Kärlek

Jag sitter på jobbet och kollar på foton av mitt barn (Alltså att en skulle bli en sån? Men jag tvingar åtminstone inte mina jobbarkompisar att kolla). Kan sakna honom så sjukt mycket när jag jobbar långa dagar (2 dagar i veckan till klockan 18) och uppskattar våra eftermiddagar och kvällar så himla mycket mer efter två såna dagar på raken. 

Han går som bara den nu. Travar omkring i hela lägenheten, mestadels med sina kritor ("api" = "lapiz" =penna/krita) i ena handen och ett papper i den andra. Tar en i handen och leder med en om han vill ha nåt speciellt. Eller börjar klättra upp för ens ben. Han är säker på vad han vill, den ungen. 

Hej ytlighet

Idag har jag nått nåt slags nytt lågvattenmärke i mitt utseende. Jättesmutsigt hår (uppsatt med ett litet spänne som jag desperat grävde fram ur väskan imorse efter att ha sett mig i spegeln på jobbtoan - men den hemska stripluggen hänger ju liksom där den hänger ändå och avslöjar fuskbygget), finnar och röda skrapmärken i ansiktet (små bebisfingrar som älskar att grabba mig i ansiktet vid ett visst sorts galet humör, t ex igår på stan), rynkor och påsar under ögonen (fler för var månad som går). Kläderna ska vi inte gå in på, ni kan gissa er till hur det blir med ett barn som hänger kring benen och en stressad mor som envisas med att inte köra på ett säkert kort utan testa en ny kombination som hon sen inte har tid att byta från. 

Mens fick jag också imorse, wooh (alltså bättre att den kommer än alternativet, men den behövde väl inte komma precis idag). 

Hej nytt år!

Hej 2015! Nej, jag slutade inte nattamma. Jag är inte redo. Eller inte tillräckligt desperat trött? Kanske. R är dessutom inne i nåt slags utvecklingssprång och jag märker att det händer en massa i honom just nu och att livet ter sig aningen komplicerat för honom mellan varven. Det är mycket bara vara i famnen och mycket "teta, teta", natt som dag. Han har även börjat gå små bitar utan stöd, så lycklig över att lyckas att han ler och närapå blundar efter några steg och således faller platt. Men det är på gång.

Julen var över förväntan. Kände mig aningen matt inför tanken på jul efter flyttstressen, men det blev ett välbehövligt avbrott och fint att få se R med sin mormor och morfar och moster och kusin och att han faktiskt kände igen dem alla från skype och liksom bara kastade sig in i umgänget och njöt av fullt hus hos min syster i Norge. Minus tretton var det som kallast, och tackochlov fick vi låna tre stabila uppsättningar vinterkläder. R såg ut som en liten chockad stel robot i sin tjocka vinteroverall som han knappt kunde röra sig i. Kvällen innan vi skulle åka tillbaks åkte jag på nån slags matförgiftning och låg och spydde i ett antal timmar. Jag slutade spy klockan två på natten och klockan fyra steg vi upp för att ta flyget hem med anslutning i Amsterdam. Jag kommer inte att resa igen på ett tag kan jag meddela. Även som frisk är ju en flygresa med ett litet barn som reser i ens knä inte direkt någon extremt avslappnande upplevelse (Dock, helt ologiskt sitter jag ändå här och är lite ressugen. Eller mer upplevelsesugen. Vill tillbaks till Rom och Paris, till exempel. NÅN resa som inte går mellan Norden och Spanien måste det bli i år).

Nyår firade vi hemma med vad som blev, i mina ögon, ett rätt stort sällskap på tio vuxna och tre barn. Jag som tycker att vi inte har så mycket kompisar, men alla är ju förfan i par nuförtiden. Tackochlov hjälpte oss R:s farmor med maten plus lite knytkalas. Tror alla var rätt nöjda med det hela. Själv hann jag inte njuta så mycket utan försökte mest se till att allt flöt på samt hålla reda på R, som var i sitt esse men till slut slocknade klockan 1 när jag tjoffade in ett bröst i munnen på honom i ett mörkt tyst rum. Efter det tjoffade jag i mig själv ett glas cava som var det enda jag drack på hela kvällen (Obs inte av nåt som helst principskäl utan av tidsbrist).

Och imorgon är det trettondagen som firas stort här med presenter och familjelunch. Det vill säga, vi har julklappsutdelning med I:s familj imorgon. Ibland önskar jag att hans familj var aningen mer uppstyrd för det faller alltid på oss att ordna allt hemma hos oss (hans mamma bor i ett litet hyresrum, hans ena syster har en galen hund och är allmänt sliten av småbarnsliv, sömnbrist och en sambo som inte riktigt gör sin del, och hans yngsta syster delar lägenhet och är väldigt mycket yngsta systern som slipper all form av ansvar) och just nu har vi väl varken riktigt energi eller tid för det, men ja, det är bara att acceptera att det är så om vi vill fira med dem, så vi får väl göra den bästa tänkbara lo-fiversionen av alltihop.

Nu ska jag jobba, vilket är vad jag egentligen förväntas sitta och göra just nu.