Nu är jag tillbaks på jobbet, men tidigare i augusti var vi på semester norrut. Vi blev dödsförkylda alla tre, igen (precis samma sak hände förra gången!), så det var rätt mycket misär. Mina dagar i Stockholm som skulle användas till extremsocialisering fick bli tusen gånger lugnare eftersom en febrig bebis inte kan släpas omkring hursomhelst, samt fick även användas till att försöka peppa upp barnets far från humöret "hata Stockholm och mest vilja gå och dränka sig". Det sistnämnda gick sådär och han har nu utvecklat en rätt stark motvilja mot Stockholm. Stället där mina föräldrar bor är jag van med att han blir trött på efter kanske två dagar - det är mitt ute på landet utan ens en mataffär eller några spännande promenadvägar i närheten och ingen av oss kör bil, dvs är man van med ett självständigt liv i en storstad blir det lätt lite klaustrofobiskt. Men Stockholm! Stockholm har han gillat förut. Men nej, den här gången var tydligen ALLA otrevliga och Söder kunde gå och dra nåt gammalt över sig. Nästa gång åker jag ensam med R så slipper jag i alla fall den downern.
Men ok, livet på landet var åtminstone mestadels fint om man bortser från en tidvis något neggig sambo (ska faktiskt be honom ta upp sin oförmåga att fucking rycka upp sig och gilla läget med sin psykolog). R gillade sina morföräldrar och gungade bebisgunga, lekte i sandlåda, klappade kattungar, kröp på gräset, samt åkte rutschkana för glatta livet.
(Är för övrigt fortfarande, en och en halv vecka efter hemkomst, mycket förkyld.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar