blir lätt uppgiven över att det är så mycket uppochner mellan oss just nu. från vikommervaratillsammansforeverandever i ena stunden, till misär i nästa, och så fram och tillbaks. vi som var så bra ihop! vi bråkar egentligen aldrig (hej vi är båda konflikträdda), men har de senaste dagarna haft ett antal diskussioner (där möjligtvis den ena parten börjat gråta några gånger) om, ur mitt perspektiv, inte helt livs- eller relationsavgörande saker, men som ur hans perspektiv är det.
t ex: mat.
mat är väldigt viktigt i det här samhället och så även för min kille. jag är vegan (eller kanske mer lacto-vegetarian nuförtiden eftersom mina ostsemestrar kommer tätare och tätare) och kommer dessutom från en familj där mat aldrig har spelat någon större roll. det har mer varit ett nödvändigt ont, något man måste fixa och inta för att överleva. min mamma har någon slags lätt ätstörning i grunden. det var viktigt att inte äta för mycket, det sågs som fult. bakverk fick man äta en liten bit av, även på födelsedagar. tackochlov har jag klarat mig utan någon direkt ätstörning, men mat har aldrig varit särskilt viktigt för mig och eftersom jag dessutom levt rätt fattigt under rätt många år har jag lärt mig att koka soppa på en spik, typ. jag älskar god mat, men det är inget jag kräver varje dag för att livet ska kännas ok. det här ser jag som något positivt, att klara sig på lite, veta hur man lever ekonomiskt ochsåvidare.
men nej, min sambo har lyckats vända det här till något negativt: att jag inte kräver tillräckligt mycket, eller bryr mig tillräckligt mycket om mat. att jag glatt äter en kikärtsgryta två dagar i rad. och dessutom inte äter kött då.
vi har haft oproportionerligt många diskussioner om det här och ska jag analysera det känns det som om diskussionen återkommer när vi inte är helt ok i vår relation. när det absolut ska letas problem istället för att hitta fungerande kompromisser i vardagen.
ett annat exempel: vår lägenhet.
jag trivs i vår lägenhet och är tillfreds med hur vi har inrett den. gillar att kolla saker på loppis ochsåvidare, men kommer inte på nåt akut som behöver fixas eller nåt jag absolut vill göra för att förändra den. visst, mer ljus vore helt klart önskvärt, men det är verkligen inget råtthål vi bor i. alla som kommer hit tycker den är väldigt fin.
men nej, jag bryr mig inte tillräckligt om den heller, är inte tillräckligt kräsen. borde enligt uppgift ha nått nån slags annan skala av krav vad gäller hur hemmet ska se ut. och där kommer vi också från skilda världar. han från ett konstnärshem, där det estetiska var extremt viktigt, och en samhällsklass (nån slags bohemisk överklass) där det poserades rejält med hur man hade det hemma. jag från ett icke-estetiskt medelklasshem där det enkla och praktiska premierades. i vuxen ålder har jag dessutom hyrt möblerat utan undantag, tills vi flyttade ihop, vilket innebär att jag dels har vant mig vid det mesta, dels inte har vanan inne att få bestämma hur jag vill ha allt. för att späda på det hela flyttade jag ju även in hos honom, vilket betyder att lägenheten från början har känts som hans även om vi har gjort förändringar tillsammans, köpt en del möbler, hängt tavlor ochsåvidare. sen kommer den ekonomiska biten: jag har verkligen inte råd att lägga pengar på lägenheten just nu och det har han egentligen inte heller, men, han är van att leva över sina tillgångar och det varken är eller vill jag vara.
hur sjutton kan det vara något dåligt att kunna leva enkelt? att inte kräva så himla mycket? att inte vilja konsumera så jävla mycket hela tiden? vissa saker känns det som om jag kommer stånga mig blodig mot i all framtid.
vi hade ett jättebra samtal häromdagen där vi i lugn och ro öppnade oss och pratade om allt. han bad om ursäkt för att han kan vara en jävla idiot vad gäller de här sakerna och hur han framställer dem och allt var helt lovey dovey. vi kändes sådär nära som vi brukar kännas, som att vi är bäst i världen och inget kan förstöra oss. men, idag vid lunchtid kommer vi in på den jävla pissiga matdiskussionen igen. jag framhåller igen att jag verkligen aldrig har krävt att han blir vegetarian och att jag vägrar känna mig dålig för att jag är det, att han har all rätt i världen att äta kött när han vill, att vi faktiskt inte alltid måste äta samma rätt båda två, ochsåvidare ochsåvidare. och jag vet att han har en massa issues med sig själv just nu, att han mår kasst, men ändå. man kan för fan inte bli på så dåligt humör över lite mat (som jag i och för sig tror är ett symtom på något annat - att vi inte är helt hundra procent happy go lucky just nu). jag är verkligen inte helt tillfreds med till exempel hans städ(o)förmåga, men jag anstränger mig för att framföra det på ett konstruktivt sätt, istället för att förstora det till ett jätteproblem. jag kräver liksom bara att han anstränger sig en aning för att inte bli på grumpigt gubbhumör och se allt svart vid minsta motstånd. resten kan vi kompromissa om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar