har bett min kille köpa hem ägg. sitter i sängen, känner mig lätt bakfull utan att vara det. vill att tiden ska hoppa fram några månader, så jag slipper den här snigelkrypande långa väntan och oron.
för exakt en vecka sedan fick jag ett starkt plus på ett test. det känns fortfarande overkligt. det är svårt att hitta balansen mellan glädje, att våga tro på det, och oro, att inte tro och tänka och planera för mycket.
tröttheten kom och knockade mig under veckan, precis efter att jag hade ringt och berättat för den blivande mostern och påstått att jag inte alls kände mig särskilt trött. dagen efter: total dimma, avstängd hjärna.
men, jag ska verkligen inte klaga, än så länge är det lindrigt och jag fattar fattar fattar inte att vi kanske faktiskt ska bli föräldrar?
ett år och fyra månader tog det, men det gick!
(nu fick jag oliver serverade på sängen. och han hade köpt de mest ekologiska äggen på hela marknaden, från jättelyckliga hönor. jag väljer att tro på det, åtminstone i ett antal månader framöver.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar