Hej bloggen,
Jag har inte haft några ord på länge. Eller jag vet inte men jag kan inte skriva på nåt språk längre, inte så där så att det känns, och då låter jag hellre bli.
Men imorse var jag med om något som (tackochlov för att jag har varit förskonad från katastrofer i mitt liv) var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag är gravid (!) (vecka 10+), tog blodprover förra veckan, och häromdagen ringde de och flyttade fram mitt besök hos barnmorskan till idag för att nåt till prov behövde tas. Jag blev såklart jättenervös, eftersom de inte sa vad det handlade om, men hade tills idag lyckats lugna mig rätt mycket.
Tills jag sätter mig ner hos barnmorskan och hon säger "jo, du har fått ett positivt resultat på hiv-testet, det är ett oklart resultat, antagligen 'falskt positivt', troligtvis nåt fel från labbet, men vi måste göra om det". Jag blir helt stel och tänker rent logiskt att det är cirka noll risk att jag skulle ha blivit smittad sen min senaste graviditet, men börjar ändå störtgråta, eftersom det är så galet och ologiskt och bara helt surrealistiskt. Det är sånt man tror att man aldrig ska behöva höra. Dessutom kände jag mig i samma stund som hon sa det, totalt stigmatiserad (hann tänka "ok, då får jag bli hiv-aktivist som jobbar mot avstigmatisering, det är ju också nåt att viga sitt liv åt"). Hon vet ju inget om mitt liv, för allt vad hon vet kanske jag eller min partner är heroinmissbrukare. Så jag försökte, hulkande och osammanhängande förklara att jag har noll riskfaktorer, vilket hon verkade förstå, och sade att jag inte skulle oroa mig, att det högst antagligt inte var nån fara alls, men att de måste försäkra sig om det. Så nu ska jag testa igen på måndag morgon. Och alltså bara när jag beställde tid för test kände jag att jag ville förklara hela mitt liv för receptionisten (vilket jag såklart inte gjorde). Gick ut från vårdcentralen störtgråtande, ringde I, som var på tunnelbanan och halvt höll på att svimma, men som lyckades lugna ner mig och säga att det inte är nån fara, att det inte kan vara så, att varken han eller jag har utsatt oss för några risker. Lade på och gick upp till en park och satt och störtgrät en stund, pga det absurda i situationen. Whatsappade om hela galenskapen med en kompis och lyckades så småningom samla mig och åka på jobb. Trots att det är osannolikt att det verkligen är positivt (tydligen två olika test varav det ena sa negativt och det andra oklart) - har googlat och det verkar som om det kan hända gravida ibland pga högre halter av vissa proteiner - kommer jag såklart, som hypokondriker, inte kunna tänka på nåt annat tills nästa fredag då jag får resultatet. Ja ja, bara så att ni vet, det kanske blir en aidsblogg av det här.
För övrigt var alla andra blodprovsresultat strålande. Man bara "eh, ok, tack".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar