hade lite halvt tänkt gå på konsert ikväll, men här ligger jag istället, i sängen med datorn på magen och två katter i fotändan närmast elementet. sådan är den, ålderdomen.
på tal om ålderdom har jag köpt en julgran idag. vete fan vad som har flugit i mig i år - bara för att jag inte ska fira jul uppe i norr med min familj blir jag plötsligt extremt nostalgisk och julintresserad, och går alltså och köper en gran. antar att jag får stå mitt kast och fixa pynt till den också.
fredag 14 december 2012
torsdag 13 december 2012
hem ljuva hem
galet att det går upp och ner så snabbt att jag i detta nu inte alls kan identifiera mig med de senaste inläggen. tre dagar isär och vi ser varann med nya uppfriskade ögon igen, det gör gott att sova ensam och längta några nätter.
för övrigt är jag helt slut efter tre dagars jobb och socialisering från tidig morgon till sen kväll. och av dagens kaosjobb på hemmaplan med tusen saker att fixa. england var kallt och fuktigt, spände mig så mycket av kylan att jag har ont längs hela ryggen. men har åtminstone ätit gott och bott lyxigt, så jag bör kanske inte klaga.
nu borde jag sätta mig vid symaskinen och slutföra några julklappar, men min kropp lutar mer åt säng och serier.
för övrigt är jag helt slut efter tre dagars jobb och socialisering från tidig morgon till sen kväll. och av dagens kaosjobb på hemmaplan med tusen saker att fixa. england var kallt och fuktigt, spände mig så mycket av kylan att jag har ont längs hela ryggen. men har åtminstone ätit gott och bott lyxigt, så jag bör kanske inte klaga.
nu borde jag sätta mig vid symaskinen och slutföra några julklappar, men min kropp lutar mer åt säng och serier.
måndag 10 december 2012
jo-der
vad jag svär mycket förresten. tror jag är spanskinfluerad. säger "joder" hela tiden på spanska. på svenska är jag åtminstone aningen mer varierad.
söndag 9 december 2012
andas, respira
imorgon åker jag iväg på jobbresa i några dagar. kan säkert vara bra med en andningspaus för oss båda.
hypersensitivity
glömde nämna att vi dessutom båda två är hyperkänsliga vad gäller att känna av andras sinnesstämningar vilket verkligen inte gör det hela lättare. en liten pust av missnöje från den ena och den andra går in i ledsenhet/frustration/osv vilket den andra plockar upp och så är loopen igång.
samboskapets baksidor
blir lätt uppgiven över att det är så mycket uppochner mellan oss just nu. från vikommervaratillsammansforeverandever i ena stunden, till misär i nästa, och så fram och tillbaks. vi som var så bra ihop! vi bråkar egentligen aldrig (hej vi är båda konflikträdda), men har de senaste dagarna haft ett antal diskussioner (där möjligtvis den ena parten börjat gråta några gånger) om, ur mitt perspektiv, inte helt livs- eller relationsavgörande saker, men som ur hans perspektiv är det.
t ex: mat.
mat är väldigt viktigt i det här samhället och så även för min kille. jag är vegan (eller kanske mer lacto-vegetarian nuförtiden eftersom mina ostsemestrar kommer tätare och tätare) och kommer dessutom från en familj där mat aldrig har spelat någon större roll. det har mer varit ett nödvändigt ont, något man måste fixa och inta för att överleva. min mamma har någon slags lätt ätstörning i grunden. det var viktigt att inte äta för mycket, det sågs som fult. bakverk fick man äta en liten bit av, även på födelsedagar. tackochlov har jag klarat mig utan någon direkt ätstörning, men mat har aldrig varit särskilt viktigt för mig och eftersom jag dessutom levt rätt fattigt under rätt många år har jag lärt mig att koka soppa på en spik, typ. jag älskar god mat, men det är inget jag kräver varje dag för att livet ska kännas ok. det här ser jag som något positivt, att klara sig på lite, veta hur man lever ekonomiskt ochsåvidare.
men nej, min sambo har lyckats vända det här till något negativt: att jag inte kräver tillräckligt mycket, eller bryr mig tillräckligt mycket om mat. att jag glatt äter en kikärtsgryta två dagar i rad. och dessutom inte äter kött då.
vi har haft oproportionerligt många diskussioner om det här och ska jag analysera det känns det som om diskussionen återkommer när vi inte är helt ok i vår relation. när det absolut ska letas problem istället för att hitta fungerande kompromisser i vardagen.
ett annat exempel: vår lägenhet.
jag trivs i vår lägenhet och är tillfreds med hur vi har inrett den. gillar att kolla saker på loppis ochsåvidare, men kommer inte på nåt akut som behöver fixas eller nåt jag absolut vill göra för att förändra den. visst, mer ljus vore helt klart önskvärt, men det är verkligen inget råtthål vi bor i. alla som kommer hit tycker den är väldigt fin.
men nej, jag bryr mig inte tillräckligt om den heller, är inte tillräckligt kräsen. borde enligt uppgift ha nått nån slags annan skala av krav vad gäller hur hemmet ska se ut. och där kommer vi också från skilda världar. han från ett konstnärshem, där det estetiska var extremt viktigt, och en samhällsklass (nån slags bohemisk överklass) där det poserades rejält med hur man hade det hemma. jag från ett icke-estetiskt medelklasshem där det enkla och praktiska premierades. i vuxen ålder har jag dessutom hyrt möblerat utan undantag, tills vi flyttade ihop, vilket innebär att jag dels har vant mig vid det mesta, dels inte har vanan inne att få bestämma hur jag vill ha allt. för att späda på det hela flyttade jag ju även in hos honom, vilket betyder att lägenheten från början har känts som hans även om vi har gjort förändringar tillsammans, köpt en del möbler, hängt tavlor ochsåvidare. sen kommer den ekonomiska biten: jag har verkligen inte råd att lägga pengar på lägenheten just nu och det har han egentligen inte heller, men, han är van att leva över sina tillgångar och det varken är eller vill jag vara.
hur sjutton kan det vara något dåligt att kunna leva enkelt? att inte kräva så himla mycket? att inte vilja konsumera så jävla mycket hela tiden? vissa saker känns det som om jag kommer stånga mig blodig mot i all framtid.
vi hade ett jättebra samtal häromdagen där vi i lugn och ro öppnade oss och pratade om allt. han bad om ursäkt för att han kan vara en jävla idiot vad gäller de här sakerna och hur han framställer dem och allt var helt lovey dovey. vi kändes sådär nära som vi brukar kännas, som att vi är bäst i världen och inget kan förstöra oss. men, idag vid lunchtid kommer vi in på den jävla pissiga matdiskussionen igen. jag framhåller igen att jag verkligen aldrig har krävt att han blir vegetarian och att jag vägrar känna mig dålig för att jag är det, att han har all rätt i världen att äta kött när han vill, att vi faktiskt inte alltid måste äta samma rätt båda två, ochsåvidare ochsåvidare. och jag vet att han har en massa issues med sig själv just nu, att han mår kasst, men ändå. man kan för fan inte bli på så dåligt humör över lite mat (som jag i och för sig tror är ett symtom på något annat - att vi inte är helt hundra procent happy go lucky just nu). jag är verkligen inte helt tillfreds med till exempel hans städ(o)förmåga, men jag anstränger mig för att framföra det på ett konstruktivt sätt, istället för att förstora det till ett jätteproblem. jag kräver liksom bara att han anstränger sig en aning för att inte bli på grumpigt gubbhumör och se allt svart vid minsta motstånd. resten kan vi kompromissa om.
t ex: mat.
mat är väldigt viktigt i det här samhället och så även för min kille. jag är vegan (eller kanske mer lacto-vegetarian nuförtiden eftersom mina ostsemestrar kommer tätare och tätare) och kommer dessutom från en familj där mat aldrig har spelat någon större roll. det har mer varit ett nödvändigt ont, något man måste fixa och inta för att överleva. min mamma har någon slags lätt ätstörning i grunden. det var viktigt att inte äta för mycket, det sågs som fult. bakverk fick man äta en liten bit av, även på födelsedagar. tackochlov har jag klarat mig utan någon direkt ätstörning, men mat har aldrig varit särskilt viktigt för mig och eftersom jag dessutom levt rätt fattigt under rätt många år har jag lärt mig att koka soppa på en spik, typ. jag älskar god mat, men det är inget jag kräver varje dag för att livet ska kännas ok. det här ser jag som något positivt, att klara sig på lite, veta hur man lever ekonomiskt ochsåvidare.
men nej, min sambo har lyckats vända det här till något negativt: att jag inte kräver tillräckligt mycket, eller bryr mig tillräckligt mycket om mat. att jag glatt äter en kikärtsgryta två dagar i rad. och dessutom inte äter kött då.
vi har haft oproportionerligt många diskussioner om det här och ska jag analysera det känns det som om diskussionen återkommer när vi inte är helt ok i vår relation. när det absolut ska letas problem istället för att hitta fungerande kompromisser i vardagen.
ett annat exempel: vår lägenhet.
jag trivs i vår lägenhet och är tillfreds med hur vi har inrett den. gillar att kolla saker på loppis ochsåvidare, men kommer inte på nåt akut som behöver fixas eller nåt jag absolut vill göra för att förändra den. visst, mer ljus vore helt klart önskvärt, men det är verkligen inget råtthål vi bor i. alla som kommer hit tycker den är väldigt fin.
men nej, jag bryr mig inte tillräckligt om den heller, är inte tillräckligt kräsen. borde enligt uppgift ha nått nån slags annan skala av krav vad gäller hur hemmet ska se ut. och där kommer vi också från skilda världar. han från ett konstnärshem, där det estetiska var extremt viktigt, och en samhällsklass (nån slags bohemisk överklass) där det poserades rejält med hur man hade det hemma. jag från ett icke-estetiskt medelklasshem där det enkla och praktiska premierades. i vuxen ålder har jag dessutom hyrt möblerat utan undantag, tills vi flyttade ihop, vilket innebär att jag dels har vant mig vid det mesta, dels inte har vanan inne att få bestämma hur jag vill ha allt. för att späda på det hela flyttade jag ju även in hos honom, vilket betyder att lägenheten från början har känts som hans även om vi har gjort förändringar tillsammans, köpt en del möbler, hängt tavlor ochsåvidare. sen kommer den ekonomiska biten: jag har verkligen inte råd att lägga pengar på lägenheten just nu och det har han egentligen inte heller, men, han är van att leva över sina tillgångar och det varken är eller vill jag vara.
hur sjutton kan det vara något dåligt att kunna leva enkelt? att inte kräva så himla mycket? att inte vilja konsumera så jävla mycket hela tiden? vissa saker känns det som om jag kommer stånga mig blodig mot i all framtid.
vi hade ett jättebra samtal häromdagen där vi i lugn och ro öppnade oss och pratade om allt. han bad om ursäkt för att han kan vara en jävla idiot vad gäller de här sakerna och hur han framställer dem och allt var helt lovey dovey. vi kändes sådär nära som vi brukar kännas, som att vi är bäst i världen och inget kan förstöra oss. men, idag vid lunchtid kommer vi in på den jävla pissiga matdiskussionen igen. jag framhåller igen att jag verkligen aldrig har krävt att han blir vegetarian och att jag vägrar känna mig dålig för att jag är det, att han har all rätt i världen att äta kött när han vill, att vi faktiskt inte alltid måste äta samma rätt båda två, ochsåvidare ochsåvidare. och jag vet att han har en massa issues med sig själv just nu, att han mår kasst, men ändå. man kan för fan inte bli på så dåligt humör över lite mat (som jag i och för sig tror är ett symtom på något annat - att vi inte är helt hundra procent happy go lucky just nu). jag är verkligen inte helt tillfreds med till exempel hans städ(o)förmåga, men jag anstränger mig för att framföra det på ett konstruktivt sätt, istället för att förstora det till ett jätteproblem. jag kräver liksom bara att han anstränger sig en aning för att inte bli på grumpigt gubbhumör och se allt svart vid minsta motstånd. resten kan vi kompromissa om.
fredag 7 december 2012
klämdagar och expatriates
jobbar trots att jag egentligen kunde ha tagit klämdag. sa jäv-la duk-tig.
gardagen var ledig - día de la constitución - och sadär fin som en dag oftast bara blir om man inte förväntar sig det. at frukost pa stan, promenerade omkring i sol och kyla, hem för lunch med vin, iväg till kompisar för glögg och titt pa en vecka gammal bebis, och sen till sist middag med min bästa amerikanska som är pa besök men som sorgligt nog beger sig iväg redan imorgon. det är helt klart baksidan av utlänningskapet: den första tiden lär du troligtvis mest känna andra utlänningar och kommer dem nära eftersom alla är i samma situation och i behov av vänner. sen flyttar de iväg och överger dig en efter en.
gardagen var ledig - día de la constitución - och sadär fin som en dag oftast bara blir om man inte förväntar sig det. at frukost pa stan, promenerade omkring i sol och kyla, hem för lunch med vin, iväg till kompisar för glögg och titt pa en vecka gammal bebis, och sen till sist middag med min bästa amerikanska som är pa besök men som sorgligt nog beger sig iväg redan imorgon. det är helt klart baksidan av utlänningskapet: den första tiden lär du troligtvis mest känna andra utlänningar och kommer dem nära eftersom alla är i samma situation och i behov av vänner. sen flyttar de iväg och överger dig en efter en.
onsdag 5 december 2012
fadren
jag träffade min pojkväns pappa för första gangen häromveckan. pa grund av olika meningskiljaktigheter har de knappt haft nagon kontakt de senaste aren. han bor dessutom i en annan del av spanien.
min pojkväns pappa är bara tjugo ar äldre än honom. servitrisen pa restaurangen där vi at middag trodde att far och son var bröder. när han var i min killes alder hade han redan tre barn. hans yngsta dotter är nu tjugotva, själv har han precis fyllt femtiosex. det vill säga, mellan tjugo och femtio uppfostrade han barn.
alla kval min kille har haft genom aren, pa grund av sin far. alla brak, alla besvikelser, allt skitstövelbeteende fran faderns sida. hur han behandlade sin fru, barnens mamma, som var hemmafru fran och med det andra barnet.
och ända, dragningskraften, viljan som inte släpper att försonas med den där stora hjälten fran förr. de jobbar (eller har jobbat) i samma bransch. han är omöjlig att komma ifran, ständigt närvarande trots den fysiska franvaro, det dyker upp ständiga paminnelser "hej du, jag känner din far, hur är det med honom?" (vilket min kille under manga ar inte ens har kunnat svara pa).
det är sa svart det där med föräldrar. även om man har kommit till insikten om att de bara är människor precis som en själv och verkligen inga superhjältar som har svar pa allt eller som gör allt rätt, är det fortfarande extremt knivigt att släppa sina egna förväntningar och förhoppningar om dem. att första att stödet och den ömsesidiga förstaelsen kanske aldrig kommer finnas där. att det är take it or leave it, ta dem för vad de är, människor som rakade föda dig, som har uppfostrat dig, kanske fuckat upp dig rejält, men som troligtvis gjorde sitt bästa under de förutsättningar de hade, men att det var da, och nu är nu, och du är vuxen och kan bestämma själv hur du ska förhalla dig till dem. jag säger inte att man ska förlata allt och aldrig ta upp nagonting, men vissa människor förändrar sig aldrig, tar inte in omvärlden, och kommer aldrig nagonsin första eller erkänna att de har och har haft sina brister. ibland är det bättre att försonas och ga vidare och kanske kanske faktiskt minimera kontakten om den bara leder till fler skador.
min pojkväns pappa är bara tjugo ar äldre än honom. servitrisen pa restaurangen där vi at middag trodde att far och son var bröder. när han var i min killes alder hade han redan tre barn. hans yngsta dotter är nu tjugotva, själv har han precis fyllt femtiosex. det vill säga, mellan tjugo och femtio uppfostrade han barn.
han är charmig, artist, hyperaktiv. rätt jobbig och faktiskt ganska omogen. lyssnar inte när andra pratar. gar ut, super, köper kokain. kanske tar han igen de förlorade aren (även om jag misstänker att han inte precis satt hemma med familjen om kvällarna da heller).
alla kval min kille har haft genom aren, pa grund av sin far. alla brak, alla besvikelser, allt skitstövelbeteende fran faderns sida. hur han behandlade sin fru, barnens mamma, som var hemmafru fran och med det andra barnet.
och ända, dragningskraften, viljan som inte släpper att försonas med den där stora hjälten fran förr. de jobbar (eller har jobbat) i samma bransch. han är omöjlig att komma ifran, ständigt närvarande trots den fysiska franvaro, det dyker upp ständiga paminnelser "hej du, jag känner din far, hur är det med honom?" (vilket min kille under manga ar inte ens har kunnat svara pa).
det är sa svart det där med föräldrar. även om man har kommit till insikten om att de bara är människor precis som en själv och verkligen inga superhjältar som har svar pa allt eller som gör allt rätt, är det fortfarande extremt knivigt att släppa sina egna förväntningar och förhoppningar om dem. att första att stödet och den ömsesidiga förstaelsen kanske aldrig kommer finnas där. att det är take it or leave it, ta dem för vad de är, människor som rakade föda dig, som har uppfostrat dig, kanske fuckat upp dig rejält, men som troligtvis gjorde sitt bästa under de förutsättningar de hade, men att det var da, och nu är nu, och du är vuxen och kan bestämma själv hur du ska förhalla dig till dem. jag säger inte att man ska förlata allt och aldrig ta upp nagonting, men vissa människor förändrar sig aldrig, tar inte in omvärlden, och kommer aldrig nagonsin första eller erkänna att de har och har haft sina brister. ibland är det bättre att försonas och ga vidare och kanske kanske faktiskt minimera kontakten om den bara leder till fler skador.
partners in crime
hej! jag har en icke-zombifierad sambo igen! halleluja sa snabbt och oväntat det vände efter att han bestämde sig för att skjuta pa inspelningen av en grej. nu jobbar han hemma istället i nagra dagar i lugn och ro och sköter samtidigt markservicen (som jag har fixat till hundra procent de senaste veckorna, gah). igar firade vi genom att äta hämtpizza i sängen medan vi kollade pa film.
måndag 3 december 2012
att vara ihop med skapande människor
är ihop med ett utbränt stressat geni. han har jobbat cirka hundra timmar om dagen den senaste tiden, inklusive helger. vi ses i sängen. sovande. och lite tyst vaket någon timme här och där. jag anstränger mig så gott det går att vara förstående, att inte ta allt personligt och bli en femåring som pockar på den uppmärksamhet jag behöver och är van att få. försöker ta fram min omvårdande sida och hjälpa honom igenom den här skittiden (men usch nu fick jag upp unkna bilder av den självutplånande kvinnliga musan som vårdar det lidande manliga geniet, men riktigt så illa är det inte). försöker komma ihåg att det är tillfälligt, att det kommer att bli bättre, att jag inte ska explodera och dra. att den där människan, som just nu och i kanske några veckor till är en grumpy zombie och varken har energi för småprat eller annan action, snart kommer vara min partner i vått och torrt igen. hoppas på mycket snart, orkar inte länge till.
dessutom vill alla mina killkompisar hänga med honom. det är inte ömsesidigt så de får nöja sig med att dricka öl med mig istället.
dessutom vill alla mina killkompisar hänga med honom. det är inte ömsesidigt så de får nöja sig med att dricka öl med mig istället.
fredag 23 november 2012
borde kanske jaga vuxenpoäng
ibland kommer insikten och slar mig i skallen. att jag är vuxen. är jag? när kommer jag att börja känna mig som det?
tror det paverkar att jag ser mycket yngre ut än jag är, dvs blir behandlad som det, dvs kan bete mig sa. men, siffran finns ju där. fattar inte hur den blev sa hög sa snabbt.
tror det paverkar att jag ser mycket yngre ut än jag är, dvs blir behandlad som det, dvs kan bete mig sa. men, siffran finns ju där. fattar inte hur den blev sa hög sa snabbt.
jobb
skriver en stor projektansökan för min chef. den kommer i stort sett bestämma vad hon ska forska om de kommande aren. hon har gett mig tva nyckelord men för övrigt har jag fria händer. jag tror ärligt talat inte nagon annan akademiker jobbar som hon gör.
borde även göra klart en presentation, kolla upp fler finansieringsmöjligheter, kolla partners till ett möjligt projekt, följa upp nagra andra halvfärdiga ansökningar, leta litteratur och läsa den. etc etc.
skriver onödigt detaljerade to-do-lists för att fa kryssa över mycket och skapa en känsla av att ha astadkommit nagot, fastän jag egentligen bara skrapar pa ytan pa allt.
borde även göra klart en presentation, kolla upp fler finansieringsmöjligheter, kolla partners till ett möjligt projekt, följa upp nagra andra halvfärdiga ansökningar, leta litteratur och läsa den. etc etc.
skriver onödigt detaljerade to-do-lists för att fa kryssa över mycket och skapa en känsla av att ha astadkommit nagot, fastän jag egentligen bara skrapar pa ytan pa allt.
onsdag 21 november 2012
lista
kör en lätt redigerad variant av en lista jag hittade någonstans, som en vag introduktion till moi:
Vad gör du just nu?
sitter i sängen med datorn, är som sagt hemma sjuk.
Vad skulle du egentligen vilja göra just nu?
ungefär precis det här. skulle dock vilja undanbe mig mensvärken och förkylningshuvudvärken och halsontet, samt det dåliga samvetet över att ha varit borta från jobbet i tre dagar.
Vad har du på dig?
svart kort bomullsklänning, svarta strumpbyxor, grön amerikansk boyscout-skjorta, yllesockor.
Vad har du gjort idag?
mailat min chef, läst en halv bok, slösurfat, ätit lunch med min kille och hans kompis som sitter hemma hos oss och jobbar idag, druckit kaffe, svurit över min jävla kvinnokropp som bara ska blöda hela tiden.
Vad var det roligaste med din dag?
skulle väl vara att äntligen sluka en bok igen.
Vad var det tråkigaste med din dag?
allt ont i kroppen.
Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?
antingen: ute på landet, i en stuga nära vattnet, sol, långfrukost med min kille, noll planer, sitta och läsa en jävligt bra bok hela dagen, strosa omkring, andas ren luft. eller: i stockholm, också sommar och sol, gå från ett ställe till ett annat och bara hänga med alla jag saknar och njuta av känslan av timtals prat och kärlek till alla.
Om du tittar åt höger, vad är det du ser?
bredvid mig i sängen: en ipad, en uppslagen bok, två kuddar. längre bort, min killes nattduksbord som innhåller: en temugg, en gul lampa, en bettskena, samt fyra böcker
På tal om höger, är du vänsterhänt eller högerhänt?
vänster
Om du hör ordet perfekt, vad förknippar du det med?
beror på sammanhanget, men sällan något speciellt roligt.
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du?
vår, sommar, eller tidig höst.
Vilken tradition är din favorit, julen, midsommar, påsk etc? Och varför?
ingen egentligen. de andra firar jag inte alls så antagligen jul eftersom det är en chans att träffa familjen. dock inte i år.
Vad är den perfekta presenten? Ifall du skulle fylla år imorgon.
vad som helst som tyder på att personen som ger den känner mig.
Cola eller fanta?
cola, tyvärr. drack aldrig läsk förut, men under den gångna sommaren lade jag mig till med den fula ovanan att ta en cola efter lunchen på jobbet pga alldeles för varmt för kaffe och extremt koffeinberoende.
Choklad eller sur/salt godis?
äter i stort sett aldrig godis nuförtiden. finns inte så mycket gott som är veganskt, men om det fanns en god vegansk "mjölk"choklad skulle jag inte tacka nej. det har dock slunkit ner en och annan mars på senare tid, hejdå veganetik.
Sallad eller McDonalds?
är som sagt vegan, så får väl säga sallad. har tillochmed börjat uppskatta och lyckas göra goda sallader på äldre dar.
Myskväll eller utekväll?
myskväll. fast helst en lagom blandning. måste insupa människoliv på en stimmig bar nu och då, annars blir jag galen.
Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
vafan, det går ju inte ens alltid att skilja på vad som är vad. alldeles för komplex fråga just nu.
Pengar eller kärlek?
kärlek. så, antagligen kärlek på frågan ovan också.
Tåg/buss eller bil?
älskar att åka tåg, men gör det sällan.
Bloggy eller twitter?
blogg.
Tv eller dator?
dator.
Roligaste fyllehistoria?
lyckas aldrig bli full nuförtiden. spyr liksom efter tre öl. och från förr i tiden minns jag bara patetiska historier, som när en kompis kompis mitt i natten hittade mig helt full, vilsen och osammanhängande ute vid hissen i huset vi bodde i. har själv inget minne av det.
Pinsammaste fyllehistoria?
se ovan t ex, men finns antagligen många fler från the good (?) old student days. t ex svepte en flaska rödvin utanför popaganda, spydde, dåvarande kk fick leda mig hem utan att ha sett ett enda band, kramade toaletten i någon timme, hånglade upp honom, gick på fest igen.
Om du läser bästa vän, vem tänker du då på?
hon som jag glidit isär från pga avstånd och mycket olika liv och som jag efter ett otal kontaktförsök lite grann gett upp hoppet om. annars j, som alltid finns där hur sällan vi än hörs och som hälsade på mig för bara några veckor sen.
Något som du är riktigt rädd för?
att aldrig få barn.
Något som du vill uppleva i livet som du inte hunnit göra än?
vara gravid, få se en blandning av oss båda växa upp. mer banalt: bo i new york ett tag. resa långt och länge, så där att man kan stanna upp på olika platser och stanna ett tag.
Nämn tre saker på din att-göra-lista?
alltså snackar vi vardagsgrejer nu? i så fall: köpa kattsand, vika lakan, kolla flyg för nyårstripp.
Berätta tre saker om dig själv som ingen vet?
inte mycket som INGEN vet. eller jo, nån sak, men det är sånt jag aldrig kommer att berätta. min kille vet ju i stort sett allt, och det han inte vet, vet min fd bästa kompis. men ok, om jag räknar bort dem så:
1. hur jävla hypokondrisk jag faktiskt är.
2. jag vet inte hur länge till jag kan fortsätta kalla mig vegan om jag fortsätter äta ost då och då som jag har börjat göra på senare tid.
3. det finns dagar då jag inte kan hålla mig ifrån att surfa in på familjeliv och gotta mig i helt sjuka trådar, trots att jag inte ens med den allra godaste viljan skulle kunna identifiera mig med folket som hänger där. jag rättfärdigar det rätt ofta med att det är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv.
Vad gör du just nu?
sitter i sängen med datorn, är som sagt hemma sjuk.
Vad skulle du egentligen vilja göra just nu?
ungefär precis det här. skulle dock vilja undanbe mig mensvärken och förkylningshuvudvärken och halsontet, samt det dåliga samvetet över att ha varit borta från jobbet i tre dagar.
Vad har du på dig?
svart kort bomullsklänning, svarta strumpbyxor, grön amerikansk boyscout-skjorta, yllesockor.
Vad har du gjort idag?
mailat min chef, läst en halv bok, slösurfat, ätit lunch med min kille och hans kompis som sitter hemma hos oss och jobbar idag, druckit kaffe, svurit över min jävla kvinnokropp som bara ska blöda hela tiden.
Vad var det roligaste med din dag?
skulle väl vara att äntligen sluka en bok igen.
Vad var det tråkigaste med din dag?
allt ont i kroppen.
Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?
antingen: ute på landet, i en stuga nära vattnet, sol, långfrukost med min kille, noll planer, sitta och läsa en jävligt bra bok hela dagen, strosa omkring, andas ren luft. eller: i stockholm, också sommar och sol, gå från ett ställe till ett annat och bara hänga med alla jag saknar och njuta av känslan av timtals prat och kärlek till alla.
Om du tittar åt höger, vad är det du ser?
bredvid mig i sängen: en ipad, en uppslagen bok, två kuddar. längre bort, min killes nattduksbord som innhåller: en temugg, en gul lampa, en bettskena, samt fyra böcker
På tal om höger, är du vänsterhänt eller högerhänt?
vänster
Om du hör ordet perfekt, vad förknippar du det med?
beror på sammanhanget, men sällan något speciellt roligt.
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du?
vår, sommar, eller tidig höst.
Vilken tradition är din favorit, julen, midsommar, påsk etc? Och varför?
ingen egentligen. de andra firar jag inte alls så antagligen jul eftersom det är en chans att träffa familjen. dock inte i år.
Vad är den perfekta presenten? Ifall du skulle fylla år imorgon.
vad som helst som tyder på att personen som ger den känner mig.
Cola eller fanta?
cola, tyvärr. drack aldrig läsk förut, men under den gångna sommaren lade jag mig till med den fula ovanan att ta en cola efter lunchen på jobbet pga alldeles för varmt för kaffe och extremt koffeinberoende.
Choklad eller sur/salt godis?
äter i stort sett aldrig godis nuförtiden. finns inte så mycket gott som är veganskt, men om det fanns en god vegansk "mjölk"choklad skulle jag inte tacka nej. det har dock slunkit ner en och annan mars på senare tid, hejdå veganetik.
Sallad eller McDonalds?
är som sagt vegan, så får väl säga sallad. har tillochmed börjat uppskatta och lyckas göra goda sallader på äldre dar.
Myskväll eller utekväll?
myskväll. fast helst en lagom blandning. måste insupa människoliv på en stimmig bar nu och då, annars blir jag galen.
Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
vafan, det går ju inte ens alltid att skilja på vad som är vad. alldeles för komplex fråga just nu.
Pengar eller kärlek?
kärlek. så, antagligen kärlek på frågan ovan också.
Tåg/buss eller bil?
älskar att åka tåg, men gör det sällan.
Bloggy eller twitter?
blogg.
Tv eller dator?
dator.
Roligaste fyllehistoria?
lyckas aldrig bli full nuförtiden. spyr liksom efter tre öl. och från förr i tiden minns jag bara patetiska historier, som när en kompis kompis mitt i natten hittade mig helt full, vilsen och osammanhängande ute vid hissen i huset vi bodde i. har själv inget minne av det.
Pinsammaste fyllehistoria?
se ovan t ex, men finns antagligen många fler från the good (?) old student days. t ex svepte en flaska rödvin utanför popaganda, spydde, dåvarande kk fick leda mig hem utan att ha sett ett enda band, kramade toaletten i någon timme, hånglade upp honom, gick på fest igen.
Om du läser bästa vän, vem tänker du då på?
hon som jag glidit isär från pga avstånd och mycket olika liv och som jag efter ett otal kontaktförsök lite grann gett upp hoppet om. annars j, som alltid finns där hur sällan vi än hörs och som hälsade på mig för bara några veckor sen.
Något som du är riktigt rädd för?
att aldrig få barn.
Något som du vill uppleva i livet som du inte hunnit göra än?
vara gravid, få se en blandning av oss båda växa upp. mer banalt: bo i new york ett tag. resa långt och länge, så där att man kan stanna upp på olika platser och stanna ett tag.
Nämn tre saker på din att-göra-lista?
alltså snackar vi vardagsgrejer nu? i så fall: köpa kattsand, vika lakan, kolla flyg för nyårstripp.
Berätta tre saker om dig själv som ingen vet?
inte mycket som INGEN vet. eller jo, nån sak, men det är sånt jag aldrig kommer att berätta. min kille vet ju i stort sett allt, och det han inte vet, vet min fd bästa kompis. men ok, om jag räknar bort dem så:
1. hur jävla hypokondrisk jag faktiskt är.
2. jag vet inte hur länge till jag kan fortsätta kalla mig vegan om jag fortsätter äta ost då och då som jag har börjat göra på senare tid.
3. det finns dagar då jag inte kan hålla mig ifrån att surfa in på familjeliv och gotta mig i helt sjuka trådar, trots att jag inte ens med den allra godaste viljan skulle kunna identifiera mig med folket som hänger där. jag rättfärdigar det rätt ofta med att det är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv.
vilsenhet
tredje dagen hemma sjuk. eller halvsjuk. en sån där förkylning som kanske kunde ha gåtts på jobb med om jobbveckan absolut hade krävt det, men som utan något akut att uträtta blev till ursäkt för en paus, några dagars vegeterande. hade tänkt släpa mig till jobbet idag, men vaknade med mensvärken from hell som skickade mig till köket efter en ipren och sen tillbaks under täcket igen, istället för på jobb. så kan det gå.
känner mig mentalt starkare, tror jag behövde en rejäl dos nerstressning. har inte petat i nån enda jobbgrej de här dagarna. jag måste försöka börja hitta vad som är jag igen. har försvunnit ner i nån slags blandning av samboskap och jobbstress och tappat bort mig på vägen. vad vill jag? vem fan är jag?
känner mig mentalt starkare, tror jag behövde en rejäl dos nerstressning. har inte petat i nån enda jobbgrej de här dagarna. jag måste försöka börja hitta vad som är jag igen. har försvunnit ner i nån slags blandning av samboskap och jobbstress och tappat bort mig på vägen. vad vill jag? vem fan är jag?
söndag 18 november 2012
lifvet
livet alltså. gah. försöker fatta hur en ska klara av det. och relationer. mänskliga relationer, fatta vad svårt det är.
lördag 17 november 2012
återvändanden
hej blogger. jag är tillbaks. vi har ju varit vänner från och till sedan rätt länge, men jag har liksom övergett dig på senare tid. tror det sammanföll med att jag blev kär. kan det stämma?
min återkomst betyder på intet sätt att jag har slutat vara kär. däremot har jag insett att jag saknar att skriva, att jag behöver skriva av mig, att jag kanske tuggar sönder tankar och saker och ting en aning mindre i mitt huvud på det sättet. och att det är hög tid att reclaima min svenska igen.
så, jag börjar om på noll.
hej!
min återkomst betyder på intet sätt att jag har slutat vara kär. däremot har jag insett att jag saknar att skriva, att jag behöver skriva av mig, att jag kanske tuggar sönder tankar och saker och ting en aning mindre i mitt huvud på det sättet. och att det är hög tid att reclaima min svenska igen.
så, jag börjar om på noll.
hej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)