Såklart vände det redan dagen efter. I tog ledig i fredags eftermiddag och vi hängde hela familjen resten av dagen och när R äntligen hade somnat (denna värme som leder till extremt svårt att somna för kiddet) satt vi uppe och åt ostar och drack vin och pratade pratade pratade om drömmar och förhoppningar och hur och var vi vill leva, till klockan 2 på natten. Vilket i och för ledde till att vi båda var halvdöda när R väckte oss tidigt på morgonen, men det var det helt klart värt. Jag lyckades tillochmed nysta ut en del av vad jag vill och känner och kanske en och annan dröm. Det är nog extremt nyttigt att fråga varann om sånt ibland och försöka formulera det högt.
På lördag morgon var vi så ute på gatorna klockan 10 och styrde kursen mot en park bredvid en byggnad där I bodde några år som barn. Den ligger även extremt nära sjukhuset där R föddes och där vi var på alla ultraljud, så I hade tagit med mig på en nostalgitur redan då, men nu ville vi se hur R reagerade eftersom parken, som nu var helt tom, övergiven och i ganska dåligt skick, har en massa statyer av olika djur som vi trodde R skulle gilla. Men nej, han blev istället så till sig över spårvagnen vi hade sett på vägen dit, att han bara pratade om "tåget" och satte sig i vagnen och ville gå tillbaks. De överraskar en verkligen ständigt de små liven. Så, vi gick en sväng i parken, tvingade mer eller mindre R att rida på några djur, och gick sen och tog spårvagnen, till R:s stora lycka. Väl hemma fixade jag lunch till R medan I åkte och handlade till en mexikansk lunch vi skulle äta hos våra vänner som bor cirka två minuter från oss men som jag fortfarande inte hade varit hos sen vi flyttade hit i december (medan vi har bjudit dem på lunch/fest två gånger)... Så vi bjöd helt enkelt in oss, med argumentet att de har luftkonditionering, och lagade en del av maten (rätt misslyckade quesadillas eftersom I fixade över maten och inte trodde på mina råd trots att jag hade förhört mig om receptet med min mexikanska jobbarkompis tillika fd KOCK!). Sen gick liksom hela dagen, som det brukar bli på helgluncher här. Och nu är det söndag, redan. Jag var ensam med R på förmiddagen, traskade runt till två olika parker i gassande sol och höll på att gå under av svett. Nu har I tagit med honom på en promenad (för att äta glass, misstänker jag) och jag har äntligen en stund för mig själv och har börjat skissa på några idéer för ett projekt som jag insåg att jag åtminstone måste försöka mig på, efter att ha formulerat mina drömmar högt i fredags natt.
Det blir bra det här livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar