förlossningen del II: efteråt

vi var tvungna att stanna på sjukhuset i 48 långa timmar efter förlossningen eftersom prover måste tas på kiddet några gånger pga deras speciella protokoll för förlossningar med tidig vattenavgång. jag gillade inte alls sjukhuslivet och den totala avsaknaden av privatliv det innebar. ville mest bara hem och komma igång med det riktiga livet där. det var ändå ingen som egentligen hjälpte oss med bebis/amning eller förklarade nåt, utan de kom mest in och tog temperatur (på mig och bebis) samt blodtryck (på mig) ett antal gånger om dan och kom med äcklig mat som jag knappt åt av. vi freestylade på egen hand utifrån erfarenhet av tidigare bebishäng och sunt förnuft/intuition och kunde således lika gärna ha varit hemma (om det inte hade varit för proverna).

uppe på rummet några timmar efter förlossningen kom två sköterskor och följde med mig på toaletten och kollade att jag kunde kissa (det kunde jag, yay!). därefter informerade de mig om att jag kunde få börja dricka lite vatten nu om jag ville. tydligen skulle man veta att man inte skulle äta eller dricka nåt innan de sa till, men det, liksom i stort sett allt annat, hade ingen informerat oss om. vid det laget hade jag redan druckit både vatten och cola, samt ätit ett antal pizzabitar. det här sa jag såklart inte till sköterskan utan klistrade på ett leende och sa nåt i stil med "åh så bra, jag är jättetörstig". fick för övrigt inte äta eller dricka nåt under förlossningen efter epiduralen heller. 

här i spanien är det helt normalt att vänner och familj kommer och hälsar på redan på bb. cirka sex timmar efter förlossningen fick vi det första besöket. det var R:s båda fastrar (varav en hade fått barn på samma sjukhus bara sex dagar tidigare - och vi hade hälsat på henne där enbart fem dagar tidigare!), samt tre kompisar som kom i samlad trupp. det kändes faktiskt helt ok. det var lika bra att få det överstökat och det kändes ju som om vi hade känt R hur länge som helst redan (eh, sex timmar som sagt) och var ivriga att visa upp honom. jag hade dessutom hunnit duscha (och framförallt tvätta håret som jag hade haft uppsatt i en svettig knut sen värkarbetet startade) och kände mig förvånansvärt pigg för att knappt ha sovit på två nätter. liggammade tillochmed R medan de var där. man hamnar ju i nåt slags institutionaliserat beteende där det är helt normalt att visa upp diverse kroppsdelar hela tiden. obs att jag har ammat offentligt tusen gånger sen dess men just den första tiden var jag kanske inte helt bekväm med att amma bland folk, förutom just där på sjukhuset. inga vanliga regler gällde liksom. plötsligt kunde det komma in en människa, som utan att presentera sig skulle sticka upp några fingrar i en. helt ok, kör på bara. vem som helst kunde ha vandrat in och gjort lite vadsomhelst. man är bara kropp och mjölkmaskin de där dagarna. och nej, mitt vanliga jag är definitivt inte bekväm med det, har alltsomoftast lite väl mycket integritet, men där och då var det bara att gilla läget och stå ut. det var definitivt inte så hemskt som jag hade föreställt mig innan (tror jag var nästan mer nervös över att behöva vara instängd på ett sjukhus än för själva förlossningen) men trivdes gjorde jag inte. 

på eftermiddagen lite drygt två dygn efter förlossningen fick vi äntligen åka hem. vi fick info om lite allt möjligt (minns inte riktigt? mest vart man skulle vända sig om man själv eller bebisen mådde dåligt, samt en del administrativa grejer) tillsammans med andra nyförlösta. sen kom min chef förbi på besök (hon bor i närheten och älskar bebisar). och sen, bara nån timme innan vi skulle åka kom det en sköterska/barnmorska/vete fan vad hon var och pratade lite med oss och lyckades få mig att bryta ihop. för: tredje dagen, hormonerna flödar, mjölken hade runnit till under natten, mina bröst var superhårda. R hade gått ner till 2.5 kg, informerade hon oss om, varpå hon kände lite lätt på mina bröst och sa "oj, vad hårda de är, undrar om han får ut nånting". jamen verkligen jättebra sätt att skrämma upp en nybliven mamma på. då bara brast allt, jag blev så jäkla orolig och i kombination med trötthet och hormoner kom det en störtflod av gråt. hon blev lite till sig (störtgråter inte spanska kvinnor?!) och undrade vad det var. hulkande försökte jag förklara att jag såklart blev jätteorolig och att ingen hade sagt nåt om hans vikt tidigare eller gett oss några som helst råd. hon blev lite mjukare och försökte väl trösta mig (I också såklart), minns inte riktigt vad mer hon sa, men den överhängande känslan för resten av dagen var total oro över att R kanske inte fick ur mjölk ur mina bröst. åh, blir så arg när jag tänker på det här. hon borde ju rimligtvis veta att det är väldigt normalt med mjölkstas just när mjölken rinner till?! och att det löser sig. vilket jag vet nu, men inte visste då. 

nåja, vi packade ihop våra alldeles för många små väskor (tips: packa i högst två väskor, inte fyra-fem olika bylten. kom ihåg att ni ska ta er hem med en liten bebis förutom all packning), byltade in R i en filt och tog en taxi hem (obs, helt utan babyskydd. yes, så gör vi i det här landet). 

väl hemma började jag något hysteriskt bearbeta mina stackars bröst. kände mig verkligen helt desperat. inte bara för att de spände som fan utan mest för att jag var orolig att R inte kunde suga tillräckligt hårt för att få i sig mjölk. han var generellt rätt slö den dagen och ville mest bara sova, vilket jag antar berodde på lågt blodsocker. men, bara nån timme efter att vi hade kommit hem dök I:s mamma och systrar upp, samt två kompisar till oss. det var ok en stund, men efter inte så länge var jag helt gråtfärdig igen och ville bara fokusera på amningen. I körde ut dem och åkte och hämtade en elektrisk pump från en kompis. den funkade såklart inte alls. jag ringde min syster och grät i luren och hon lyckades lugna mig lite. så småningom fick jag i alla fall R att amma och under det kommande dygnet väckte jag honom med jämna mellanrum och ammade och efter nåt dygn mådde brösten bättre och framförallt märkte jag att R fick i sig tillräckligt både på att han fyllde blöjorna och att han allmänt var piggare och vaknare. första krisen avklarad, puh. nästa dag stannade vi hemma i sängen alla tre och jag minns den som sjukt mysig.