Barn vs frihet

Trots att jag verkligen verkligen ville ha barn är jag fortfarande kluven till det där med föräldraskap versus frihet. Missförstå mig inte, jag skulle aldrig byta ut R, eller vad föräldraskapet ger mig - jag tänkte senast idag på att R är den coolaste lilla människan jag nånsin har träffat - jag menar bara att det verkar vara omöjligt att förstå innan hur mycket ens egen egoistiska frihet begränsas när en får barn. Jag var beredd, men jag förstod ändå inte vidden av det hela. Det kanske låter konstigt, men jag förstår mycket bättre nu att barn faktiskt inte är nåt för alla. Jag kan känna ibland att jag vill säga det här till mina barnlösa vänner, jag vill säga "njut, sov, gör vad du vill när du vill, passa på, du kanske inte ska hänga upp dig på det där med barn?", men det kan jag ju inte, såklart. Jag vet ju så väl hur det känns när en är på andra sidan, och längtar, och de som inte längtar har väl andra problem som inte gör livet till en enda stor valfrihet och njutning twentyfourseven. Jag vet ju det. Men det är synd att en inte kan hoppa tillbaks till det gamla nu och då och verkligen ta tillvara på all tid.