trötttrötttrött

börjar undra om energidipparna i bebislivet kommer var fjärde månad. minns att jag var så jäv-ligt trött vid fyra månader och nu, vid alldeles strax åtta månader, är jag om möjligt ännu tröttare. misstänker i och för sig lite järnbrist så har precis köpt blutsaft (jawohl!). dessutom: barnet har börjat vakna var 1.5-2h IGEN efter att äntligen ha börjat sova 3-4 timmar i sträck. tror det beror på att han är så himla aktiv med sitt ålande/krypande om dagarna och således säkert hungrigare. ska kanske lägga till nåt mål fast föda på dagen. nu äter han två mål - grönsakspuré till lunch och gröt på kvällen - samt lite småbitar av vad vi äter och lite frukt här och där, alltså som komplement till en hel massa fri amning.

för övrigt, så überbedårande: imorse när han precis hade vaknat låg han mellan oss i sängen och sa "mamma" och "papa" om vartannat. awwwww!

jättejättejättelångt i efterhand: förlossningen!

tänkte att jag skulle skriva ner min förlossningsberättelse så här, eh, sju och en halv månad senare (obs att jag började skriva för kanske två månader sen?!). kan vara trevligt att ha sparad nånstans och gillar ju dessutom att läsa andras. har berättat den - antagligen alldeles för detaljrikt - ett antal gånger så bör komma ihåg allt rätt väl trots månaderna som har förflutit. den är jättelång så absolut mest nerskriven för min egen skull, men ok here we go:

jag jobbade sista dagen en torsdag, 31 oktober. på fredagen var det helgdag och helt otroligt soligt och fint väder. vi tog mopeden ner till stranden och åt frukost utomhus på en bar där. jag fick cirka tusen fräknar. jag minns inte vad vi gjorde sen, men senare på dagen fick jag i alla fall ett migränanfall som jag enbart brukar få i samband med hormonförändringar. under natten till lördagen vaknade jag ett antal gånger av vad jag trodde var magknip. vid 4-5-tiden kunde jag inte somna om så jag steg upp, satte mig i soffan och började fundera på om det var värkar jag kände. laddade ner en värktimerapp och satt i soffan och timade. ibland var det rätt kort emellan och ibland längre. inte den regelbundenhet man skulle vänta på alltså. minns inte riktigt när, men nån gång under morgonen sa jag till I att jag nog hade värkar och att det kanske var på gång. vi hade knappt nån kattmat kvar så vi kom överens om att han skulle åka och köpa mer och att vi skulle se hur det var med mina värkar när han kom tillbaks. dock, precis när han skulle åka, vid 10-tiden, kände jag plötsligt nåt vått rinna nerför benet. jag utbrast, något förvirrat och skrattande, (fast på spanska) "vatten!". I: "vi har vatten!". jag: "nej, vattnet! jag tror vattnet har gått". vi utbytte några förvirrade skrämda blickar och insåg att det var på riktigt, men jag uppmanade honom att åka och köpa kattmaten så kunde vi åka in sen i lugn och ro.

ah, just det, glömde, under natten hade vår varmvattenberedare börjat läcka och dött så det var ännu mer vatten inblandat. det innebar även att jag inte kunde ställa mig i duschen som jag hade velat. rätt typiskt? ja.

nåväl, fortsatte tima värkar, vissa kom med bara 2-3 minuters mellanrum, men sen kunde det plötsligt gå 10 minuter igen. I kom hem, vi plockade i ordning och packade det sista, jag fortsatte läcka vatten. vi tog våra alltför många små väskor och hejdade en taxi på gatan. väl i taxin avstannade värkarna nästan helt och jag blev rätt säker på att de skulle skicka hem oss igen.

nåväl, vi kom fram vid 12, jag blev undersökt. det konstaterades att vattnet mycket riktigt hade gått och att jag därför skulle bli inskriven och igångsatt inom 24 timmar om det inte hade kommit igång på riktigt av sig själv. vi fick vänta rätt länge i ett delat undersökningsrum på att vi skulle få vårt privata rum uppe på bb. vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av oss. det var en annan kvinna i rummet också så vi ville inte prata så mycket och störa henne. jag satt mest på en pilatesboll och var vid rätt gott mod. tyckte det här med värkar var a piece of cake. det var ju bara att andas lite. föga visste jag vad som komma skulle. 

vi fick vårt rum. minns inte riktigt vad vi gjorde under resten av eftermiddagen, men tror jag mest satt på pilatesbollen. har i alla fall några skojfriska foton på det. vid 20-tiden hämtade de mig för att kolla värkarna. låg kopplad till en monitor en halvtimme eller så. såklart var värkarna rätt lugna just då, dvs jag skulle upp på rummet igen och fortsätta vänta. de skulle hämta mig för igångsättning klockan 8 på morgonen. på andra sidan av ett skynke låg en kvinna som, insåg jag senare, var bra mycket längre gången i värkarbetet. eftersom jag har en tendens att vara aningen självgod ibland skrämde mig inte hennes uppenbara smärta, utan jag tänkte mest att hon måste ha sjukt låg smärttröskel. som sagt, jag visste ju inte vad som väntade. 

under kvällen fortsatte vi hänga på rummet, kollade lite på tv, som man måste mata mynt i för att den skulle fungera. fick äcklig sjukhusmat (dock vegetarisk som jag hade bett om). gick och lade oss och försökte sova, men nån gång vid kanske 00-tiden började värkarna bli starkare, men fortfarande inte regelbundna. jag ringde på en sköterska eftersom jag hade rätt ont. hon tyckte vi skulle vänta ett tag och se. jag fattade det som att hon skulle komma tillbaks, men hon dök aldrig upp. I kom och lade sig i min säng och masserade mig lite, men efter ett tag hade jag så ont när jag låg ner att det inte funkade. I somnade. här gick jag in i nåt slags överlevnadsmode. jag tänkte liksom inte ens på att jag skulle kunna ringa på sköterskan igen utan försökte bara stå ut en värk i taget. började tima igen - det hjälpte mig att hålla fokus på nåt sätt. kontrollfreaksdelen av mig kände sig väl lugnare. värkarna var starka men blev aldrig regelbundna, antar att det var därför jag inte trodde att det egentligen hände nåt och att jag säkert bara var extremt smärtkänslig. satt en del på pilatesbollen. lutade mig mot möbler. stod i duschen i säkert tre timmar sammanlagt. har aldrig varit med om en dusch med så högt tryck, men det var välkommet när värkarna började göra sjukt ont i korsryggen. I vaknade till ibland och frågade hur det var med mig. i efterhand har jag blivit arg när jag har tänkt på att han sov sig igenom nästan hela mitt värkhelvete, men just då tänkte jag inte ens på att han kanske skulle ha kunnat hjälpa mig på nåt sätt. jag har insett att när jag har ont stänger jag liksom in mig i mig själv och vill vara ensam, fokusera inåt. sov i stort sett ingenting under natten, annat än några minuter mellan värkarna sittande på golvet lutad över sängen eftersom det gjorde för ont när jag låg ner. vid 7-tiden på morgonen började värkarna bli väldigt långa och komma i stort sett utan mellanrum. jag tänkte att jag måste stå ut till klockan 8 när de skulle hämta mig, men vid halv 8 pallade jag inte längre. jag väckte I och ringde på sköterskan. två skötersketanter dök upp och de behövde i stort sett bara kasta en blick på mig för att inse att det var the real thing. en ung vaktmästare kom och hämtade mig med en rullstol och körde ner mig till förlossningen. jag trodde jag skulle behöva ligga kopplad till en monitor först, men blev körd direkt till förlossningssalen. då började jag inse att det här skulle hända NU. hade så jävla ont och skakade i hela kroppen att det enda jag kunde tänka på var att få epidural snarast möjligt. jag troddde dock fortfarande att jag bara var extremt smärtkänslig och säkert inte hade öppnat mig alls. 

en barnmorska kom och undersökte mig. 8 centimeter! ohmygod, då fattade jag varför jag hade så inihelvete ont. hon sa att jag kunde klara det utan bedövning och bad mig testkrysta, men jag var så slut och skakade så mycket och var så rädd för ännu mer smärta att jag inte vågade. jag bad om epidural. och skulle få det. men precis då gick bebisens hjärtljud ner (vilket ingen väl egentligen sa, men jag blev beordrad att vända på mig) och jag var tvungen att vänta i 15-20 minuter först för att se att allt var stabilt. vid det här laget tänkte jag knappt på att ett barn skulle bli resultatet av smärtan. jag tänkte bara på epiduralen och ville att det skulle vara över. till slut dök narkosläkaren upp, en mycket trevlig kvinna i min egen ålder. pratade en del med henne, om sverige bland annat. fattar inte hur jag kunde prata såpass avslappnat med all den där smärtan?! å andra sidan tror jag att värkarna lugnade sig lite under färden till förlossningen, att de inte kom så himla tätt längre. hursom, jag fick sätta mig tvärs över sängen och luta mig framåt medan I höll i mina axlar (han klagade på kramp vid nåt tillfälle, wtf!). försökte sitta still och inte skaka så mycket. till folk som är rädda för epiduralnålen kan jag säga att den bara känns som ett tryck, och även om den skulle göra ont är värkarna tusenfalt värre. den första epiduralen gick fel. det började ringa i öronen och min tunga domnade bort... var tackochlov såpass närvarande att jag lyckades påpeka det och de gjorde om det hela. och herregud, efter en stund var smärtan som bortblåst. bör väl kanske påpeka att epiduralen de ger här i spanien mycket möjligt är starkade än den svenska för jag kände inte ett dugg av värkarna. som väntat stannade det hela av lite grann, men det var det helt klart värt. jag fick vila och förbereda mig på nästa fas. hade nog inte orkat krysta så urlakad och skakande som jag var. låg och pratade med I, som såg rätt rolig ut i sina skyddskläder (typ operationskläder, inklusive mössa!), och kollade monitorn på bebis hjärtljud/blev nervös av pipen med jämna mellanrum. skakade fortfarande en del av trötthet och säkert av nervositet också, men var på det stora hela lugn och fin. 

efter några timmar, såklart när jag var helt ensam i rummet - I hade gått för att hämta mitt pass som jag av nån anledning behövde - kände jag hur det började trycka på som bara den. eftersom jag hade läst ett antal förlossningsberättelser insåg jag att det inte betydde att jag behövde gå och göra número dos, utan att det började närma sig. när I kom tillbaks bad jag honom, aningen panikartat, att hämta barnmorskan. hon kollade hur det stod till och jodå, så småningom skulle jag kunna börja krysta. de la mig på sidan och så låg jag så en stund (vet inte varför?) medan det tryckte på mer och mer. och sen, det jag blev mest förvånad över (efter att ha hoppat av förlossningskursen efter en (1) gång): de förberedde som inför en operation! operationskläder på för barnmorskorna, grönt skynke på mig, nån slags steril lösning på underlivet, osv. fast då var jag plötsligt i gynposition, vilket jag trodde skulle kännas jobbigt, men som faktiskt funkade bra (tror inte det finns så många alternativ med den hästdosen epidural man får). 

trots det något kliniska inslaget var allt väldigt lugnt och fint och respektfullt. två barnmorskor och en student var med. den ena, äldre (som jag tidigare inte alls hade gillat men som nu var jättebra och peppande), hade i uppgift att hjälpa mig att fatta när jag skulle krysta (eftersom epiduralen bedövade lite väl bra i det avseendet), och den andra sa till mig när jag skulle sluta/hålla emot, dvs såg till att jag inte sprack. minns även att jag hörde henne visa perinealgreppet för studenten. och visst, det var jobbigt, och klart det gör ont precis när huvudet står och ska ut och man absolut inte får trycka på just då, men jag vet inte, det var så mycket lugnare och finare och mindre helvetiskt och kaotiskt än jag någonsin hade kunnat tro. jag var helt tyst och koncentrerad och tog i allt jag kunde och vet att jag tänkte att jag ville undvika allt vad sugklocka etc heter, vilket fick mig att orka mer när jag egentligen var helt helt helt slut. och plötsligt såg de huvudet och frågade om jag ville känna, vilket jag sade ett väldigt bestämt nej tack till (önskar jag hade gjort det så här i efterhand men just då var jag för fokuserad och inne i nån slags bubbla och fattade verkligen inte varför jag skulle känna på nåt himla huvud och vad det hade med saken att göra). de frågade även I om han ville titta, vilket han ville och gjorde (min reaktion: "eh, är du säker på det??"). och så några krystningar till och han var ute och jag hörde att han skrek och så blev han direkt upplyft på mitt bröst och jag var ute ur den förra bubblan och inne i en ny. dock började jag inte gråta vilket jag trodde jag skulle göra eftersom jag hade tillbringat nio månader med att börja gråta vid blotta tanken på det ögonblicket samt när jag hade sett förlossningar på tv. tror allt var för surrealistiskt, och att jag var för lättad över att jag hade klarat det, och för trött, för att helt vara i kontakt med alla känslor. men han var där, och helt perfekt och jag var så upptagen med att titta på honom och peta på hans små små händer tillsammans med I att jag inte alls kände att de sydde mig med fyra små stygn (dock hörde jag vid ett tillfälle att barnmorskan bannade studenten för att hon sydde fel?!). efter en stund vägde de honom: ynka 2780 gram. men han var frisk och fin och helt otroligt söt och inte alls sådär ihoptryckt i ansiktet som vissa nyfödningar är. och han var vår!