Gah, jag orkar inte. I har hamnat i nån slags svacka igen och är helt icke-kommunikativ. Senast i söndags eller måndags var allt frid och fröjd och vi planerade en massa och gjorde tillochmed en familjebudget för att komma på ekonomiska fötter igen och jag minns att jag tänkte att vi hade det så bra. Sen hann vardagen ikapp och jag antar att han har haft en skitvecka på jobbet och som vanligt tusen ångestgrejer i huvudet. Men, eftersom jag själv är extremt trött och tja, rätt låg jag också, mest på grund av trötthet tror jag, samt av vardagen som känns som nån slags varm och fuktig sänkmark just nu, så orkar jag inte lirka och gräva i vad det är som felas honom. Jag orkar inte vara mamma till nån annan än R just nu. Så jag har gråtit lite av frustration och nu sitter jag med datorn i R:s rum för att få vara ifred och han gick just och lade sig utan att säga godnatt, efter att jag i och för sig demonstrativt hade tagit med mig datorn hit in utan att säga ett ord, efter att han hade varit helt opepp på mitt förslag att se en serie som jag i mitt anletes svett laddade ner igår, och efter att han inte ens hade sagt tack för middagen som jag var och handlade och sen lagade (ok, en sallad, så "lagade" kanske är att ta i). Egentligen blev jag först sur av att han när jag kom hem från affären låg i sängen med R och kollade på nåt på ipaden när han egentligen borde ha försökt lägga honom eftersom klockan var närmare 21. Och han hade såklart inte ens borstat tänderna på honom eller satt på honom en blöja ifall han skulle råka somna (ok, det händer i och sig inte). Jag orkar inte med att alltid vara den förnuftiga.
Och alltså jag inser ju att han inte är tankeläsare och att jag borde ha förklarat allt det här, men jag orkade bara inte försöka förklara mitt beteende för nån som inte har gjort den minsta lilla ansats till att verbalisera sitt kassa humör de senaste dagarna. Så jag är tyst jag också.
Och jag vet ju att det kommer att bli bra. Att det vänder. Att det är vardagen och tröttheten och noll pengar och noll ork som gör det här med oss och att det inte hjälper på att vara två överkänsliga personligheter under samma tak. Men det är sjukt jobbigt att inte känna att jag har honom vid min sida just nu, när jag ändå tvivlar på cirka alla mina mänskliga relationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar