Så seg

Gud vad jag jobbar segt idag. Tydligen bara såna dagar jag bloggar? Lämnade in en stor ansökan igår eftermiddag och luften pyste ur mig helt efter det. Igår kom en kompis från Stockholm på besök och ska bo hos oss fram till söndag, så vi satt uppe och pratade och drack öl till efter 1 nån gång, vilket verkligen inte passar med mitt trötta liv just nu, men ibland måste en väl leva on the edge. Hursom, jag är lite extra trött idag. OCH imorgon ska jag gå på primavera sound! Jag är aningen nervös över att jag troligtvis kommer att vara dödstrött vid 23 och vilja åka hem, men jag ska kämpa, lovar, för att väga upp alla kvällar då jag lagt mig vid 21 för att få en liten pöjk att fortsätta sova. Det goda är att jag faktiskt har kul de få gånger jag går ut nuförtiden. Nu jinxade jag det säkert. Ja ja, oavsett om jag har kul eller inte ska jag i alla fall se Sleater-Kinney och lite andra gamla kvinns. Jag är inte alls emot nostalgi på festivaler.

Jobb vs jam

Jag sitter på jobbet och har lite grann resignerat under stressen och prokrastinerar således istället fullt ut eftersom jag inte lyckas fokusera på att ta tag i nån härva. Halva morgonen har gått åt till ett skypemöte med extremt dåligt ljud från en del av deltagarna och eftermiddagen kommer att slukas av ett troligtvis evighetslångt och rätt onödigt möte. Det vill säga det är NU jag borde ta tag i allt, men nej, jag är så trött och jag har för många bollar i luften. Varför tar jag alltid på mig för mycket? Jag tog över en arbetsuppgift av en kollega för att avlasta henne och nu sitter jag och är stressad istället, utan att lyckas delegera till vår nyanställda becaria för att allt är för snårigt och krångligt och komplicerat att det tar längre tid att sätta in nån annan i det och sen supervisa än att helt enkelt göra det själv. 

Tacksamt nog för prokrastineringshumöret skickade min svägerska precis en video på min son och hans kusin när de jammar med munspel och melodika, som jag har kollat på cirka tio gånger om. De är så söta! Och så duktiga! De liksom tittar på varann och spelar om vartannat! Och dansar! Aah, jag dör söthetsdöden! Och det känns ännu mer värdelöst att sitta instängd på ett kontor för en halvusel lön istället för att vara där med dem...

Inte så dålig mor after all...

Tandgrejen visade sig bara vara en liten medfödd anatomisk missbildning och inget att oroa sig för. Trevlig och mycket lugnande tandläkare. R vägrade ju såklart öppna munnen (jag förstår honom fullt), men framtänderna kan ju tackochlov tittas på ändå med ett litet läpplyft. En tycker ju att barnläkare borde ha nån slags grundläggande kunskaper i tandvård och kunna skilja på en missbildning och karies för att inte skrämma upp en stackars moder i onödan? Hursom, jag ska tvinga in ordentligare tandborstning morgon och kväll nu ändå. Plus att jag nu kan använda tandläkarens råd (inget socker, ingen mat mellan måltiderna, rengör tänderna, ett tandläkarbesök om året) för att få den spanska släkten att sluta ge en massa skit med socker i till barnet. Nu generaliserar jag, men gemene spanjor har en väldigt stor tilltro till vad läkare/tandläkare/apotekspersonal säger. Själv tror jag oftast mer på google och sunt förnuft. 

Språk, pottor och föräldraskryt

Nu går det undan med språket - jag tycker det dyker upp nya ord nästan varje dag, och fler och fler på svenska. Faktum är att hans mest frekvent använda ord just nu är på svenska: bil och boll. De senaste dagarna har han även börjat säga "blöja" på svenska. Och, relaterat, har börjat kissa på en potta jag köpte häromdan (bara på skoj för att ha hemma ifall han skulle visa intresse, men jag hade inte alls förväntat mig att han skulle fatta direkt eller ens vara intresserad av att använda den). Inte varje gång såklart, men han verkar medveten om hur det funkar. Igår pekade han på den och sa "pipí" (kiss på spanska), varpå jag satte honom på den och han kissade. Förlåt mig, men jag är så grymt äckligt föräldraimponerad av mitt genibarn just nu. Har åtminstone lyckats att inte skryta om honom på facebook på senare tid, även om det kliar i fingrarna emellanåt. 

Hej maj!

Vi var på 1.5-årskontroll för R imorse, och det visade sig att han hade vuxit 5,5 cm de senaste 3 månaderna - inte så konstigt att byxorna börjar bli korta och att han plötsligt når en bra bit upp på matbordet. Han är nu 82 cm lång och väger 10,6 kg. Min lilla räka börjar bli stor. 

Nu till min lilla oro för dagen: Rs framtänder har varit konstiga och liksom hackiga från början (tror jag) och jag har inte tänkt på att fråga om det förrän idag, men det visade sig att läkaren inte kunde säga nånting - det kunde vara karies (det känns inte särskilt troligt) eller en emaljskada (mer troligt enligt mig och mitt googlande). Imorgon ska vi i alla fall till tandläkaren och kolla upp det (bokade idag och fick tid imorgon bitti!) och jag tänkte passa på att fråga lite om tandskötseltips samtidigt. Jag är tyvärr inte världsbäst på att lyckas borsta hans tänder ordentligt eller på att tvinga honom till det, men försöker vispa runt lite med tandborsten morgon och kväll samt låta honom tugga lite på den själv. Jag har kanske vaggats in i lite för mycket säkerhet av den spanska attityden till tandborstning på små barn som i stort sett går ut på att inte borsta fram till två års ålder - vi har i och för sig fått rådet av barnläkarna att försöka borsta men det är absolut inget de påpekar är helt nödvändigt eller promotar särskilt mycket (vilket de ju borde). Nu när jag tänker på det får jag lite ångest - tänk om min 1.5-åring har karies!? Men näe, så som jag ändå försöker undvika socker (även om farmor ibland ger honom kex och allt möjligt sött mellan varven, men pratade med henne om det imorse) och så mycket socker som gemene spansk bebis äter utan att borsta tänderna... å andra sidan sa läkaren att karies ibland kan bero på streptokocker och det kan en ju inte råda över. Hon sa även att hursomhelst, även om det skulle vara karies gör man inte nånting åt det på mjölktänder utan det enda en kan göra är att vara noggrannare med rengöring (efter varje måltid t.ex.). Nu ska jag sluta angsta, imorgon vet jag mer. 

För övrigt upptog räkan åter sin tidigare amningsfrekvens vid en magsjuka (hans första - usch och fy vilken ångest över vätskeintag, tvinga i ersättning etc) för några veckor sen, så amningen är ON igen. Men det gör mig ingenting. Tids nog kommer vi kanske till ett naturligt avslut och just nu känns det bra som det är.

Till slut: Jag måste ta mig tid att blogga mer, eller skriva på nåt sätt, för jag vet att det gör mig gott, även om jag känner att jag inte kan formulera mig bra på nåt språk längre (har spanska, svenska, engelska och katalanska i en enda röra i hjärnan).

Nä, en sak till: Jag känner mig helt sprattlig av vårkänslor, kan knappt sitta still på jobbet, vill ut, NU! Liksom hej livsglädje, välkommen tillbaks! Hej maj, du blir nog bra.