Hej ångest!

Har haft så mycket ångest de senaste dagarna, sån där som en inte helt fattar var den kommer ifrån, som bara finns inom en som ett äckligt lager av illamående och obekvämhet och gråtfärdighet. Speciellt dyker den upp på jobbet, eftersom jag knappt har nåt att göra i väntan på den där stora arbetsuppgiften från min chef som bara blir uppskjuten och uppskjuten och deadlinen kommer närmare och närmare. Har lite för mycket tid att tänka och känna. Försöker jag härleda ångesten tror jag att den mestadels kommer från:

1. Sömnbrist. Sover någorlunda ok varje natt, men sömnbristen som har byggts upp under 10 månader skulle behöva cirka tre nätters 12-timmarssömn för att botas. En vacker dag (natt) ska jag sova länge länge. 

2. Möjligtvis sjuk katt. Det här ger mig akut ångest när jag tänker på det, gråtenihalsenångest. Ska till veterinären med gammelkatten på fredag eftersom vi tycker att han har börjat bete sig annorlunda. Jamar mycket, är aningen förvirrad och sköter inte sin hygien helt ok. Och, imorse när jag tog mig tid att gosa med honom precis innan jag gick till jobbet upptäckte jag en knöl på hans hals. Hej mycket gråtfärdig promenad till jobbet. Det var tillräckligt illa innan, men nu föreställer jag mig worst case scenario på fredag - att behöva ta något slags beslut om liv och död. Fan fan fan. Och de har ingen tid tidigare, så hela veckan förstörs av ångest inför fredagens veterinärbesök. Har dessutom ständigt dåligt samvete, sen R kom, för att jag försummar katterna. 

3. Jag är ständigt lite nervös över nåt som har med R att göra. Till exempel: Vad ska han äta idag/Har han ätit tillräckligt? Borde vi träffa mer barn? Tänk om han faller och slår sig när inte jag är där? Är inte hans öga lite rött nu igen? Etcetera etcetera etcetera. Men antar att det är livet som förälder. 

4. Ingen att älta allt med, förutom I som såklart får ta sin fair share av ältande. Alltså nån slags "ensamivärlden"-känslor, som pga resten av ångesten snabbt övergår i "allahatarmignog"-känslor. Och helt logiskt vet jag att det inte är så, för jag har ett antal personer som jag kunde ringa dag som natt med precis vadsomhelst och de skulle komma flygande. Men det är nåt med den här åldern - alla har fullt upp med sitt och när vi inte hörs varochvarannan dag och har totalkoll på varandras liv som förut blir det såklart svårare. Och ingen av mina närmaste är ju här rent fysiskt i samma stad som jag (förutom I då såklart som är den allra närmaste och världens bästa vän förutom pojkvän - så jävla glad för vårt förhållande och att vi har tagit oss dit vi är). Jag har några personer här som är på god väg att ta sig in bland de närmaste men det tar tid för mig att bli helt öppen med vänner (hej självhat när jag tänker på det, men vissa saker får en kanske börja acceptera nu, att jag är sån och de som har tålamod att lära känna mig verkar vara glada över det).

Trodde jag var klar med all ångest. Tillfreds, nöjd, happy happy. Men kan det vara så att allt rörs upp lite mer i och med känslostormarna det innebär att vara förälder? Jag har ju generellt blivit så mycket mer gråtmild, gråter över världens alla orättvisor och mest av allt över barn som far illa (förut: grät mest bara över djur som for illa). Så det är kanske inte så konstigt om även andra känslor blir starkare och kommer upp till ytan. Hej hobbypsykologi.