Måste passa på att blogga innan det blir helt galet på jobbet från och med cirka imorgon. Min chef har åtagit sig en rätt stor uppgift som tadaaaa: JAG kommer att göra, fast i hennes namn, eftersom hon inte har tid. Försöker se det som en chans att få mer erfarenhet, kanske lära mig nåt på kuppen, men vill inte ens tänka på om hon får betalt för det och isåfall hur mycket. Jag får på sin höjd några obetalda övertidstimmar som jag kan ta ut som ledig tid.
Nu gnäller jag ju, det skulle jag inte göra. Gammal vana, bloggvana. Men allt är faktiskt rätt bra. Jag är äntligen icke-förkyld (peppar peppar). R är sjukt rolig, om än intensiv, att hänga med. Han har börjat leka mycket mer och vi har fixat ett mysigt litet lekhörn med madrasser till honom dit han vill direkt efter frukosten på morgnarna. Dessutom, rätt roligt: Han har börjat säga "teta" (=bröst) när han vill bli ammad, och ler och säger det när man frågar om han vill ha teta. Misstänker att jag kommer fortsätta amma rätt länge, svårt att säga nej liksom, och varför skulle jag? Han är äntligen nere på att äta enbart 1-2 gånger per natt och så länge det inte är en massa uppvaknanden mitt i natten av slaget "Oooh det är morgon och jag vill leeeeka!", som ju såklart händer ibland, är det faktiskt helt ok.
Jag och I har det fint trots trötthet. Klart en gnutta irritation hänger i luften ibland, men tycker vi löser det mesta rätt bra, även om, och det här stör mig såklart som feminist, men samtidigt visste jag vad jag gav mig in på som skaffade barn med en man med ett ofta krävande jobb: Vi är mer ojämställda än jag skulle önska. Han är en jättebra pappa, men samtidigt jobbar jag bara 70%, dvs har mer tid med R vilket ju blir lika med att ha koll på allt som har med honom att göra. Och det är väl mest bara att acceptera just nu, samtidigt som jag försöker släppa ifrån mig ansvar när jag kan och absolut inte anmärka på sånt som jag skulle göra annorlunda, för han måste hitta sitt eget sätt att göra saker på och att vara med R på.
Och jobbet är helt ok, trots gnäll emellanåt. Jag skulle definitivt inte kunna hitta ett mer flexibelt jobb, så det är perfekt just nu. Behöver jag börja senare eller gå tidigare gör jag det utan att egentligen behöva säga till någon (vilket jag iofs oftast ändå gör eftersom jag själv uppskattar att veta när mina jobbarkompisar är på plats).
Och, det viktigaste av allt: Vi har en ny soffa! Totalt intetsägande information för den som aldrig hade suttit i vår gamla opraktiska 50-talssoffa, men skillnaden i livskvalitet mellan en bekväm och en obekväm soffa är oändlig när en tillbringar såpass mycket tid hemma som vi gör just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar