min pojkväns pappa är bara tjugo ar äldre än honom. servitrisen pa restaurangen där vi at middag trodde att far och son var bröder. när han var i min killes alder hade han redan tre barn. hans yngsta dotter är nu tjugotva, själv har han precis fyllt femtiosex. det vill säga, mellan tjugo och femtio uppfostrade han barn.
han är charmig, artist, hyperaktiv. rätt jobbig och faktiskt ganska omogen. lyssnar inte när andra pratar. gar ut, super, köper kokain. kanske tar han igen de förlorade aren (även om jag misstänker att han inte precis satt hemma med familjen om kvällarna da heller).
alla kval min kille har haft genom aren, pa grund av sin far. alla brak, alla besvikelser, allt skitstövelbeteende fran faderns sida. hur han behandlade sin fru, barnens mamma, som var hemmafru fran och med det andra barnet.
och ända, dragningskraften, viljan som inte släpper att försonas med den där stora hjälten fran förr. de jobbar (eller har jobbat) i samma bransch. han är omöjlig att komma ifran, ständigt närvarande trots den fysiska franvaro, det dyker upp ständiga paminnelser "hej du, jag känner din far, hur är det med honom?" (vilket min kille under manga ar inte ens har kunnat svara pa).
det är sa svart det där med föräldrar. även om man har kommit till insikten om att de bara är människor precis som en själv och verkligen inga superhjältar som har svar pa allt eller som gör allt rätt, är det fortfarande extremt knivigt att släppa sina egna förväntningar och förhoppningar om dem. att första att stödet och den ömsesidiga förstaelsen kanske aldrig kommer finnas där. att det är take it or leave it, ta dem för vad de är, människor som rakade föda dig, som har uppfostrat dig, kanske fuckat upp dig rejält, men som troligtvis gjorde sitt bästa under de förutsättningar de hade, men att det var da, och nu är nu, och du är vuxen och kan bestämma själv hur du ska förhalla dig till dem. jag säger inte att man ska förlata allt och aldrig ta upp nagonting, men vissa människor förändrar sig aldrig, tar inte in omvärlden, och kommer aldrig nagonsin första eller erkänna att de har och har haft sina brister. ibland är det bättre att försonas och ga vidare och kanske kanske faktiskt minimera kontakten om den bara leder till fler skador.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar