Jag sitter på jobbet och kollar på foton av mitt barn (Alltså att en skulle bli en sån? Men jag tvingar åtminstone inte mina jobbarkompisar att kolla). Kan sakna honom så sjukt mycket när jag jobbar långa dagar (2 dagar i veckan till klockan 18) och uppskattar våra eftermiddagar och kvällar så himla mycket mer efter två såna dagar på raken.
Han går som bara den nu. Travar omkring i hela lägenheten, mestadels med sina kritor ("api" = "lapiz" =penna/krita) i ena handen och ett papper i den andra. Tar en i handen och leder med en om han vill ha nåt speciellt. Eller börjar klättra upp för ens ben. Han är säker på vad han vill, den ungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar