Jag är ensam på kontoret och min hjärna tror att jag kan slappa nu bara för att jag nyss lyckades boka in en JÄTTEVIKTIG intervju. Men det kan jag inte, jag har inte tid. Jobba, jobba!
På tal om intervjuer så hatar jag hela processen av att ta kontakt med folk och förklara projektet och varför jag vill intervjua dem. Och för tillfället håller jag på att boka in 25 stycken, dvs arbetsdagarna är fyllda av min hatsysselsättning número uno (plus en massa annat som också måste göras). Som tur är funkar ju mail så himla bra nuförtiden, nästan bättre än telefon för de flesta, så hittills har jag inte behövt ringa ett enda (!) scary samtal.
Sen måste jag göra intervjuerna också, vilket väl inte heller är topp fem av favoritgrejer, men det kan knappast bli värre än för några år sen då jag intervjuade en massa brandmän och poliser utan att helt ha koll på eller intresse av ämnet vi pratade om. Alltså skamsköljningarna när jag satt och transkriberade och hörde en brandmanschef helt jävla machistiskt kalla mig "den lilla svenska blonda" (fast på spanska då) och mig själv liksom bara skratta till lite. Men vad kunde jag göra? Skälla ut honom? Jag var ju tvungen att göra intervjun. Men den frasen ringde i mina öron ett bra tag efteråt.
Dock kan det faktiskt vara underlättande i vissa situationer som socialantropolog att bli tagen för ung och oerfaren, eftersom högt uppsatta människor i mindre utsträckning känner sig hotade och det då är lättare att komma under ytan, under den officiella diskursen som de gärna drar till med och ofta är omöjliga att locka bort från. OBS! Föredrar alla dagar att bli tagen på allvar, men försöker se nån positiv aspekt med this young face of mine i jobbsituationer. Ungdomar är ju för övrigt också ofta lättare att prata med när en inte verkar vara tusen år äldre än dem själva och det blir mer peer-to-peer än den respektingivande forskaren som kommer von oben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar