Det är lite jobbigt att gå hålla in magen på jobbet (på eftermiddagarna ser jag ut att vara i femte månaden). Jag vill inte outa mig för alla förrän jag har gjort ett ultraljud och sett att allt är ok. Den där ständiga oron, som jag ju nu vet inte tar slut när barnet är ute. Imorse var jag och gjorde om blodprovet. Det känns helt OK nu, internet har lugnat mig. Är ett test negativt så är det negativt, och det ena testet var ju det. Men de måste ändå testa om eftersom det var nåt konstigt med det andra. Helt galet hur en sån här grej kan påverka en, trots att logiken säger att det inte kan vara sant. Igår hade jag ångest i stort sett hela dagen, en sån ångest som även när den har mattats av påverkar hela ens dag och sätter sordin på humöret, gör en lättirriterad och gråtig. Förra jävla veckan alltså. I veckans början åkte I ambulans till akuten pga ett helvetiskt njurstensanfall. Han är ok nu men orolig över att det ska komma tillbaks. Sen hiv-hot hängande över hela familjen. Men vi är ok, jag vet ju det. Ser bara inte fram emot att gå tillbaks till den okunniga barnmorskan nu på fredag för att få resultatet.
Helt on another note: Tänk om jag helt enkelt bara skulle låta bli att säga nåt på jobbet om graviditeten (min chef vet alltså redan). Som ett experiment i hur gravid man kan se ut innan folk vågar fråga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar