lätt paranoia

vet inte om jag har blivit paranoid eller om min jobbarkompis som kom tillbaks fran sin tjänstledighet i början av september verkligen har börjat tycka illa om mig. det vore i och för sig inte helt konstigt, pga:

- hon var tvungen att aka iväg pa ett internationellt möte istället för mig (pga min graviditet) och därmed ta pa sig en del extra jobb innan mötet.

- jag hade inte hunnit förbereda sa mycket som jag hade hoppats pa inför överlämnandet av ett projekt (som är 'hennes' fran början men som jag har jobbat med medan hon har varit borta) pga alltför mycket jobb precis innan semestern. dvs det har blivit lite stressigt för henne nu pga rätt manga intervjuer som ska göras med tight deadline. dock skulle den delen av projektet enligt planering börja först i september sa jag hade faktiskt gjort mer än jag skulle enligt planen. men är ju tyvärr för ambitiös för mitt eget bästa alltsomoftast. 

- jag är allmänt asocial pga total trötthet just nu. dvs smiter oftast iväg ensam pa lunch eller äter framför datorn. kan lätt tolkas som att jag hatar mina medmänniskor. 

later jag som en trevlig jobbarkompis för tillfället? njäe. men men, det är som det är och jag gör sa gott jag kan. räknar med att jobba 3-4 veckor till och sen bli sjukskriven pga nan krämpa. sen ska jag glömma allt vad jobb heter i drygt fyra manader. YAY!

för övrigt diskuteras min lilla mage ("men näe, kan hon verkligen vara nästan 8 manader gangen?! min fru är i femte manaden och stor som ett hus!") i universitetskorridorerna fick jag precis höra. att de orkar. uppenbarligen ryms det en 2.3 kg välmaende bebis där inne, sa no worries, folk. 

los dolores

dagens krämpor:

-halsbränna

-ryggont av jobbsittande

-bebis som rör sig sa mycket sa det gör ont

-TRÖTTHET (hej total insomnia)

-början pa foglossning vad det verkar (när jag äntligen hade lyckats somna inatt, vaknade jag efter ett tag med tokont i höfterna och det har hallit i sig idag men mer över blygdbenet och ljumskarna)

helt galet vad en skulle ha gett för att fa ha alla dessa symtom da när en helt enkelt inte lyckades bli gravid. nu: all strävan glömd. bara gnäll och klag och "guud vad synd om mig som kan skapa liv med min kropp". skärpning, kvinna. 

yada yada yada

nästan en manad har gatt igen. är tydligen för introvert tillochmed för att blogga. har känslomässigt - eller snarare hormonellt, antar jag - gatt i bergochdalbanemönster den senaste tiden. ömsom stressad, ömsom uttrakad, ömsom fylld av den totala ickemeningen med tillvaron (tills jag kommer ihag att det ju är precis tvärtom, är det nagot jag har i mig är det mening. liv, ju!), ömsom rörd, ömsom glad. har svart att hitta mig själv och vad jag egentligen känner i allt det här - det känns som om det mest handlar om väntan som maste göras av pa nagot sätt. kanske har en inte ens nan hard inre kärna av själv i sana här tider av omvälvning. allt mjukas liksom upp och suddas ut en aning, tillfälligt hoppas jag, sen faller det nog pa plats igen sa smaningom, när väntan är över och vi äntligen kanske fattar att vi har tagit pa oss att ta hand om ett liv i manga ar framöver. det vore ju onormalt att inte kastas mellan ett helt register av känslor i en san situation. efter trettiofyra ar (pa fredag) av att mest behöva ta hänsyn till sig själv och ens nycker.