I've seen better days

Min chef skällde precis ut mig över telefon pga min kollegas misstag. Tack tack. Gravidskör och allmänt angstig den här veckan, började jag såklart gråta när vi hade lagt på (vilket jag inte skulle ha gjort i vanliga fall - börjar blir rätt tjockhudad med jobbskit). Och satt och storgrät när min kollega anlände. Jag sade nåt lagom kryptiskt om att jag generellt hade en skitvecka och att det var en för lång historia för att ta just nu, eftersom jag visste att hon skulle bli tvungen att sätta sig och stressjobba pga chefens ovannämnda utskällning, med en grej som ska presenteras idag. Nu sitter jag här i angstmode och vill bara att dagen och morgondagens morgon (barnmorskebesök) ska vara över. Och gärna de två kommande veckorna också så att jag har fixat barnets skolinskrivning (lätt ångest, point of no return liksom. Han skulle egentligen ha börjat en liten hippieaktig förskola med alternativ pedagogik men den kommer att stänga, så nu blir det en halvprivat -"concertado"- skola nära oss där det går barn från 3 till 12 år... Som verkar helt ok, med "aktiv" pedagogik, men ändå skola, vid inte ens 3-års ålder), varit till London på jobbmöte (inte så mycket ångest, men det är för ett projekt som vi koordinerar vilket ju innebär att hålla i allt samt vara på alerten hela tiden) samt gjort ultraljud (inte heller så mycket ångest, men vill ha det gjort, så jag vet att allt är ok). Sen ska jag slappna av lite.