Igår var en sån där eftermiddag när jag kände att jag kanske inte är gjord för det här familjelivet, eller snarare, det där att bolla jobb och barn och det mesta av ansvaret för allt och aldrig få en stunds vila eller tid för mig själv.
Jag tog med R till en park på eftermiddagen efter jobbet, och hade tänkt sitta en stund på gräset i skuggan och slappna av (HUR fick jag ens den tanken med tanke på mitt sällskap?) men istället småsprang jag - såklart - efter R i stekhet sol med vagnen i ena handen medan jag så gott det gick försökte undvika:
1. Att R skulle ramla i fontänen eller dammen;
2. Grupper av barn / tweens / tonåringar med smällare (Sant Joan är nästa vecka - ungefär vår motsvarighet till midsommar, dock med raketer och smällare istället för stång och dans - vilket innebär alla kids över cirka sju år slänger smällare omkring sig och bör undvikas just nu);
3. Lekparken, eftersom enbart en liten inhägnad del i just den här parken är till för små barn och därmed är proppfull, vilket min trötthetsgrad inte riktigt orkade med;
4. Solen;
5. Skolavslutningsfesten med hoppslott och reaggetón i en rätt central del av parken. Till slut gick vi dock dit och kollade lite, varpå R stod och dansade och tittade en stund och sen frivilligt ville sätta sig i vagnen (!) och gå därifrån!?
Så, då passade jag på att smita iväg från parken (eftersom ett barn snällt sittande i en vagn inte händer hela tiden i min värld) och promenera, fortfarande i stekhet sol (ska jag kanske nämna att det är fredag idag och att jag inte har duschat sen i onsdags?) till mataffären vilket helt klart är min mest hatade del av vardagen med barn. Alltså, att försöka tänka ut vad som behöver köpas medan en försöker underhålla ett barn som blir mer och mer rastlöst. De senaste gångerna har jag helt enkelt tagit en baguette och gett honom en bit, sen plockat på mig random mat så snabbt som möjligt. Det går någorlunda smidigt, förutom att han igår lyckades sätta bröd i halsen precis när jag höll på med min mest hatade del av handlingen, nämligen att packa ner allt, samtidigt som jag betalar och försöker underhålla R. Så, helt svettig försökte jag dunka honom i ryggen, ge vatten, betala och packa, medan kön till den enda kassan bara blev längre och längre. Det gick såklart bra, men med den totala efterjobbet-tröttheten i kroppen, samt värmen, kändes det som att ha bestigit ett berg eller så när jag väl hade lyckats ta oss hem, uppför trappstegen (gah!) in i huset, upp för trappstegen (dubbelgah!!) till delen där hissen är, in i den trånga hissen, obs med ett barn som absolut vill gå ("dando, dando" = "andando" = gå) istället för att sitta i vagn, dvs svettig koordination av vagn, matkasse och barn. Sen, packa ur allt, fixa middag till R, låta honom kolla på ipaden medan han äter (dvs en liten lugn stund för mig), bada R, leka lite, få honom att somna vilket igår inte var en höjdare eftersom han efter kanske 15 minuter hörde sin pappa komma hem vilket gjorde att det tog säkert en halvtimme till att få honom att komma till ro och somna (medelst sång, gos, amning, dricka vatten tusen gånger om...). Då var väl klockan cirka 21.30 och jag var vrålhungrig. Jag hade egentligen tänkt laga en ny sorts pesto, men tackochlov hade I köpt med sig en frusen pizza som kändes som sänd från himlen. Så vi åt den, kollade på de tre sista avsnitten av den första säsongen av Last Man on Earth (rekommenderas!) och gick och lade oss. Ingen av oss diskade.
Men sen, faktiskt, halleluja: R sov ända till klockan 5 i sin egen säng. Jag vaknade några gånger innan dess och trodde att han hade ramlat ur vår säng innan jag fattade att han låg i sin egen. Klockan 5 vaknade jag av att han satt helt lugnt, utan att gråta, i sin säng och sa "teta, teta". När han väl hade fått sin teta och låg och snusade mellan oss vaknade såklart min hjärna till liv och kunde inte varva ner. Så, sen dess har jag varit vaken. Men det är fredag. Och midsommar tydligen. Jag känner mig lite nostalgisk, vilket sällan brukar hända. Jag vet inte ens vad jag längtar efter - jag har inte direkt varit en ivrig midsommarfirare in the past. Jag längtar inte heller direkt efter min familj eller mina vänner hemifrån, eftersom jag har tappat kontakten med rätt många det senaste året eller så (dvs när jag inte har haft tid och ork att upprätthålla kontakten hör bara de allra allra närmsta därhemma av sig och de är inte så många längre - det är en sorg men jag antar att det lätt blir så efter många år utomlands och när de flesta är upptagna med småbarnslivet och inte kan komma och hälsa på lika lätt längre eller har eoner av tid för att skriva mail eller ringa). Jag antar att jag längtar efter ett sammanhang bortom jobb och familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar