yada yada yada

nästan en manad har gatt igen. är tydligen för introvert tillochmed för att blogga. har känslomässigt - eller snarare hormonellt, antar jag - gatt i bergochdalbanemönster den senaste tiden. ömsom stressad, ömsom uttrakad, ömsom fylld av den totala ickemeningen med tillvaron (tills jag kommer ihag att det ju är precis tvärtom, är det nagot jag har i mig är det mening. liv, ju!), ömsom rörd, ömsom glad. har svart att hitta mig själv och vad jag egentligen känner i allt det här - det känns som om det mest handlar om väntan som maste göras av pa nagot sätt. kanske har en inte ens nan hard inre kärna av själv i sana här tider av omvälvning. allt mjukas liksom upp och suddas ut en aning, tillfälligt hoppas jag, sen faller det nog pa plats igen sa smaningom, när väntan är över och vi äntligen kanske fattar att vi har tagit pa oss att ta hand om ett liv i manga ar framöver. det vore ju onormalt att inte kastas mellan ett helt register av känslor i en san situation. efter trettiofyra ar (pa fredag) av att mest behöva ta hänsyn till sig själv och ens nycker.