En rant om varats olidliga seghet

Hej hej, vad trött jag är. Funderade på att nödtrycka på hissen mellan två våningar på väg ner imorse och passa på att sova en stund innan de kom och räddade mig. Är helt paralyserad idag, har tokmycket jobb men förmår mig inte att ta tag i det, sitter mest och stirrar och var nära att börja gråta på ett möte nyss av ren "jag skiter så himla mycket i allt det här egentligen"-uppgivenhetskänsla. Inser att jag låter helt deprimerad nu, men det är jag inte. Det är bara en dålig dag, och lite för många stressfaktorer i min hjärna, och jag sitter och tittar på ett foto på min telefon och tänker att jag ju bara vill vara hemma och gosa med R, ska det vara så mycket begärt? Jävla livspussel. I Sverige skulle jag fortfarande kunna vara föräldraledig och i det här jävla landet har jag redan jobbat i nästan tio månader, längre än jag var gravid. Annars känns jobbet generellt lite bättre, men långt ifrån som en permanent lösning. Framförallt måste jag håva in mer pengar. Vi äger cirka noll euro sammanlagt i min lilla familj just nu. Som tur är borde jag få betalt för översättningsjobbet på fredag, det som jag försöker beta av en stund varje kväll (tur att det har lång deadline). Jag vet att jag har det bra, men allt blir så grått utan pengar, ett lager ångest över det hela. Och I får riktigt akut ångest av allt det här, vilket gör det hela cirka tusen gånger värre, eftersom han blir helt nere. Igår beskrev jag det för en kompis som att det är som att ha ett svart moln där hemma. Tackochlov känner han sig lite bättre nu och tog sig tillochmed till läkaren igår för att få ångestdämpande, och jobbade sen på en grej som han i alla fall kommer få lite pengar av den här månaden. Men, alltså, vad segt allt känns.