2 år!

Jag jobbar med ett gäng som inte har barn och således inte FÖRSTÅR hur stort det känns när ens unge fyller år. Jag sa det lite i förbifarten vid lunchen och ingen sa ens grattis? Och här sitter jag och känner mig tusen gånger pirrigare än på min egen födelsedag. De senaste dygnen har jag vid olika klockslag tänkt tillbaks på vad som hände precis då för två år sen (t ex imorse: "ah, nu låg jag och väntade på epiduralen") och kan inte riktigt fatta att två år redan har gått. Samtidigt som livet innan R känns extremt avlägset. Vad gjorde vi med alla eoner av tid? Hur kunde jag klaga på att jag var trött? Jag kunde ju sova ikapp närsomhelst. Jag måste erkänna att jag även då och då tänker sånt här om mina jobbarkompisar: "Men herregud nu klagar hon på att hon är trött igen, kom tillbaks efter 2 år av enträgen sömnbrist". Jag har blivit en sån där hemsk mammamänniska. Men jag låter i alla fall bli att säga det till dem, än så länge.