"Mina enda två svenska tjejkompisar här är båda med barn och ska fly landet. Vart? Jo, hem till trygga suecia.
Och jag? Kommer bli evig spinster, dömd att vandra jorden med en strulande barnfobisk trollman für immer.
Fast, vafan, jag har faktiskt nån slags karriär, kommer nån vart. Yes. Karriären. Hepp.
Men seriöst, jag förstår verkligen inte helt grejen att flytta hem för att man vill stadga sig, bilda familj. För mig skulle det vara att ge upp, rendirse, att erkänna att det här livet här, det var bara på låtsas, att svennelivet är det som gills och gäller, att faktiskt tycka att ens barn inte har rätt att växa upp i ett myllrande kvarter fyllt av pisslukt och trashiga excentriker, att de inte har rätt att bli streetsmarta kids med tre modersmål.
Jag lovar, cuando me toque a mi, no me rendiré."
Och så blev det ju. Alltså inte spinster-biten, men att jag inte gav upp livet här trots att vi fick ett barn. Vi har ju i och för sig flyttat till ett barnvänligare mer posh område i stan, men myllret och pisslukten är bara 7 minuters metroresa hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar