Höstsömn = god sömn?

Har 4 sidor med rätt dåliga och väldigt kladdiga anteckningar framför mig och borde skriva en rapport men istället prokrastinerar jag för fullt, vilket egentligen definitivt inte hinns med när en viss herr R kommer att vakna vilken minut som helst. Men imorgon är helgdag här i stan så kan i värsta fall låna några timmar för jobb då.

Det har regnat idag, äntligen. Jag har byxor och långärmad tröja på mig för första gången sen i maj eller så. Hösten kom nån gång under natten, vi frös under vårt tunna lakan, men R sov gott för första natten på länge och slog rekord: 7 timmar i sträck utan uppvak! Plötsligt händer det! Tyvärr gick jag och lade mig jättesent för en gångs skull, så är långt ifrån utvilad, men känner mig rätt hoppfull. Höstkylan är mer än välkommen om den kommer med god bebissömn.

Gammelkatten

Katten har antingen bronkit eller lungmetastaser. Det vore ju onekligen trevligt att veta vilket. Eller, eh, trevligt om det är det första pga botbart, mindre trevligt med det senare, men vore skönt att veta hursom, för att antingen pusta ut eller börja sörja att slutet kanske inte är oändligt långt borta. Nu ska han äta bronkitmedicin morgon och kväll i 2 veckor (precis vad jag behövde för att göra mitt dagliga schema just den här veckan av tokjobb ännu mer tilltalande) och sen ska lungorna kollas igen för att se om de vita små prickarna som syntes på röntgen är borta. Då tas även beslut om att operera eller inte operera bort knölen han har på halsen. Två veckor till på halster således, gah. Nåja, det goda är att han enligt veterinären inte verkar ha ont nånstans och hans tilltagande jamande den senaste tiden beror troligtvis på lite dålig syn.

Har gråtit en skvätt just in case. Och klappat och gett extra lyxmat. Samt tagit en paus från rapporten jag skriver för att tycka lite synd om mig själv. R sover efter att ha varit vaken från 9 imorse till cirka 17, när jag var hemma från veterinären och fick honom att somna, efter att han varit helt hysteriskt övertrött inklusive bitsk (bokstavligt talat - har tandmärken i armen) den sista stunden.

Övertid

Herregud vad mycket jobb jag har haft de senaste dagarna, och tyvärr kommer det fortsätta hela nästa vecka. Rätt kasst att det sammanfaller med Is mest stressiga veckor, men vi pusslar så gott det går. Har precis skrivit klart en rapport medan R sover och I sitter ute på terrassen och jobbar med en kollega. Det är verkligen inte lätt att få till övertidsjobb som förälder.

Vi hade egentligen tänkt skita i allt jobb idag och göra nån slags rätt ambitiös utfärd men insåg tackochlov att det är alldeles för varmt för sånt nu på förmiddagen och smartare att satsa på en eftermiddagsutfärd (förutom att vi inte kom fram till vart vi skulle åka eftersom allt kändes alldeles för dyrt eller för krångligt - hej vi har varken bil eller körkort - så det får nog bli något mindre ambitiöst - en park eller nåt - i eftermiddag).

Tröst från bortom bebistiden

Häromdagen, ur ångesttöcknet, skickade jag ett meddelande till min bästa kompis (hej L om du fortfarande läser!) som har överlevt bebistiden x 2 och nu har två i jämförelse nästan vuxna kids. OK, lätt överdrift, de är 2.5 och 4 år, men i alla fall, de är inte bebisar längre. Jag fick ett svar som gick ut på att "man är inte riktigt sig själv när man lider av sömnbrist". Och det var egentligen allt jag behövde just då - en gnutta igenkänning och att veta att nån fanns där som har gått igenom samma sak (dessutom två gånger med 1.5 år emellan, respect!) och kommit ut på andra sidan. 

Jobb

Nämen alltså nu blev jag lite trött här, och inte trött som i sömnbrist utan på mina arbetsvillkor: Kollade reglerna för arbetsuppgiften jag ska göra för min chef och såg att betalningen är 450 EUR för varje arbetad dag. Då förstår jag varför hon åtar sig det trots busy busy schema. Själv tjänar jag 875 i månaden före skatt. I och för sig för 70%, men med en massa ansvar, och ett jobb som kräver minst en master. Jag orkar inte med det här landet.

Jag är i alla fall ensam på kontoret idag vilket är skönt. De andra har åkt till Polen av alla ställen för ett möte, men när vi skulle bestämma vem som skulle åka sa jag rent ärligt att jag inte har nån som helst aning om hur jag skulle kunna vara borta från min unge i 2-3 nätter med tanke på nattamningen, och att jag helst avstår från att åka. Och min chef må vara något världsfrånvänd men hon är även mamma till två så hon förstår. Misstänker dock att jag kommer behöva åka nästa gång, men förhoppningsvis blir det först efter årsskiftet nån gång. (OBS! Bara R lyckas sova utan mig låter ju två nätter ensam i en hotellsäng som cirka världens bästa idé, men än är det för tidigt)

Hej ångest!

Har haft så mycket ångest de senaste dagarna, sån där som en inte helt fattar var den kommer ifrån, som bara finns inom en som ett äckligt lager av illamående och obekvämhet och gråtfärdighet. Speciellt dyker den upp på jobbet, eftersom jag knappt har nåt att göra i väntan på den där stora arbetsuppgiften från min chef som bara blir uppskjuten och uppskjuten och deadlinen kommer närmare och närmare. Har lite för mycket tid att tänka och känna. Försöker jag härleda ångesten tror jag att den mestadels kommer från:

1. Sömnbrist. Sover någorlunda ok varje natt, men sömnbristen som har byggts upp under 10 månader skulle behöva cirka tre nätters 12-timmarssömn för att botas. En vacker dag (natt) ska jag sova länge länge. 

2. Möjligtvis sjuk katt. Det här ger mig akut ångest när jag tänker på det, gråtenihalsenångest. Ska till veterinären med gammelkatten på fredag eftersom vi tycker att han har börjat bete sig annorlunda. Jamar mycket, är aningen förvirrad och sköter inte sin hygien helt ok. Och, imorse när jag tog mig tid att gosa med honom precis innan jag gick till jobbet upptäckte jag en knöl på hans hals. Hej mycket gråtfärdig promenad till jobbet. Det var tillräckligt illa innan, men nu föreställer jag mig worst case scenario på fredag - att behöva ta något slags beslut om liv och död. Fan fan fan. Och de har ingen tid tidigare, så hela veckan förstörs av ångest inför fredagens veterinärbesök. Har dessutom ständigt dåligt samvete, sen R kom, för att jag försummar katterna. 

3. Jag är ständigt lite nervös över nåt som har med R att göra. Till exempel: Vad ska han äta idag/Har han ätit tillräckligt? Borde vi träffa mer barn? Tänk om han faller och slår sig när inte jag är där? Är inte hans öga lite rött nu igen? Etcetera etcetera etcetera. Men antar att det är livet som förälder. 

4. Ingen att älta allt med, förutom I som såklart får ta sin fair share av ältande. Alltså nån slags "ensamivärlden"-känslor, som pga resten av ångesten snabbt övergår i "allahatarmignog"-känslor. Och helt logiskt vet jag att det inte är så, för jag har ett antal personer som jag kunde ringa dag som natt med precis vadsomhelst och de skulle komma flygande. Men det är nåt med den här åldern - alla har fullt upp med sitt och när vi inte hörs varochvarannan dag och har totalkoll på varandras liv som förut blir det såklart svårare. Och ingen av mina närmaste är ju här rent fysiskt i samma stad som jag (förutom I då såklart som är den allra närmaste och världens bästa vän förutom pojkvän - så jävla glad för vårt förhållande och att vi har tagit oss dit vi är). Jag har några personer här som är på god väg att ta sig in bland de närmaste men det tar tid för mig att bli helt öppen med vänner (hej självhat när jag tänker på det, men vissa saker får en kanske börja acceptera nu, att jag är sån och de som har tålamod att lära känna mig verkar vara glada över det).

Trodde jag var klar med all ångest. Tillfreds, nöjd, happy happy. Men kan det vara så att allt rörs upp lite mer i och med känslostormarna det innebär att vara förälder? Jag har ju generellt blivit så mycket mer gråtmild, gråter över världens alla orättvisor och mest av allt över barn som far illa (förut: grät mest bara över djur som for illa). Så det är kanske inte så konstigt om även andra känslor blir starkare och kommer upp till ytan. Hej hobbypsykologi. 

Brun september

Orkar knappt ens tänka på valet. Var så himla pepp innan. Jag trodde verkligen verkligen, efter att ha röstat på dem i två val, att F! skulle komma in den här gången. Men nej, istället ökar de där jävlarna vars namn jag inte ens tänker skriva ut som förkortning. Det går ju knappt att glädja sig, mer än lite pliktskyldigt, över regeringsskiftet. 

Minnesanteckning: Språket

R's aktiva ordförråd vid 10 månaders ålder:

Mamma

Pappa

Babba (= katten Panda)

Teta (= bröst)

Ta' (= tack)

Plus ett helt uppbåd av "bibibi bababa mjamjamja vayavayavaya sssss"-ljud som för oss låter som gibberish men som säkert betyder nåt som vi inte har lyckats dechiffrera än.

Det passiva ordförrådet, dvs sånt han förstår men inte kan säga själv verkar utvidgas precis varje dag. Det är verkligen så kul att följa, speciellt för en gammal logopedstudent (hoppade av, hepp. Kan ångra det ibland, men var bara 20 och kände mig alltför ung med för mycket annat att upptäcka. Och tack vare det ramlade jag ju in på socialantropologin.)

Insomnia

Så himla onödigt att vara vaken mellan cirka 2 och 5 på natten när resten av familjen sover gott. Hjärnan vaknade under en amning och vägrade stänga ner sen. Det brukar fungera att lyssna på nån podcast, men nope. Till slut somnade jag i alla fall, tydligen, tackochlov, men mitt huvud är tungt idag och jag känner mig allmänt sårbar, nerverna på utsidan. Skulle gråta en skvätt om jag inte satt på jobbet. 

Och jag vet inte, men såna här dagar vill jag bara vara lite närmare mina rötter, där jag inte behöver vara den som har tvärtomåsikter hela tiden. Hela tiden väga det här samhället mot det andra, låta helt självgod och idealiserande, utan att mena det, när jag pratar om hur saker fungerar där uppe i norr, och börja hata min egen röst och min jävla accent och mitt allt, börja tvivla på hela mig. Vill bara vara, och vila i att jag får vara som jag är och att det är ok, att jag är ok, inte vara guiri och den som syns och avviker hela tiden. Samtidigt som jag hela tiden måste tänka på att jag är en priviligierad utlänning som är välkommen här. Tacksam för att jag har allt här och där. Men idag orkar jag inte. Vill bara vara med alla mina viktigaste runt mig, här och nu. 

Ditt och datt

Måste passa på att blogga innan det blir helt galet på jobbet från och med cirka imorgon. Min chef har åtagit sig en rätt stor uppgift som tadaaaa: JAG kommer att göra, fast i hennes namn, eftersom hon inte har tid. Försöker se det som en chans att få mer erfarenhet, kanske lära mig nåt på kuppen, men vill inte ens tänka på om hon får betalt för det och isåfall hur mycket. Jag får på sin höjd några obetalda övertidstimmar som jag kan ta ut som ledig tid. 

Nu gnäller jag ju, det skulle jag inte göra. Gammal vana, bloggvana. Men allt är faktiskt rätt bra. Jag är äntligen icke-förkyld (peppar peppar). R är sjukt rolig, om än intensiv, att hänga med. Han har börjat leka mycket mer och vi har fixat ett mysigt litet lekhörn med madrasser till honom dit han vill direkt efter frukosten på morgnarna. Dessutom, rätt roligt: Han har börjat säga "teta" (=bröst) när han vill bli ammad, och ler och säger det när man frågar om han vill ha teta. Misstänker att jag kommer fortsätta amma rätt länge, svårt att säga nej liksom, och varför skulle jag? Han är äntligen nere på att äta enbart 1-2 gånger per natt och så länge det inte är en massa uppvaknanden mitt i natten av slaget "Oooh det är morgon och jag vill leeeeka!", som ju såklart händer ibland, är det faktiskt helt ok. 

Jag och I har det fint trots trötthet. Klart en gnutta irritation hänger i luften ibland, men tycker vi löser det mesta rätt bra, även om, och det här stör mig såklart som feminist, men samtidigt visste jag vad jag gav mig in på som skaffade barn med en man med ett ofta krävande jobb: Vi är mer ojämställda än jag skulle önska. Han är en jättebra pappa, men samtidigt jobbar jag bara 70%, dvs har mer tid med R vilket ju blir lika med att ha koll på allt som har med honom att göra. Och det är väl mest bara att acceptera just nu, samtidigt som jag försöker släppa ifrån mig ansvar när jag kan och absolut inte anmärka på sånt som jag skulle göra annorlunda, för han måste hitta sitt eget sätt att göra saker på och att vara med R på. 

Och jobbet är helt ok, trots gnäll emellanåt. Jag skulle definitivt inte kunna hitta ett mer flexibelt jobb, så det är perfekt just nu. Behöver jag börja senare eller gå tidigare gör jag det utan att egentligen behöva säga till någon (vilket jag iofs oftast ändå gör eftersom jag själv uppskattar att veta när mina jobbarkompisar är på plats).

Och, det viktigaste av allt: Vi har en ny soffa! Totalt intetsägande information för den som aldrig hade suttit i vår gamla opraktiska 50-talssoffa, men skillnaden i livskvalitet mellan en bekväm och en obekväm soffa är oändlig när en tillbringar såpass mycket tid hemma som vi gör just nu.