Tröst från bortom bebistiden

Häromdagen, ur ångesttöcknet, skickade jag ett meddelande till min bästa kompis (hej L om du fortfarande läser!) som har överlevt bebistiden x 2 och nu har två i jämförelse nästan vuxna kids. OK, lätt överdrift, de är 2.5 och 4 år, men i alla fall, de är inte bebisar längre. Jag fick ett svar som gick ut på att "man är inte riktigt sig själv när man lider av sömnbrist". Och det var egentligen allt jag behövde just då - en gnutta igenkänning och att veta att nån fanns där som har gått igenom samma sak (dessutom två gånger med 1.5 år emellan, respect!) och kommit ut på andra sidan.