Oktobersöndag

Hinner aldrig blogga. Massor av jobb på jobbet och hemma går den mesta av datortiden - dvs när R sover, det är helt omöjligt att göra nånting med en dator eller ipad när han är vaken - åt till att kolla igenom lägenhetsannonser. Dessutom har vi haft tre olika besök under drygt tio dagar. Först en kompis, sen I's pappa och till sist mina föräldrar. Absolut roligt och mysigt men även rätt energikrävande - att inte få vila upp sig en aning under helgen utan flänga runt med R i bärsele (har inte använt vagnen sen innan semestern...) hela dagarna två helger i rad tar på krafterna. Tror jag gick ner i vikt på kuppen, det behövdes inte alls, nu är mina byxor för stora. I vaknade upp med nån slags maggrej imorse som jag verkligen hoppas är matförgiftning (han åt mexikanskt med en kompis) och inte magsjuka. Det var för övrigt väckning klockan 06.30 för hela gänget pga tidsomställningen som jag helt hade missat. R och jag har varit ut och köpt frukost samt vankat runt några gator extra för att han skulle somna i selen, vilket han till slut gjorde och han sover än trots kattjam (blir så sjukt arg på katten som alltid lyckas tokjama preciiiis när R har somnat. Han blev snabbt utslängd på terrassen. Katten alltså, inte R) och hosta/snorande (jag - jävla förkylningar, tredje den här hösten redan?!).

Om en dryg vecka fyller barnet ett år, känns som en milstolpe. Liksom, har orkat amma i ett år. Och överlevt ett år av sömnbrist. Och levt med en helt otrolig liten varelse i ett år, en liten observerande krypande babblande skrattande krabat som är så sjukt rolig att hänga med bara en orkar hålla energinivån uppe och hänga med på hans nivå utan att stressa över allt som borde göras. På tal om det borde jag försöka hinna städa en aning innan han vaknar...

Det blev äntligen fredag

Sällan har väl en fredag varit så efterlängtad. I jobbar sin sista galna dag idag, med inspelning från tidig morgon till sen kväll, liksom igår. Vi sågs några timmar i sängen inatt, sovande. Och hann kramas några minuter imorse alla tre innan han var tvungen att åka klockan 07.00. Klockan 07.38 somnade R fantastiskt nog om, vilket betydde att jag kunde ta en dusch i lugn och ro och sen hade eoner av tid att göra ingenting på, vilket verkligen inte händer var dag som förälder. Jag kom tillochmed i tid till jobbet för första gången den här veckan. Hela nästa vecka är min chef bortrest och jag ska ägna den största delen av veckan åt att redigera några kapitel i en bok (älskar att peta med språk och bättra på tydlighet osv) samt planera resten av året med min kollega. Det kan bli en riktigt bra vecka. Nästa fredag anländer dessutom en av mina bästa vänner från Stockholm och det blir konserter och sånt i dagarna tre.

Och imorgon fyller jag år. Försöker bestämma mig för var vi ska äta lunch. Nåt nytt och roligt som funkar som vego och med bebis. Sen är min önskeaktivitet den här: åka till en naturpark i de norra delarna av stan och titta på ponnys. Tänker att min djurälskande sons reaktion på så stora djur kan bli en fin födelsedagsupplevelse. Ja, och så vill jag klappa ponnys, såklart, och se lite natur. Med lite tur (?) kan man även få se vildsvin på extremt nära håll. 

Föräldraoro

Sen senast har R varit sjuk och jag har jobbat som en tok. Även I har jobbat som en galning och i helgen var jag därför mestadels ensam med R. Han hade som sagt haft lite feber några dagar, sovit taskigt några nätter med många uppvak med gråt, men varit rätt pigg om dagarna. På lördagen, när han äntligen i övrigt var frisk, upptäckte jag en knöl på hans hals precis vid nyckelbenet. Jag tvingade mig själv att tänka att det allra högst antagligt var en lymfkörtel som var svullen på grund av lite sjukdom, men invaderades ändå gång på gång av totala katastroftankar i stilen "Nu har han cancer och kommer att dö. Jag visste väl att han var för bra för att vara sann". Det finns verkligen ingen mer gnagande jobbig känsla än oron för ens barns hälsa. I alla fall om en är hypokondriker. Tips: Googla inte! Du blir oftast inte lugnare. Fast det går ju inte att inte googla. Så, ok, googla, men läs bara på ställen som ger saklig praktisk information som till exempel bloggen Barnakuten (hinner inte kolla länken nu, men den är lätthittad och alla som har barn har säkert koll på den ändå). Nåja, jag bestämde mig för att direkt på måndag morgon skulle jag få ringa läkaren och boka en tid. Tills dess fick jag lov att hålla tankarna i styr eftersom jag ändå inte kunde göra något, vilket funkade rätt bra. 

Igår morse var vi äntligen till läkaren - och mycket riktigt var det ingen som helst fara. Jag frågade även om riktlinjer för när man bör bli orolig för knölar och tillade efter min fråga "Så att vi inte behöver komma hit jämt och ständigt" och hon svarade "Hit är det bara att komma när ni vill, men snarare så att ni kan sova om nätterna", och förklarade sen klart och tydligt hur man ska tänka kring förstorade lymfkörtlar. Hon är så himla förstående och bra och lugn och fin. Verkligen guld värd! 

Men jag, eller vi, för tyvärr är I nästan lika neurotisk kring det här vilket inte är så där himla praktiskt, måste verkligen bli bättre på att hantera den här oron, för den kommer ju inte att försvinna. Dock, rätt snart, när han kan prata lite mer, kommer det ju tackochlov att bli lättare att veta om och var han har ont. Och med saker som har hänt förut, till exempel feber och förkylning, är jag rätt lugn, för jag vet hur jag ska förhålla mig och när vi bör söka vård. Så även nu med lymfkörtlar. Men det kommer ju alltid att dyka upp nya saker. Och ny oro. Och samtidigt bekräftar andra föräldrar att det är så det känns, att man är orolig lite titt som tätt, så jag fattar liksom inte helt om min oro är större än den normala föräldraoron eller om alla går omkring och tänker katastroftankar. Min syster verkar för övrigt vara likadan, och hon är synnerligen oneurotisk sådär generellt (vilket man väl kanske inte kan säga om mig). I föreslog att det kunde ha att göra med att vi har en mamma med en skum sjukdom och det kanske ligger nåt i det. Just nu tänker jag att så länge jag låter mig lugnas av läkare och det inte är nåt som oroar mig hela tiden, så att det stör vardagen, så är det antagligen sånt en får stå ut med som förälder. Jag har ju redan blivit mycket lugnare generellt (fy fan för första gången han hade feber som inte ens 2-månaders...) och antar att tiden kommer att göra sitt till. Men kommer det en sån här episod till inom kort och katastroftankarna dyker upp får jag nog leta upp nån bra professionell människa att prata med.