macmacmac

min dator verkar ha dött. cirka precis vad jag inte behöver just nu, men I har lovat ta den till nåt ställe vid hans jobb. senast jag försökte reparera en mac ville de ha betalt ungefär lika mycket som en ny kostar. men ok, ska inte stressa upp mig innan jag vet. försöker öva på det just nu rent allmänt, att inte angsta över saker jag inte kan påverka just i det ögonblicket jag får ångest över dem (t ex mitt i natten efter en amningssession är det svårt att göra speciellt mycket åt något förutom att försöka sova).

värme, blyghet, etc

ensam på kontoret, fyra dagar till semestern, snart stänger spanien i en månad. trodde min chef skulle vara här i alla fall, men hon dyker väl upp, så småningom. 

så varmt ute, och så fuktig luft, men det är ju så i den här stan i juli och augusti. det är bara att stå ut, men jag blir sämre och sämre på att hantera värmen för varje år. i lördags gjorde vi misstaget att befinna oss ute på gatorna mellan 12 och 16. ja, de värsta timmarna, vet inte riktigt hur vi tänkte där. vi gick dessutom omkring med ett mycket svettigt barn alternerande mellan våra famnar den största delen av tiden. mina ben kändes som post-maraton väl hemma. och stackars R var helt slut. igår släpade vi inte ens ut honom, utan skapade ett svalt microclima med luftkonditionering i vardagsrummet. på kvällen hade vi besök av hans kusin med föräldrar. det var dock inte superuppskattat av R först eftersom han sov en siesta när de kom och därmed förvirrat vaknade till en massa folk och liv och stök i lägenheten och blev helt blyg och tillknäppt. åh gulle, hoppas han inte blir lika blyg som jag när jag var liten. känner att vi kanske borde överösa honom med socialt liv för att förebygga blygheten, men jag vet inte, det kanske är mer av ett karaktärsdrag som bara finns där och som man kan hantera bättre eller sämre. samtidigt är han oftast väldigt nyfiken på folk och social bara man låter honom observera situationen i lugn och ro först. och ofta tar han själv kontakt med folk ute på stan. det är mer de där påträngande situationerna när nån vill hälsa på honom och det går för snabbt och kommer för oväntat som han inte verkar känna sig helt bekväm i. åh jag vet inte, jag vet bara hur mycket blygheten hindrade mig och önskar honom verkligen inte detsamma. 

new ways of risking our lives

såklart hade R trillat ner från vår säng medan han var med sin farmor samma dag som jag skrev det senaste inlägget. han var helt fine dock, fick ett litet skrapsår på näsan bara, av vår kokosfibermatta som dämpade fallet. funderar på om det kanske är dags att försöka vänja honom att sova i spjälsängen under semestern. som det är nu bygger vi kuddmurar omkring honom när han sover och vi inte befinner oss i sängen, lägger babylarmet precis bredvid honom så att vi hör när han börjar röra på sig och springer dit snabbt som blixten och kollar så fort minsta lilla ljud hörs. det funkar, men samtidigt är det aningen stressande.

för övrigt, målbilden just nu: tidig morgon hemma hos mina föräldrar. jag sitter utomhus, andas frisk luft, lyssnar på fåglarna och dricker en kopp nybryggt kaffe. R kryper omkring på gräsmattan och upptäcker lantvärlden (och äter antagligen en massa gräs osv kom jag precis på? kanske inte så fridfullt ändå). 

extreme sports

att ha en extremt aktiv och rörlig (ålande/krypande/klättrande) och nyfiken bebis förändrar föräldraskapet rätt rejält. nu handlar det om att i varje stund ha totalkoll på var han befinner sig och ta bort eventuella faror från hans närmaste upptäckarradie eftersom bebisar verkar vara programmerade att riskera sina liv var och varannan minut. igår, till exempel, försökte han ta kål på sig på de här olika sätten:

- moffa in ett helt bebiskex i munnen och sen inte lyckas svälja, dvs halvt kvävas. en ryggdunk och han fick upp allt och var vid perfekt vigör, men fy fan för sekunden innan (jag klarar inte ens av  att tänka klart tanken "tänk om..."). obs att han har ätit de kexen lugnt och fint och en bit i taget förut och att vi alltid har honom under uppsikt när han äter sånt men ja, det räcker med några sekunders bristande uppmärksamhet (och man ska nog aldrig lita på att vad som har gällt dagen innan i bebisbeteende fortfarande gäller).

- rulla nerför ett trappsteg. han klättar numera upp för de två trappstegen som leder upp till delen av lägenhet som vätter mot terrassen och gör det nuförtiden utan problem, så jag befann mig kanske nån meter ifrån honom istället för precis bredvid (och stod och pratade med I, dvs hade inte så bra koll som jag kanske borde ha haft). igår bestämde han sig dock för att, istället för att klätta upp, lägga sig på det första trappsteget och dunkade såklart i golvet innan jag hann uppfatta vad som hände. trappsteget är lågt och han slog sig knappt, men det får en att inse hur snabbt och läskigt lätt olyckor kan hända.

- vara ytterst nära att äta en död ödla. yep, vi har jättesöta små ödlor som bor på vår terrass och tyvärr hänsynslöst jagas av katterna. R kröp omkring vid den stängda terrassdörren - där jag hade (trodde jag) avlägsnat alla potentiella faror - när jag plötsligt ser att han har nåt i handen och är på väg att föra det till munnen. jag tar det snabbt ifrån honom i tror att det är ett löv som har blåst in, men nej, det är stackars död svanslös liten ödla (vilket öde, bli dödad av en katt och sen nästan uppäten av en bebis).

PUH. han överlevde även gårdagen. vill inte ens tänka på hur han riskerar livet i detta nu hemma med sin farmor. 

annat skoj han pysslar med: vägra vagn. inte alls uppskattat i 30-gradig fuktig värme. förhoppningsvis är det en tillfällig nyck, men jag har i alla fall beställt en ergobaby som jag hoppas dyker upp mycket snart. tänker att det är bra att ha en bärsele hursom som alternativ, eftersom vår gamla babybjörn verkligen inte funkar för min stackars kropp med hans nuvarande vikt.

alltså den här dagen

- vaknar helt oöverstigligt trött. fast ingen trötthet tillåts ju vara oöverstiglig med barn, så up we get. I går ut och handlar frukost med R så jag får i alla fall duscha ifred (mycket uppskattat).

- har störtmycket mens och min nya menskopp är helt kass. den läcker. har över 10 års menskoppserfarenhet så det har rimligtvis inte med dålig insättningsteknik att göra, utan antar att den helt enkelt inte passar min kropp. ja ja, den var i alla fall (misstänkt) billig. 

-igår kollade vi på en lägenhet som vi verkligen gillade båda två. var superpeppade hela kvällen. efter en natts sömn har vi båda insett att det dels inte funkar rent ekonomiskt att flytta nu i augusti, dels har lägenheten några nackdelar som vi i gårdagens iver gärna ville bortse från men som är alltför lika nackdelarna med vår nuvarande lägenhet för att det egentligen ska vara värt det. och så bråttom har vi faktiskt inte att flytta (planerar snarare september/oktober än augusti)

- min chef ringer och ger mig uppgifter som tar henne längre tid att förklara för mig än det skulle ta för henne att göra dem själv. har noll tålamod med denna människa för tillfället. knyter näven i fickan. och dunkar faktiskt rent fysiskt huvudet i bordet medan jag pratar med min jobbarkompis. tror man når nåt slags nytt tillstånd av galenskap som nybliven förälder. gränser för normalt beteende suddas ut en aning av en kombination av sömnbrist och vanan att göra lite vadsomhelst för att roa en bebis. men tror det får bli ett eget inlägg om det nån gång snart.

- behöver köpa ett kort till min andra jobbarkompis som ska avtackas på lunchen imorgon, så jag bestämmer mig för att göra det på arbetstid och lugna ner mig lite på kuppen. vandrar runt ett tag tills jag kommer på att jag ju bara kan gå över gatan till en museishop. på väg dit ser jag plötsligt min killes systers ex (som familjen efter ett dramatiskt uppbrott har nån slags hatisk icke-relation till) komma gående från andra hållet, halvt le och nicka till hälsning och sen gå in i just den affären. jag nickar till hälsning och låtsas vara på väg nån helt annanstans. går tillbaks till jobbet igen utan kort och glömmer i förvirringen att köpa kaffe på vägen. 

vardag

mindre tur med sömnen inatt. trött, grå, regnig dag. jag är allmänt uttråkad och omotiverad på jobbet. har inget akut att göra, borde vara proaktiv (existerar det ordet ens på svenska?) med några saker, men mina ögon håller på att falla ihop. 

om en halvtimme får jag gå hem och hänga med R. har det så lyxigt ställt att svärmor, förutom att ta hand om R, även fixar lunch till oss (I kommer nästan alltid hem och äter). helt ok spansk husmanskost i vegetariananpassning. tror aldrig jag har ätit så mycket bönor och linser som de senaste månaderna, men är så himla tacksam för att hon lagar mat. jag springer ju hem så fort jag kan, sätter mig direkt och ammar och håller alltsomoftast på att svimma av hunger, så att ställa mig och laga mat vore rätt jobbigt i det läget. och I kom hem och lagade lunch åt oss i stort sett varje dag medan jag var mammaledig så det är skönt för honom också att slippa det. dock kommer han oftast hem tidigare än jag så han brukar ta hand om R medan farmor fixar klart lunchen. 

längtar till semestern. 3.5 jobbveckor kvar.

förlossningen del II: efteråt

vi var tvungna att stanna på sjukhuset i 48 långa timmar efter förlossningen eftersom prover måste tas på kiddet några gånger pga deras speciella protokoll för förlossningar med tidig vattenavgång. jag gillade inte alls sjukhuslivet och den totala avsaknaden av privatliv det innebar. ville mest bara hem och komma igång med det riktiga livet där. det var ändå ingen som egentligen hjälpte oss med bebis/amning eller förklarade nåt, utan de kom mest in och tog temperatur (på mig och bebis) samt blodtryck (på mig) ett antal gånger om dan och kom med äcklig mat som jag knappt åt av. vi freestylade på egen hand utifrån erfarenhet av tidigare bebishäng och sunt förnuft/intuition och kunde således lika gärna ha varit hemma (om det inte hade varit för proverna).

uppe på rummet några timmar efter förlossningen kom två sköterskor och följde med mig på toaletten och kollade att jag kunde kissa (det kunde jag, yay!). därefter informerade de mig om att jag kunde få börja dricka lite vatten nu om jag ville. tydligen skulle man veta att man inte skulle äta eller dricka nåt innan de sa till, men det, liksom i stort sett allt annat, hade ingen informerat oss om. vid det laget hade jag redan druckit både vatten och cola, samt ätit ett antal pizzabitar. det här sa jag såklart inte till sköterskan utan klistrade på ett leende och sa nåt i stil med "åh så bra, jag är jättetörstig". fick för övrigt inte äta eller dricka nåt under förlossningen efter epiduralen heller. 

här i spanien är det helt normalt att vänner och familj kommer och hälsar på redan på bb. cirka sex timmar efter förlossningen fick vi det första besöket. det var R:s båda fastrar (varav en hade fått barn på samma sjukhus bara sex dagar tidigare - och vi hade hälsat på henne där enbart fem dagar tidigare!), samt tre kompisar som kom i samlad trupp. det kändes faktiskt helt ok. det var lika bra att få det överstökat och det kändes ju som om vi hade känt R hur länge som helst redan (eh, sex timmar som sagt) och var ivriga att visa upp honom. jag hade dessutom hunnit duscha (och framförallt tvätta håret som jag hade haft uppsatt i en svettig knut sen värkarbetet startade) och kände mig förvånansvärt pigg för att knappt ha sovit på två nätter. liggammade tillochmed R medan de var där. man hamnar ju i nåt slags institutionaliserat beteende där det är helt normalt att visa upp diverse kroppsdelar hela tiden. obs att jag har ammat offentligt tusen gånger sen dess men just den första tiden var jag kanske inte helt bekväm med att amma bland folk, förutom just där på sjukhuset. inga vanliga regler gällde liksom. plötsligt kunde det komma in en människa, som utan att presentera sig skulle sticka upp några fingrar i en. helt ok, kör på bara. vem som helst kunde ha vandrat in och gjort lite vadsomhelst. man är bara kropp och mjölkmaskin de där dagarna. och nej, mitt vanliga jag är definitivt inte bekväm med det, har alltsomoftast lite väl mycket integritet, men där och då var det bara att gilla läget och stå ut. det var definitivt inte så hemskt som jag hade föreställt mig innan (tror jag var nästan mer nervös över att behöva vara instängd på ett sjukhus än för själva förlossningen) men trivdes gjorde jag inte. 

på eftermiddagen lite drygt två dygn efter förlossningen fick vi äntligen åka hem. vi fick info om lite allt möjligt (minns inte riktigt? mest vart man skulle vända sig om man själv eller bebisen mådde dåligt, samt en del administrativa grejer) tillsammans med andra nyförlösta. sen kom min chef förbi på besök (hon bor i närheten och älskar bebisar). och sen, bara nån timme innan vi skulle åka kom det en sköterska/barnmorska/vete fan vad hon var och pratade lite med oss och lyckades få mig att bryta ihop. för: tredje dagen, hormonerna flödar, mjölken hade runnit till under natten, mina bröst var superhårda. R hade gått ner till 2.5 kg, informerade hon oss om, varpå hon kände lite lätt på mina bröst och sa "oj, vad hårda de är, undrar om han får ut nånting". jamen verkligen jättebra sätt att skrämma upp en nybliven mamma på. då bara brast allt, jag blev så jäkla orolig och i kombination med trötthet och hormoner kom det en störtflod av gråt. hon blev lite till sig (störtgråter inte spanska kvinnor?!) och undrade vad det var. hulkande försökte jag förklara att jag såklart blev jätteorolig och att ingen hade sagt nåt om hans vikt tidigare eller gett oss några som helst råd. hon blev lite mjukare och försökte väl trösta mig (I också såklart), minns inte riktigt vad mer hon sa, men den överhängande känslan för resten av dagen var total oro över att R kanske inte fick ur mjölk ur mina bröst. åh, blir så arg när jag tänker på det här. hon borde ju rimligtvis veta att det är väldigt normalt med mjölkstas just när mjölken rinner till?! och att det löser sig. vilket jag vet nu, men inte visste då. 

nåja, vi packade ihop våra alldeles för många små väskor (tips: packa i högst två väskor, inte fyra-fem olika bylten. kom ihåg att ni ska ta er hem med en liten bebis förutom all packning), byltade in R i en filt och tog en taxi hem (obs, helt utan babyskydd. yes, så gör vi i det här landet). 

väl hemma började jag något hysteriskt bearbeta mina stackars bröst. kände mig verkligen helt desperat. inte bara för att de spände som fan utan mest för att jag var orolig att R inte kunde suga tillräckligt hårt för att få i sig mjölk. han var generellt rätt slö den dagen och ville mest bara sova, vilket jag antar berodde på lågt blodsocker. men, bara nån timme efter att vi hade kommit hem dök I:s mamma och systrar upp, samt två kompisar till oss. det var ok en stund, men efter inte så länge var jag helt gråtfärdig igen och ville bara fokusera på amningen. I körde ut dem och åkte och hämtade en elektrisk pump från en kompis. den funkade såklart inte alls. jag ringde min syster och grät i luren och hon lyckades lugna mig lite. så småningom fick jag i alla fall R att amma och under det kommande dygnet väckte jag honom med jämna mellanrum och ammade och efter nåt dygn mådde brösten bättre och framförallt märkte jag att R fick i sig tillräckligt både på att han fyllde blöjorna och att han allmänt var piggare och vaknare. första krisen avklarad, puh. nästa dag stannade vi hemma i sängen alla tre och jag minns den som sjukt mysig. 

newsflash!

barnet sov 6.5 timmar i ett sträck utan att äta inatt. halleluja! själv vaknade jag av mycket fulla bröst efter 5 timmars underbar sömn och undrade om det verkligen var sant att han hade sovit så länge utan att vakna och ammas (märkte som sagt mycket snabbt på brösten att det var det). känner mig helt klar i skallen idag. mindre trögtänkt och sävlig. hurra! och det spelar ingen roll om det bara var en enstaka händelse för nu vet jag att han är kapabel till det. det finns hopp!

carefree ungdom vs hard-working småbarnsmamma

har precis suttit och pratat i sisådär en timme med en kille som skulle ha möte med min chef (som var extremt sen och hade ringt och bett mig underhålla honom tills hon dök upp), utan att nämna min lilla gulliga sons existens en enda gång. det måste vara första gången sen han föddes (både som jag sitter och pratar med en främmande person av manskön och som jag inte nämner R). och nu sticker det lite grann av dåligt samvete. eller känner mig kanske snarare sådär som när man har varit full och pratat för mycket. det är så ovanligt i mitt liv just nu att sitta och prata loss med en främmande människa en lång stund. och vi pratade alltså inte jobb utan om livet som utlänning generellt, så jag skulle lätt ha kunnat få in R nånstans i konversationen, liksom nämna att eh jo jag är rätt fast här med man och barn och inte alls nån carefree ungdom längre. påsarna under mina ögon kommer inte från en hel natts festande utan från en hel natts ammande. men det var sån där stämning som när man träffar nån trevlig människa sådär casually i ett oväntat sammanhang och börjar tänka "ooh vem vet vad som skulle kunna hända här". nu är ju jag mycket nöjt upptagen (gillar dock fortfarande att småflirta, det kan jag inte sticka under stol med) men fick en liten liten vibb av att han kanske kände så. och jag ville väl helt enkelt inte se hans blick ändras. för man ser det så väl, i samma stund som man nämner att man är upptagen, för att inte tala om har barn. tjoff, en släckt låga. och jag vet inte, men antar att jag ville låtsas vara en sån där carefree ungdom för en kort timme en vanlig onsdagsförmiddag.