hippiemamma

jag jobbar verkligen stenhårt på att inte vara den där irriterande människan som, när mina jobbarkompisar utan barn klagar på att de är trötta, gapskrattar rakt ut eller påpekar att jag inte har sovit mer än två timmar i sträck de senaste sex månaderna. har hittills lyckats, men det vete fan hur länge det håller. 

nån gång måste han ju sluta äta på natten. eller? 

DOCK, och här kommer vi till det jag har kommit till insikt om på senare tid: är alldeles för mycket hippie som mamma för att försöka gå emot vad han själv verkar känna är hans behov. och med lite framåtperspektiv (som, ja, ibland är väldigt svårt att hålla fokus på) är det faktiskt en väldigt kort period det handlar om. dessutom, det funkar så himla bra nu med amningen. för bara några månader sedan längtade jag efter att sluta amma, men nu känner jag istället, och rätt förvånande, att jag kunde fortsätta hur länge som helst. är helt "ooh jamen det är ju ändå det BÄSTA och praktiskt och ger närhet" osv osv. blir kanske en sån som sitter där och ammar min femåring?! och igår fick jag verkligen verkligen bita mig i tungan för att bara helt diplomatiskt tacka nej till en yoghurt för bebisar som min svägerska gav sin en vecka äldre unge, och inte komma med en föreläsning om att såna produkter är helt jävla onödiga (och dessutom innehåller socker i det här tidvis sjuka landet). VILL verkligen inte bli en sån dömande människa. därifrån är steget antagligen inte långt till att tillbringa all ledig tid på familjeliv och hetsa mot flaskmatning/nappar/vagn/egentid?

men ja, jag är en jävla hippiemamma och det är väl bara att acceptera det så länge jag later andra leva som de vill.