Hej hej, jag jobbar mest och stressar och försöker ihop allt. Det känns som om det är nu jag börjar jobba på riktigt. Har påbörjat ett nytt projekt som enbart jag sköter till hundra procent just nu. Full fart på jobbet således (men jag tillåter mig en bloggpaus eftersom jag lämnade in en stor ansökan sent igår och kom in tidigt idag pga tidigt läkarbesök imorse) och full fart hemma och däremellan en jävla ekonomisk oro. Vi får det inte riktigt att gå ihop just nu, efter en flytt som tog alla våra futtiga besparingar, och I som har jobbat på ett eget projekt utan att få betalt i två månader. Det var liksom inte meningen att de två sakerna skulle sammanfalla, men nu råkade vi hitta den här fina fina lägenheten precis då I's inspelning var planerad. Och hade vi inte flyttat hade vi haft problemen med den andra lägenheten fortfarande. Så ok, fattiga, men med en bra lägenhet i alla fall. Jag har fixat lite översättningsjobb som jag ska jobba med när R sover om kvällarna, vi måste ju upp ur det här på nåt sätt. I har ett nytt stort jobb på gång, förhoppningsvis går det igenom. Det är fasen inte alltid roligt med frilanseri.
Och så allt det vardagliga: lätt ångest över allt som inte hinns med, mest städning och sånt. Hur hinner folk? Eller, folk i allmänhet kanske inte har småbarn som kräver hundra procents uppmärksamhet hela tiden och som är livrädda för dammsugare? Jag är ju oftast ensam med R om kvällarna och när han har somnat försöker jag fixa det mest akuta, till exempel uppröjning i köket, eller slänga i en tvätt, men sen måste jag liksom hinna vila lite också, samla tankarna, och jag kanske prioriterar det framför ett rent hem i lite större utsträckning än gemene mamma? Och så vaknar R rätt ofta efter en eller ett par timmar, och kanske varannan kväll är det efter det omöjligt att lägga tillbaks honom i spjälsängen (dvs han fullkomligt klamrar sig fast vid mig) det vill säga jag lägger mig med honom i vår säng.
Imorse var vi för övrigt på 15-månaderskoll och nu har kiddot äntligen börjat få fart på viktuppgången igen. Mellan 6 och 12 månader gick han bara upp totalt 600 gram, men nu hade han ökat 1 kilo på tre månader och väger nu nästan precis 10 kilo och är 76,5 cm lång. Muy bien! Det känns bra. Jag har liksom haft det i bakhuvudet hela tiden och går ständigt och funderar på om han får tillräckligt mycket och tillräckligt näringsriktig mat i sig, men nu har jag ju fått kvitto på att han får det och ska således lugna mig en aning.
Mat och sömn, mat och sömn, mat och sömn. Att det basala ska ta så mycket tankekraft. Men det är väl bara så just nu. Snart är vi ute ur träsket.
Och snart måste vi välja/fixa förskola till hösten. Gulp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar