Jag är så trött. Kommer jag nånsin sluta klaga på det? Kommer jag nånsin få sova en hel ostörd natt igen? R är jätteförkyld och helt rosslig, men han sov ändå helt ok inatt, eller så klängde han bara på I istället för på mig, för när jag imorse sa att jag tyckte att han sovit bra tittade I på mig som om jag vore helt galen. Hursom, han ammade först vid 7 på morgonen, så win för mig. Jag lyckas även att inte vara helt orolig för att han kommer dö av lunginflammation.
Men alltså livspusslet som föräldrar, ack så svårt när inget i det här samhället arbetar för jämställdhet. Jag inser hur mycket bättre jag och även vårt förhållande mår under de veckor då vi delar i stort sett jämnt på ansvaret för R och hemmet, som just nu. Jag har nästan helt struntat i allt fixande hemma den senaste veckan och fokuserat på att vila, och I har tagit en större del. Det är rätt smutsigt som vanligt där hemma, men det är viktigare att vi mår bra. Vi håller undan disk och tvätt, ser till att vi alla är rena och mätta. Städningen får vänta. Det enda dåliga samvetet är över R:s farmor som ju är hemma med honom hos oss om dagarna och som därför drabbas av smutsen mer än vi, och därför städar lite när hon har tid vilket jag inte tycker att hon ska behöva göra. På tal om allt det här har jag börjat läsa om Bitterfittan som jag läste och storgillade när den kom ut 2007 (dvs långt före jag själv befann mig i situationen som beskrivs i boken - trött mor som funderar på hur fan en ska lyckas leva jämställt).
Så fort vi har lite mer pengar ska jag leta rätt på en bra psykolog och gräva i mig själv en gång för alla. Jag tror att det är en bra tid för det. Jag var en sån som något naivt trodde att lyckan skulle komma automatiskt med moderskapet. Och jag ÄR i grunden mycket lyckligare än för kanske tio år sen, men det kom delvis redan före R (även om vardagslyckan har accentuerats med honom, det blir ju en helt annan mening med att bara finnas till när en annan människa är så beroende av en). Jag minns inte när det vände, men jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en rätt lycklig människa och att jag var tvungen att lära mig att identifiera mig med det, istället för den depressiva sidan som jag ditintills hade identifierat mig med. Men nu måste jag fundera ut vad jag vill göra med mitt liv, förutom att vara mamma (jag börjar till exempel känna att min gamla aktivistsida börjar vakna till liv igen, vilket känns hoppfullt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar