matvrak

min lilla avkomma åt exakt varje timme under hela den gångna natten. om jag inte hade min amningsapp som bevis skulle jag tro det var en (mar-)dröm. låt oss hoppas att det inte blir en vana.

men nog om det. on a brighter note ville han istället inte äta på 3.5 timmar senare på dagen. det är första gången någonsin han har gått så länge utan mat. halleluja! men om jag får önska kanske jag ändå önskar mer mat på dagen än på natten? fast, onekligen praktiskt med längre mellanrum mellan matningarna på dagen inför jobbstart, även om han fullkomligen älskar all annan mat han hittills har fått smaka på.

girls who are boys who like boys to be girls

det här är säkert jättefånigt, men jag blir liksom underligt stolt över mig själv och mitt moderskap när nån misstar min son för att vara tjej (i alla fall i det här fortfarande många gånger machoartade landet). som nyss, vid ett övergångsställe, en kvinna tittar på honom, kliar honom under hakan (wtf?! tassarna bort från mitt barn!) och säger "hola guapa". antagligen för att han har en ljus kofta på sig med en röd body under, samt sin rosa bitring som har hamnat runt armen som ett armband. naturligtvis måste ju en unge klädd så vara en flicka. fast hon har ju inte hål i öronen så antar att det kan finnas en lätt tvekan? för, för att riktigt vara säker på att ingen ska missta ens flickbebis för en pojke bör man naturligtvis ta hål i öronen på henne så snabbt inpå födseln som möjligt. tackochlov har väl den traditionen börjat försvinna så smått, men man ser det fortfarande jobbigt ofta.

(och alltså även någorlunda vettiga människor som jag känner har funderat på - men dock inte gjort det - att ta hål i öronen på sina nyfödda flickor med argumentet "det är bättre att göra det då än senare för det gör inte ont på dem när de är så små" - igen, wtf?! för hål i öronen kommer ju flickan att vilja ha förr eller senare, såklart. folk här blir typ chockade när de inser att jag har överlevt i 34 år utan hål i öronen).

det är liksom alltför lätt att få känna sig aningen feministiskt subversiv i det här landet.

rötter

vaknade till grå himmel och nyheten att min finska farmor har dött. hon blev 94 år. hon var våg precis som jag. jag tror att hon var mjuk med en klurig humor och ett poetiskt sinne och hade jag känt henne bättre tror jag vi skulle ha tyckt väldigt mycket om varandra. men tyvärr förblev hon en snäll främling eftersom vi inte - bokstavligt talat - hade ett gemensamt språk.

det är för jävligt att inte kunna prata med halva sin släkt. jag har försökt vara arg på min pappa för att han inte pratade sitt språk med oss, men det är svårt att vara arg på nån som bara rycker på axlarna och inte ens erbjuder motstånd, bara accepterar sitt felande, "vi skulle ju inte bo i finland", "jag höll på och lärde mig svenska", "det var så det var då".

och 30-nånting år senare i spanien. jag pratar pratar pratar svenska med R dagarna i ända. ska aldrig göra om samma misstag.

tid ochsåvidare

herregud, måndag igen och bara 3.5 veckor kvar av min ledighet. gah. vill inte jobba. eller jobbet i sig är ok, jag vet att jag är bra på det och mycket efterlängtad och ser fram emot stunder av skrivflow och att få sitta stilla på en stol och pyssla ett antal timmar om dagen, men att vänja mig och R vid att vara borta från varann. usch. alltså det där att han är för liten för att förstå att jag kommer tillbaks. det känns dessutom som om han håller på att bli rätt mammig. inte så konstig i och för sig eftersom I har varit borta mycket mer igen. ja, precis när jag skrev att vi hade det så harmoniskt var han tvungen att börja befinna sig mer på plats på jobbet och filmmanuset han skriver på vid sidan om det vanliga jobbet har en deadline om några veckor så inte mcket tid över där. och jag vet att han gör det för allas vårt bästa och att han helst skulle tillbringa mycket mer tid med oss så försöker att inte bli helt "tyck synd om mig för jag tar hand om den här lilla lilla människan tusen timmar om dagen medan du förverkligar dig själv"-ig. försöker vara förstående, men i en trött bebisbubbla är det ibland lättare sagt än gjort - kan t ex i vissa stunder känna att TID vore mer värdefullt just nu än de pengar han kommer få för manuset (även om det ju ärligt talat är mycket välkomna pengar pga kommande utgifter för barnskötsel etc etc). fast var faktiskt ensam hemma en stund igår! dvs utan bebis! passade på att rensa ur min garderob. så rolig är jag just nu. nämen jag lyssnade faktiskt på ett avsnitt av p3 dokumentär under tiden. sämre kunde jag ha haft det.

on another note är det vår och stekande sol och säkert över 20 grader ute. sjukt svårt att klä barnet och skydda från sol. men nu dör just min ipad så mer om det delikata problemet nån annan gång.

och så maten

jag håller på och försöker börja reglera amningen en aning på dagen med målet att han ska äta lite mer varje gång och vara nöjd en längre stund. han gillar att äta lite och ofta och det skulle egentligen inte vara nåt problem att köra på så - jag tror verkligen på fri amning och att kidsen vet bäst hur mycket mat de behöver och när - om det inte vore för att jag börjar jobba om en månad och både barnet och mina bröst kommer lida rätt rejält om vi inte försöker ställa om oss lite grann i förväg. hans farmor som ska ta hand om honom kommer ju tyvärr inte kunna slänga fram brösten vid minsta hungersignal - eller det kan hon väl, men nån mjölk kommer han ju knappast få ur dem.

så, min plan är att börja vänja in honom på matschemat för mina jobbdagar åtminstone nån vecka i förväg så det inte blir totalt kaos för honom med både ny person som sköter om honom och nytt matschema. eftersom han har varit väldigt intresserad av vår mat ett tag har vi börjat lite smått med smakportioner de senaste veckorna, alltså verkligen pytteportioner för att han ska få pröva olika smaker och konsistenser. tänkte öka på mer och mer så att han när jag börjar jobba kan ersätta en amning med ett mål mat. eftersom jag bara kommer jobba fem timmar om dagen ska det förhoppningsvis räcka med ett mål medan jag är borta, och resten av dygnet kör vi på fri amning. plus att jag tänkte försöka bygga upp ett litet förråd av utpumpad bröstmjölk i frysen som kan tas till vid behov. hur jag nu ska lyckas med det? pumpa på jobbet är tyvärr inget alternativ eftersom det inte finns någonstans där jag skulle kunna göra det (delar kontor med tre andra), annars vore det ju perfekt att pumpa ut målet som han annars skulle äta som reserv till nästa dag. det löser väl sig förhoppningsvis, men jag grubblar mycket på allt det här just nu och har rätt så jävla mycket separationsångest i förtid (fast skönt i alla fall att han ska vara med sin farmor som han redan känner och som vi litar på).

den där sömnen

vaknade till ösregn, ett extremt behov av en dusch, samt noll kaffe i hemmet imorse, efter att som vanligt ha vaknat cirka en gång i timmen under hela natten. bättre morgnar har upplevts.

undrar när det här lilla barnet tänker börja äta mer sällan och sova lite bättre om natten?

han vaknar - tackochlov! - väldigt sällan till helt under natten (om han gör det tar det timmar att söva om honom) men ungefär en gång i timmen, ibland varannan, vaknar jag av att han liksom stökar omkring i sängen (han sover mellan oss), vänder sig från sida till sida och söker bröst med munnen, alternativt, oftast mot morgonkvisten, grymtar och försöker bajsa, eller råkar vända sig på mage i sömnen. det är absolut inte så att han äter varje gång han halvvaknar till under natten, utan jag brukar först försöka krama honom lite hårdare intill mig och stryka honom över ryggen, och om inte det hjälper tar jag upp honom i famnen. då somnar han antingen om direkt, eller äter och somnar sen om. jag brukar sitta kvar med honom en stund och lägger sen ner oss båda tätt intill varann med en arm om honom för att han inte ska röra på sig för mycket och vakna av det. oftast funkar det, men ibland får jag plocka upp honom igen och göra om proceduren.

ja ja, jag antar att allt har sin tid. han sover ju i alla fall (även om det är ryckigt), men vägen till att sova hela natten utan mat och i egen säng känns väldigt väldigt väldigt lång (obs! tycker det är mycket mysigt att samsova men för vårt förhållande skulle det säkert vara nyttigt att åtminstone ibland inte ha en bebis mellan oss).

fem månader som förälder

så, äntligen, en sammanfattning. har säkert missat en massa viktigt, spännande, livsavgörande, etcetcera, och vissa grejer behöver verkligen egna evighetslånga inlägg, men här kommer i alla fall en skiss av de första fem månaderna som förälder.

0 - 2 månader

de två första månaderna upplevde jag - kanske aningen provocerande - som förhållandevis enkla. vi hade en bebis som mest åt och sov och var nöjd. han var faktiskt så lugn att han fick smeknamnet "buddha" i vår bekantskapskrets. vi kunde släpa med honom överallt och han sov liksom mest. lite magknip då och då och klart jag var hyperorolig emellanåt och googlade fingrarna av mig, men själva föräldraskapet och förhållandet till bebisen kändes rätt så okomplicerat. jag tror vi hade föreställt oss det värsta kanske? att allt skulle vara så mycket mer kaosartat och ångestfyllt? men jag tror det hjälpte mycket att vi båda hade en del erfarenhet av bebisar från förut, så att vi åtminstone inte var rädda att ta i honom de där första dagarna utan redan hade handgreppet på grej. I var dessutom hemma med oss de två första veckorna och jobbade sen bara tre dagar i veckan under november och december vilket såklart underlättade massor.

det var mycket administrativt att fixa under de första veckorna, sånt som inte kunde fixas över telefon eller internet utan måste göras fysiskt på plats (t ex måste båda föräldrarna - om man inte är gifta - plus bebis gå och registrera bebisen med namn osv under de första åtta dagarna. då hände detta: cirka åtta nyfödingar på plats samtidigt triggade igång varandra i en skrikkör), vilket tvingade ut oss ur hemmets trygga vrå redan den femte dagen av R's liv. men, det var helt otroligt fint väder i början av november och jag mådde så bra fysiskt att vi var rätt glada att bli uttvingade och på så vis redan den första veckan tog långa promenader genom stan.

dagarna blev naturligtvis rejält mycket jobbigare när I hade börjat jobba och jag minns att jag verkligen kämpade för att ta mig ut på våra promenader inte alltför sent på dagen. ett antal timmar kunde bara gå i ett töcken av amning, sovning, blöjbyte, försöka lyckas lägga bebis ifrån sig och klä på sig själv. R har i stort sett aldrig sovit/somnat nånannanstans än på mig eller i vagnen, så det var kanske det jobbigaste de första månaderna, att inte veta var en skulle göra av honom för att åtminstone få på sig kläder. enter: en lånad babysitter. i slutet av den andra månaden dök den upp och löste en del av problemet. även om han ogärna satt ensam i den någon längre stund gav det mig i alla fall några minuter att fixa det allra nödvändigaste. eller vänta, det jobbigaste måste väl ändå ha varit att han åt minst varannan och oftast varje timme dygnet runt (vilket han i och för sig nästan fortfarande gör) och de såriga bröstvårtorna och sprängfyllda brösten den första veckan (mer om det i ett eget inlägg nån gång)? men allt som allt, det liksom flöt på. det var ju jul där också som gav oss ännu mer tid tillsammans eftersom vi stannade i stan och firade med I's familj. jag är verkligen glad att vi fick en så lugn första tid.

2 - 4 månader

när R var två månader hände nåt. han slutade vara så nöjd och glad och blev stundvis väldigt ledsen och ofta extremt svårsövd. det var nog ett hopkok av faktorer som råkade sammanfalla aningen olyckligt: det första vaccinet, den första förkylningen, samt en utvecklingsfas. lite för mycket för en liten bebis att hantera och komma ut nöjd på andra sidan.

förkylningen var helt klart värst, kanske egentligen mest för mig för jag var så överjävligt orolig. det var antagligen rs-viruset eftersom han fick bronkiolit som i över 90% av alla fall orsakas av rs (men de testade aldrig). han var snuvig, fick feber och en söndagskväll då jag hade oroat sönder mig en hel helg och mätt febern flera gånger i timmen samt velat åka in ett antal gånger, åkte vi till slut in akut då febern gick upp över 38 och inte gick ner (hade läst överallt att om en under 3 månaders bebis hade över 38 skulle en gå akut till läkare och jag var helt fixerad vid de där siffrorna trots att han var rätt pigg och åt bra). där blev han grundligt undersökt, det konstaterades lätt bronkiolit (vi hade liksom inte ens tänkt på hans andning utan det var febern som oroade oss), vi fick instruktioner om att köpa en inhaleringstub med tillhörande pyttemask som vi skulle ha honom att inhalera med var sjätte timme. enter crying baby mayhem. men, efter de första gångerna då han verkligen skrek sig blå, verkade det som om han förstod att det hjälpte honom att andas, och det var inte så himla farligt. jag sov halvsittande med honom på mig och var mycket sliten och fortsatt extremt orolig under någon vecka, men efter tre besök hos hans egen barnläkare under den efterföljande veckan då det konstaterades att han mådde bra, tvingade jag mig till slut att sluta oroa mig. och han mådde bra! sen blev han i och för sig förkyld igen när vi var i sverige några veckor senare. ska aldrig mer åka norrut i januari. enter ny vända av mycket orolig mor på grund av mycket hostande bebis. men efter åter ett läkarbesök var jag lugn och han slutade hosta bara två dagar senare. lärde i alla fall känna vårt bvc rätt bra under den där tiden och måste säga att jag är väldigt imponerad över hur bra de tacklar oroliga bebisföräldrar. de fick en alltid att känna sig lugn, men trots det inte löjlig eller hysterisk för att en hade släpat dit sin bebis rätt så mycket i onödan. de poängterade att man ska ta hosta och feber på allvar hos så små bebisar och att det verkligen bara var att komma tillbaks om jag blev orolig igen eller om han blev sämre. det är så skönt att veta att de finns där, bara ett telefonsamtal och sju minuters promenad bort (även om de oftast tyvärr är galet stressade och en får vänta minst tjugo minuter efter utsatt tid, men som sagt, de lyckas ändå göra ett bra jobb även på en psykologisk nivå).

så, alltså, sammanfattningsvis under den här tiden: ofta tröstlös och övertrött bebis. det vill säga: det jag minns mest från de här månaderna är ett enda ändlöst vaggande och dansande och tröstande och, ja, helt enkelt ett himla sövande, för att R skulle hitta nånsomhelst ro att somna. han började ju även bli mycket mer nyfiken på allt runtomkring honom, vilket inte direkt hjälper en redan ledsen och övertrött bebis att sova. enter: utkrystalliserande av de bästa rörelsemönstren för att söva bebis. flyttade in vår skivspelare i sovrummet och sövdansade sönder några skivor som jag aldrig mer vill höra. någonsin. även babblarna kom - på gott och ont - in i vårt liv här. ett tag var deras "första låten" det absolut enda som lugnade R när han grät. vet inte hur de gör det, men de har verkligen lyckats göra en video som totalt fångar bebisars uppmärksamhet från första sekund. har fortfarande ständigt låten på hjärnan och ibland sjunger jag den a capella för R vilket är något av det roligaste han vet.

hade även nån mjölkstockning och feber några gånger under den här tiden och var på det hela taget sliten - stundvis mentalt men ändå mest fysiskt. det fanns dagar då jag var i rörelse hela hela tiden eftersom R inte var nöjd på något annat vis. det blev kanske två-tre timmars promenad om dagen de dagar vagnen funkade som sövningsmetod och så detta ändlösa dansande på det. enter: bärselen. R började tackochlov trivas i babybjörnen och den blev ofta min räddning för att ta oss hem när vagnen inte dög. även hemma funkade den rätt ofta när armarna bara inte orkade hålla en allt tyngre bebis under den tolfte timmen ensam med honom. för ja, just det, när R var två månader bytte I jobb, jobbade heltid igen och hade väldigt svårt att få ihop familjeliv och jobb den första tiden. jag kände mig i stort sett ensamstående där ett tag, men det blev tackochlov enormt mycket bättre rätt snabbt, annars hade jag antagligen sprängts av trötthet och bittra tankar. men mer om det nån annan gång.

4 - 5 månader (dvs nu)

nånstans vid 4 månader slog tröttheten verkligen till. jag kände i hela kroppen och kanske framförallt i huvudet att jag ju faktiskt inte - annat än vid något enstaka tillfälle - hade sovit mer än två timmar i sträck sedan R föddes (får skriva ett eget inlägg om sömnen nån dag). folk började även tala om för mig att jag såg trött ut (nähä, menar du? tack för att du påtalar det! det är ju inte så att jag inte ser det varje gång jag kollar mig i spegeln). men, nånstans här började även små rutiner för hans dagssovning närmast obemärkt smyga sig på. han började somna lite lättare och plötsligt sov han två halvtimmar på förmiddagen och 2-3 timmar på eftermiddagen. visserligen oftast på mig eller i en rullande vagn, men i alla fall, upp till 4 timmar om dagen som inte går ut på att studsa, dansa, sjunga, vagga, underhålla. och ibland kan jag smyga in en stunds siesta för egen del, tätt intill honom på vår säng. han kräver mycket mer stimulans och lek när han är vaken, men är samtidigt gladare eftersom han sover mer. och en glad bebis är oftast väldigt rolig att hänga med, särskilt när det känns som om det händer saker i utvecklingen hela hela tiden och utbytet bara blir större. vi skrattar liksom tillsammans nuförtiden, flera gånger om dagen. en vändpunkt kom helt klart när han för några veckor sen lärde sig att vända sig från rygg till mage och i och med det verkade återfå sin inre ro (eller så var det slutet på den långa utvecklingsfasen som infaller nån gång då som sammanföll), men han blev liksom baby buddha igen, i alla fall alltsomoftast, halleluja! klart han fortfarande har stunder av övertrötthet och ledsenhet, men jag vet oftast vad som är felet, hur han kan tröstas och framförallt lugnar han sig mycket snabbare (och somnar även snabbare även om han fortfarande kräver antingen amning eller vaggning eller både och för att somna). han är glad och nyfiken och social och pratig och älskar att iaktta människor. hela vår lilla familj känns bara helt harmonisk och fin. jag är piggare igen efter dippen runt fyra månader, I's jobb är mycket mer flexibelt nu, dvs han kan vara hemma mer, och har även mycket mer förståelse för vad jag behöver av honom, vilket gör oss alla tusen gånger mer glada och mindre bitterfittiga. jag känner mig helt kär just nu, både i honom och R. ska njuta skiten ur den sista månaden som hemmamamma.