carefree ungdom vs hard-working småbarnsmamma

har precis suttit och pratat i sisådär en timme med en kille som skulle ha möte med min chef (som var extremt sen och hade ringt och bett mig underhålla honom tills hon dök upp), utan att nämna min lilla gulliga sons existens en enda gång. det måste vara första gången sen han föddes (både som jag sitter och pratar med en främmande person av manskön och som jag inte nämner R). och nu sticker det lite grann av dåligt samvete. eller känner mig kanske snarare sådär som när man har varit full och pratat för mycket. det är så ovanligt i mitt liv just nu att sitta och prata loss med en främmande människa en lång stund. och vi pratade alltså inte jobb utan om livet som utlänning generellt, så jag skulle lätt ha kunnat få in R nånstans i konversationen, liksom nämna att eh jo jag är rätt fast här med man och barn och inte alls nån carefree ungdom längre. påsarna under mina ögon kommer inte från en hel natts festande utan från en hel natts ammande. men det var sån där stämning som när man träffar nån trevlig människa sådär casually i ett oväntat sammanhang och börjar tänka "ooh vem vet vad som skulle kunna hända här". nu är ju jag mycket nöjt upptagen (gillar dock fortfarande att småflirta, det kan jag inte sticka under stol med) men fick en liten liten vibb av att han kanske kände så. och jag ville väl helt enkelt inte se hans blick ändras. för man ser det så väl, i samma stund som man nämner att man är upptagen, för att inte tala om har barn. tjoff, en släckt låga. och jag vet inte, men antar att jag ville låtsas vara en sån där carefree ungdom för en kort timme en vanlig onsdagsförmiddag.