kollade pa film.

att vara ihop med skapande människor

är ihop med ett utbränt stressat geni. han har jobbat cirka hundra timmar om dagen den senaste tiden, inklusive helger. vi ses i sängen. sovande. och lite tyst vaket någon timme här och där. jag anstränger mig så gott det går att vara förstående, att inte ta allt personligt och bli en femåring som pockar på den uppmärksamhet jag behöver och är van att få. försöker ta fram min omvårdande sida och hjälpa honom igenom den här skittiden (men usch nu fick jag upp unkna bilder av den självutplånande kvinnliga musan som vårdar det lidande manliga geniet, men riktigt så illa är det inte). försöker komma ihåg att det är tillfälligt, att det kommer att bli bättre, att jag inte ska explodera och dra. att den där människan, som just nu och i kanske några veckor till är en grumpy zombie och varken har energi för småprat eller annan action, snart kommer vara min partner i vått och torrt igen. hoppas på mycket snart, orkar inte länge till.

dessutom vill alla mina killkompisar hänga med honom. det är inte ömsesidigt så de får nöja sig med att dricka öl med mig istället.